Neuropsykiatriska diagnoser och ätstörningar är komplexa och ibland sammanflätade tillstånd. För dem som kämpar med båda är ensamhet en ofta förbisedd men viktig faktor som kan försvåra situationen.

Ofelia, 20 år, har länge kämpat med sin ätstörning. Trots att hon sedan en tid tillbaka mår bättre än på länge, är de svåra åren med återkommande inläggningar och kamp med mat ständigt närvarande. Redan som sjuåring började Ofelias tankar kring mat och kropp att ta form, och i tonåren eskalerade de. Ofelia är också diagnostiserad med add, och har bland annat svårt med impulskontroll.

– Får jag några tankar så gör jag det på en gång, speciellt när jag får ångest, berättar hon.

   Ofelia upplever att hennes impulsivitet lätt leder henne in i en ond cirkel.

– Det kan vara svårt att följa en behandling på grund av min impulsivitet, och jag kan inte få adhd-medicin som dämpar den och hjälper mig att följa behandlingen när jag väger för lite, säger hon och tillägger att det är för att adhd-medicin påverkar aptiten.

Ätstörningen har lett till ensamhet

Ofelia har ofta isolerat sig till följd av sin ätstörning, samtidigt som ätstörningen har gjort henne ensam, berättar hon. Under långa perioder har hon varit inlagd, vilket har gjort att kontakten med vänner och familj utanför sjukhusmiljön har försämrats, och i vissa fall helt ebbat ut.

– Världen utanför har fortsatt, men för mig har det stått stilla, säger hon.

Känslan av utanförskap har förstärkts när hon väl har blivit utskriven.

– Då handlar mycket om mat och det gör det svårt att träffa folk, för man kan inte ses om det innebär att man ska äta tillsammans. Det där leder till stor ensamhet, säger hon.

Isoleringen har inte bara påverkat Ofelias sociala liv, utan har också förvärrat hennes ätstörningsproblematik, upplever hon.

– När man blir utskriven och inte har något att återgå till tar man lätt till sin ätstörning som ett sätt att döva känslorna.

Ensamhet försämrar den psykiska hälsan 

Martina Wolf-Arehult är filosofie doktor, leg psykolog och psykoterapeut och samordnare för uppbyggnad av nationell högspecialiserad vård vid svårbehandlade ätstörningar och självskadebeteenden i Region Stockholm. Hon har genom sin forskning, sin kliniska erfarenhet och sin bok Ut ur ensamheten (Natur & Kultur, 2023) belyst ensamhetens inverkan på psykisk hälsa.

 – Ensamhet kan drabba vem som helst och när som helst, även om det finns perioder i livet när vi är mer sårbara än annars. Pratar vi öppet om ensamhet visar vi att det inte är något man behöver skämmas för, säger hon.

Människor som fastnar i långvarig ofrivillig ensamhet uppvisar en stark försämring av måendet över tid. Man rör sig mindre, äter sämre och har en ökad risk för att konsumera mer alkohol om man är ensam och isolerad.

– Det är säkert många som kan dras in i en ätstörning på det sättet, som ett sätt att hantera jobbiga känslor av ensamhet. Och om det inte finns någon runt omkring som reagerar eller visar omtanke blir det också svårare att bryta osunda vanor, säger Martina Wolf-Arehult.

Svårt att veta vad som är vad

Forskning visar att ensamhet är dubbelbottnad, å ena sidan kan den vara en konsekvens av psykisk ohälsa.

– Är man deppig eller har ångest drar man sig gärna tillbaka och har man en ätstörning blir mycket av det sociala svårt, som måltider.

Å andra sidan kan ensamhet trigga och förvärra sådant som nedstämdhet, självskadebeteende eller ätstörningar, förklarar Martina Wolf-Arehult.

– Men om man vänder på det: hittar en patient med ätstörning strategier för att minska sin ensamhet kan hen därigenom få mer kraft och skapa bättre förutsättningar för att hantera själva ätstörningen på ett effektivare sätt.

Det finns en mängd olika faktorer som kan öka risken för ensamhet, som att byta stad eller separera eller drabbas av psykisk ohälsa. Att ha en neuropsykiatrisk diagnos kan också innebära en ökad sårbarhet. Många med till exempel autism eller adhd upplever ett utanförskap eller ofrivillig ensamhet.

– Ensamheten kan triggas av att inte bli förstådd och accepterad som man är, och av insikten om att man kanske har andra behov eller önskemål än andra – och att samhället tyvärr fortfarande kan förstärka känslan av att det är något fel med att fungera på ett annat sätt än många andra, säger Martina Wolf-Arehult.

Ätstörningar och NPF

Samtidigt är NPF också associerat med högre risk för att utveckla ätstörningar. En amerikansk studie har visat att tonårsflickor med adhd har 3,5 gånger högre risk att utveckla en ätstörning jämfört med kontrollgruppen, och forskning visar att mer än 50 procent av barn med autism har någon typ av problematiskt ätbeteende. Detta kan bero på en mängd olika saker, förklarar Martina Wolf-Arehult. Allt ifrån svårigheter att reglera impulser och känslor, vilket i sin tur kan leda till destruktiva beteendemönster som hetsätning, till att man upplever ett starkt behov av kontroll för att inte drabbas av ångest, vilket kan göra att man utvecklar ett kontrollbehov kring just matintag. Det kan också handla om en stark ovilja att äta viss mat på grund av dess smak, lukt och konsistens.

– Det är inte heller ovanligt att ett starkt behov av struktur, kontroll och förutsägbarhet förstärker ätstörningen, samtidigt som ätstörningen ytterligare triggar ensamhet när det blir allt svårare att delta i sociala aktiviteter och prioritera relationer.

Ensamhet borde kartläggas mer

Hon tycker att psykiatrisk vård ofta saknar fokus på socialt stöd och isoleringens påverkan, trots att forskning visar på ensamhetens negativa konsekvenser.

– Ensamhet är ingen diagnos, det är ingenting som vi i psykiatrin med självklarhet undersöker och kartlägger. Det är egentligen problematiskt, eftersom vi ser att det har en så tydlig påverkan på psykisk hälsa kan ju det verkligen stå i vägen för att någon ska kunna ta till sig till exempel en behandling för ätstörning. Strategin ”en sak i taget” är inte alltid så effektiv när en person har problem inom flera områden.

Martina Wolf-Arehult ser samtidigt att ensamhet är en fråga som får allt större uppmärksamhet, både inom vården och på det politiska planet. Hon önskar att social aktivitet skulle kunna ordineras på samma sätt som fysisk aktivitet skrivs ut på recept idag.

– Det borde också finnas ett socialt stöd eller kanske en slags coach som kan hjälpa till att lösa de problem som gör att en person har svårt att nå gemenskap med andra i samhället. Ensamhet är ett samhällsproblem och det behövs hjälp och insatser på flera plan.

Ofelias tillfrisknande har påbörjats

Ofelia mår bättre idag. Hon bor i egen lägenhet, går på öppenvårdsbehandling, har bättre kontakt med sin familj och deltar i en ungdomsgrupp i kyrkan. I juni tar hon studenten, efter att ha gått om två år i gymnasiet. Hon har tagit viktiga steg mot tillfrisknande, de viktigaste tycker hon är att hon träffade sin bästa vän och till slut hittade sammanhang med människor som inte är kopplade till ätstörning eller psykisk ohälsa.

– Det betyder jättemycket att man har saker att göra och har andra att prata med, så att man inte bara sitter själv med alla tankar, säger hon.

Ofelia betonar att det sociala stödet inte behöver komma från människor som känner till hennes ätstörning. Det viktiga för henne är att inte bli definierad av sin sjukdom.

 – Jag vill bara ha det normala, att man inte ser mig som en ätstörning. Jag är ju inte min ätstörning, säger hon och betonar vikten av att människor ändå är medvetna om att undvika kommentarer om kropp och mat.

 – Men det tycker jag att ingen ska göra, oavsett om någon har en ätstörning eller inte.

Text: Johanna Aggestam Illustration: Pernilla Förnes Foto: Appendix Fotografi