Av tränare beskrivs ishockeymålvakten Linus Söderström som mentalt stark, samlad, lugn och liknas vid en ”diamant”. Han berättar om betydelsen av vuxna som vill en väl, att hitta sin passion och om specialskolan som räddade skinnet på honom.

Linus Söderström är ishockeymålvakten som vunnit SM-guld, två junior-VM och spelat i National Hockey League (NHL) – högsta ligan i det nordamerikanska ishockeysystemet:

– Jag fick en stor möjlighet när jag tillsammans med Jönköping och HV71 vann SM-guld 2017. Sen följde några tuffa år med skador, de sista två åren har jag spelat i Finland. Jag har plockat med mig erfarenheter både som hockeymålvakt och människa. Givetvis är det bra att ha en bild för hur man önskar sig framtiden. Framrutan måste vara större än backspegeln, men jag blickar inte så långt fram längre. Jag lever i nuet, det är bättre.

Omklädningsrum – arena för socialt samspel

Nu spelar han för Skellefteå AIK. Han har flyttat mycket, ställts inför många förändringar och lärt känna nya kulturer. Ibland pratar man om sociala svårigheter kopplat till autism, säger han:

– Eftersom jag spelat hockey hela livet har jag utsatt mig för omklädningsrum tillsammans med andra. Att flytta till andra länder och bli ny i ett lag, är en omställning för alla. Laget och socialt samspel är en del av hockeyn för mig. Alla möten med nya lagkamrater i omklädningsrummen har hjälpt mig, jag har fått mycket social träning på köpet.

Linus fick diagnoserna adhd och Aspergers syndrom som sjuåring. Han hyllar sina tränare som stöttat honom genom karriären och betonar föräldrarnas betydelse i hans liv:

– Jag vet i efterhand att mina föräldrar agerat skyddsänglar. De har fört dialog med mina tränare för att skapa en så bra miljö som möjligt för mig. Mina föräldrar har alltid förstått mig och tagit mycket ansvar. De har hjälpt mig otroligt mycket och jag inser vilken skillnad det gör att få ha så bra tränare och föräldrar. Alla vuxna omkring mig har velat att det ska gå bra, men främst att jag ska må bra som människa – inte bara som hockeyspelare.    

Lagspelare med unik position

Han växte upp på Djurö i Stockholms skärgård där hans mamma arbetade för Djurgården hockey. Linus och hans brors barndom bestod av matcher och inspelade hockeyvideos. Tidigt intresserade han sig för målvakternas utrustning och unika position. De var en del av laget men spelade sitt eget spel i målgården.

– Som barn fascinerades jag av trycken på benskydden. Det fanns en kreativ sida inom mig som fastnade för olika mönster, vissa hade eldflammor. Jag målade av mönster på papper, klippte ut och klistrade fast dem på mina små benskydd. När jag fick riktiga grejer kändes det coolt, nu har jag tagit på mig målvaktsutrustningen i 21 år.

I lågstadiet gick han i ordinarie skola i en stor klass, med överskottsenergi och bristande fokus:

– Jag minns hur jag satt i klassrummet med alla elever och kände mig stressad. Sen gick jag ut och spelade, bort från alla. Det var som meditation.

Linus Söderström

– När det inte fanns is, spelade jag bandy i stället. Jag levde mitt bästa liv på bandyplanen, längtade ständigt ut.

”Räddade skinnet på mig”

I fyran började Linus på en specialskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar:

– Det var en tuff omställning i början, men den skolan och lärarna där räddade skinnet på mig. Vi var färre elever med fler lärare. Jag växte som människa, tog viktiga saker mer seriöst. Deras pedagogik gjorde det lätt att förstå uppgifterna. Under rasterna fick jag spela innebandy. Det fantastiska med oss människor som har autism är vår kreativitet. Jag tänker på mina gamla klasskompisar i specialskolan, många var kreativa och vissa väldigt duktiga på att rita.

Hans öppenhet och framgång i hockey har resulterat i att han får många brev från föräldrar till barn som betraktar Linus som en förebild.

– Jag försöker att bygga en bro i kontakten med barn och föräldrar, genom att dela hur det varit för mig och ta del av hur ett annat barn har det. Jag försöker bidra med någon form av hjälp, med åren känner jag mig mer bekväm i den rollen. Hockeyn tar mycket tid, men jag uppskattar när folk skriver. Flera brev kommer från föräldrar med söner som har autism och spelar hockey, i dessa berättelser kan jag tillföra något. Jag har befunnit mig i samma miljöer som deras barn.

Hösten hemma

Han betonar vikten av att ha bra människor i sin omgivning och återkommer ständigt till föräldrarna, tränarna och lärarna i hans liv. Som fjortonåring är det svårt att hitta någon form av disciplin eller veta vad som är bäst för en själv, säger han:

– Du behöver människor som vill dig väl. Ansvaret faller på den som känner individen bäst, oftast föräldrar – som i samråd med skolan behöver skapa en så bra miljö som möjligt.

Linus Söderström

– Första terminen på hockeygymnasiet befann jag mig i en tung period, i övergången från specialskolan. Omställningen blev för mycket, jag checkade ut totalt från skolan och hockeyn under en höst.

Han hade svårt att hitta sin plats och få saker gjorde i den stora klassen:

– Jag mådde inte bra, stödet från mina föräldrar gjorde att jag till slut fann min väg och insåg vad som var viktigt. Jag satt hemma någon månad och kände efter vad jag ville. Oavsett ångest och skit runtomkring, kom jag till insikt om att jag ville fortsätta med hockeyn. Mina föräldrar pressade mig inte, det hjälpte. De ville att jag skulle vara lycklig och må bra. Skolan var jobbig, men viljan att spela hockey var starkare. Självklart pushade de mig, men de bad mig aldrig att knipa igen och sluta klaga.

Hitta ditt Varför

När han möts av motgångar försöker Linus att påminna sig om sitt Varför. Han går till botten med varför han gör det han gör, och uppmuntrar alla att hitta sin passion:

– Många människor på den här planeten möter motgångar, det finns ingen anledning att känna sig ensam i det tunga. Du tar dig igenom det jobbiga och blir en bättre människa. Motgångar suger, men de kan förvandlas till spännande utmaningar. Ta dig an dem och hitta ditt Varför, det du brinner för. Många av oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är kreativa. Om saker går tungt, gräv i dig själv och finn din passion – oavsett om det gäller att köra en 3D-printer, rita eller hitta sin sport.

Av tränare beskrivs han som mentalt stark, samlad, lugn och liknas vid en ”diamant”. Linus är tacksam för alla som velat honom väl, när han mött motgångar i skolan och sporten:

– Även fast det var tufft som yngre fanns grymma tränare och lärare som såg mina behov. Rektorn, idrottsläraren och mina juniortränare har varit extremt stöttande. Jag är tacksam för allt de gjort. Som yngre tänker man inte mycket på det, men nu när jag är 26 kan jag se hur allt gick ihop.

Text: Caroline Jonsson Foto: Ola Westerberg