Medan skolavslutningar fylls av sång och sommarglädje finns eleverna som aldrig kommer dit. I denna krönika skriver Lotta Lundh om de skolfrånvarande barnen – de som saknas, inte bara i klassrummet utan i hela gemenskapen.

Snart är det skolavslutning. Ett barn kommer inte vara med. Blir inte inbjuden. Saknas hon ens?

Det planeras inga baler här. Det köps inga klänningar. Det fnissas inte med klasskamrater om vem de ska gå med.

Ska vi igen behöva be skolan skicka sommarhälsning till henne för att det inte kommer nån? För att hon inte räknas. För att hon inte finns.

Skolplikten verkar bara gälla från ett håll. Skolan har tydligen ingen plikt att få barnet att känna sig inkluderat eller ens viktigt om det inte kan vara på plats.

Det blir tyst. Det blir ensamt. Det blir ännu mer skuld lagd på barnet som inte kan vara i skolan och inte gjort nåt fel. Trots att det ofta kämpat mer än de som orkar gå på bal, leta klänningar och diskutera gymnasium.

Ett barn som inte kan vara i skolan är inte bara ett streck i statistiken. Det är ett barn som är ledset för att det inte kan vara med. Det är en person som inte vill annat än kunna vara med. Det är en elev som vill känna samhörighet, delta och ha samma möjligheter som alla andra.

En skola som inte ser till individens behov berövar de som blir hemmakämpare detta. De som inte kan vara i skolan får stå utanför och titta på. De får ytterligare bekräftat att de inte duger, inte hör till, inte är lika bra. De som inte passar in i den skola som ska vara “en skola för alla”.

Att inkludera måste vara att se till att alla kan vara där. Inte att alla ska tvingas in i samma mall. För alla passar inte i den trånga skolmallen.

Pressa en fyrkant genom ett runt hål, så kommer fyrkanten till slut gå sönder. Det händer varje hemmakämpare. De pressas, pressas, pressas, och till slut går de sönder.

Sen står de där utanför och kika in på de som tålde att pressas genom den trånga mallen. De som fortfarande bjuds på skolavslutning och bal, som har kompisar att umgås med och som inte behövde be om hjälp i många år, inte fick någon och fick klara sig bäst det gick utan stöd.

Självkänslan är krossad. Utbildning försvinner. Framtiden är oklar. Stresskadade barn som tar tid att läka. Förlorat förtroende för vuxenvärlden som tar ännu längre tid att reparera.

Skolan krossar och föräldrar får lappa ihop bäst det går. En sommarhälsning utan att man behövt påminna om det, är det minsta man kan begära, men jag har inget hopp om att den kommer. Och jag är trött på att behöva påminna om att mitt barn fortfarande finns.

Ser de inte den tomma bänken? Hör de inte tystnaden efter rösten som försvann? Ser de inte skåpet som står låst och orört?

Finns det nån som bryr sig? Saknas hon ens?

Lotta Lundh, mamma till barn med NPF & författare