Charlotta Björck ville skildra en familj som liknar hennes egen. I dokumentärfilmen Jag ska bara gråta lite först följer hon drömmen om ett liv utanför vården. Samtidigt som småbarnskaos och moderskap i en NPF-familj tar plats. Nu är hon aktuell i Fröken Julie.

I dokumentärfilmen Jag ska bara gråta lite först , som finns på SVT-play, har Charlotta Björck sagt upp sig från sitt fasta jobb som personlig assistent för att satsa på drömmen inom humor, kultur, teater och musik. Samtidigt svajar privatlivet med två små barn och relationskriser. Filmaren Ellen Fiske ville skildra hennes karriärsbyte efter tjugo år inom vården, men dokumentären kom även att handla om NPF-livets vardag, en vänskaplig separation och åren som småbarnsmamma:

– Om mitt liv ska skildras behöver mina barn vara med. Det hade känts onaturligt att censurera bort dem. Mitt föräldraskap är det första och främsta. Dessutom har vi ju ett barn med en NPF-diagnos och jag saknar det perspektivet i spelfilmer och hur barn gestaltas. Vår vardag skildras aldrig.

Det har gått en tid sedan dokumentären filmades under fyra år. Nu spelar hon i Strindbergs klassiker Fröken Julie på Stadsteatern i Stockholm:

– Jag har aldrig haft framgångsmål eller drömt om att kungen ska veta att jag finns. Men att jag lyckats klara mig så här långt gör mig glad och stolt. Jag har vetat att jag behövde få jobba med det jag drömt om och kunna försörja mig och mina barn utan en medekonomisk förälder. För mig är rollen en stor erfarenhet, men det är arbetet och kollektivet som är det viktiga.

Superhjälten supermom

Under de inledande åren av frilanstillvaron delade hon med sig av föräldraskapets förväntningar och krav i scenshowen Mamagoals. Hon framförde egen musik och sjöng Superhjälten supermom, om hon som varit mamma i ganska många år och tappat glowet. Om hon som ”vyssjat och förklarat, lyssnat och besvarat. Gjort allt som man ska, men ingen är nöjd och ingenting är bra”:

– Förr ansåg jag mig vara den sämsta mamman på jorden. Det tror jag inte längre. Succesivt har jag sänkt kraven på mig själv.

– Många mammor känner som jag kände då. Jag skulle vilja säga: Du är så mycket bättre än du tror. Du är inte ensam, vi är många som håller på med det här och det blir bättre. Klassiska klyschor som jag själv inte orkade höra då, men jag har vuxit och vet att jag inte är ensam.

Hon betonar vikten av att NPF-familjers vardag skildras inom film och kultur. Samtidigt tydliggör hon att moderskapets utmaningar i Mamagoals inte handlar om barnen.

– Efter att ha öst ur mig allt det svåra, avslutade jag med låten Din mamma. Några i publiken storgrät alltid då. Vi är många som vill vara perfekta mammor och som känner oss otillräckliga. Sonen har sagt: ”Vadå, är det så svårt att vara min mamma?” Ja, därför att jag inte räcker till så mycket som jag vill räcka till för dig. Du är inte svår att vara mamma till. Jag har tyckt att jag inte är tillräckligt bra för dig.

Viktig på olika platser

Charlottas mamma har ägnat sitt liv åt socialt arbete och mött olika familjer i olika skeden av livet.

– Under småbarnsåren kände jag mig ofta överväldigad och vilsen, mamma var pelaren som fick ner mig på jorden. Hon fick mig att inse vilka höga krav jag hade på mig själv. Mamma påminde mig om att barnen visste att jag älskade dem. Det fanns mat i kylen och de hade kläder på kroppen. Barnen var väl omhändertagna, jag behövde inte alltid vandra de där extra stegen för att de skulle må bra.

Det börjar lossna i karriären samtidigt som en kaosig vardag pågår med svåra skiften hemifrån till arbete på annan ort. I dokumentären får Charlotta höra från sin mamma Cajsa att hon är supervärdefull även om hennes karriär skulle floppa och att: ”Världen ska vara glad att du kommer”:

– Mamma som har fem döttrar har lärt mig att man får lov att vara viktig på en annan plats än hemma. Jag vill att vi som är människor, att vi ska få lov att kunna vara viktiga på olika platser.

– Jag vill också må bra med mig, bredvid att jag är en förälder. Behovet blev nog ännu större just för att jag har ett barn som behöver mycket av mig.

Ständigt behövd

Under åren som personlig assistent, där hon jobbade natt de sista sju åren som fast anställd i Malmö kommun, var hon behövd av alla dygnet runt både på jobbet och hemma:

– Jag kände att jag inte fick behöva någonting. Känslan växte av att jag också måste få finnas. För jag kommer bli olycklig om hela mitt liv, mitt arbete och mitt hem bara handlar om att vara behövd.

Efter tjugo år i vården sa hon upp sin anställning för en osäker frilanstillvaro. Hon brottades med skuldkänslor och ifrågasatte varför hon skulle följa sin dröm just nu under småbarnsåren:

– Vem tror jag att jag är? Jag kände en skam som barnens pappa befriat mig från. Efter separationen ältade jag åren jag varit borta mycket, att jag var en dålig partner och mamma. Han fick bära så mycket. Men han har alltid sagt att han hade möjlighet att hjälpa mig att nå min dröm, att det var vårt gemensamma beslut. Han har alltid lyft bort all skuld och skam.

”Hur tänkte ni?”

Även om dokumentären skildrade hennes yrkesdröm, ville hon visa vardagen med barnen Bim, Sigge och deras pappa Johannes för att minska isoleringen för andra familjer. I andra sammanhang har hon besvarat frågan: Hur tänkte ni med barnen? ”Vi tänkte, att om en enda liten vanlig jävla människa i sitt lilla vanliga jävla liv kan få lov att känna igen sig och se sig själv eller sina barn i filmen om oss, så kan det faktiskt få vara läskigt en stund!”:

– Jag är glad att vi ställde upp och för att mina barn har sett den. Sonen Sigge har visat filmen på skolan och är jättestolt. Det finns scener som är svåra att se för mig, som när jag var ledsen på tåget efter en jobbig lämning hemifrån och uttryckte mig på ett sätt jag inte skulle göra idag. Mina perspektiv och mitt förhållningssätt till att vara hans mamma har ju vuxit sedan vi filmade.

Utifrån responsen hon fått från många NPF-mammor som förmedlar tacksamhet för att deras vardag för en gång skull har skildrats, känner hon att filmen bidragit till att krympa ensamheten. Filmaren Ellen fångades främst av kontrasten i Charlottas yrkesliv och vardagen hemma:

– Hon följde mig när jag flängde omkring, log och bjöd på mig själv. Hemma var det ganska kaosartat. Ellen ville skildra kontrasten ännu mer, men vi har bara valt att visa en väl avvägd skildring av vardagen. Barnen träffar fortfarande Ellen, de fick fin kontakt.

Möten med andra

Hon beskriver hur isolerat livet ofta kunde kännas som NPF-förälder under småbarnsåren. Om sociala situationer som begränsas när behoven krockar, om att undvika högtider med andra och om ett utmanande föräldraskap där igenkänning med andra mammors vardag lyste med sin frånvaro:

– Jag har undrat varför ingenting funkar och varför allt är så krångligt. Varför mår inte mina barn som de förtjänar? Förr delade jag mina upplevelser i olika inlägg och fick en enorm respons från andra mammor. Då kände jag mig inte ensam längre.

Genom åren har hon mött många NPF-familjer, och minns särskilt ett av dessa möten:

– Jag minns hur vi satt på BUP:s baskurs, mötte massa föräldrar och förstod att majoriteten av alla lever separerat. Ett par hade delat på sig i samma hus, där den ena bodde på övervåningen och den andra på nedervåningen. Alla dessa konstellationer som skapas utifrån olika upplägg som halvtidsförälder för att få återhämtning och livet att gå ihop.

”Berget i stormen”

Dokumentären visar när Charlotta får en roll i tv-serien Tunna blå linjen, när hon lyckas få igenom en egen humorserie och medverkar i programmet Bäst i test. Dessutom skildras separationen och deras första trevande steg i den nya vardagen, där de fortfarande är viktiga personer för varandra:

– Som vi levde då mådde ingen av oss bra. Jag är mer i balans och är bättre på att vara förälder nu när jag får utrymme. Frilanslivet är även mer flexibelt, förutom i spelperioder. Det fanns en tid när jag som mamma gapat och levt rövare som en tok, men det är inte lika närvarande nu. Jag kunde vara lättkränkt, men jag är inte den mamman längre. Dessutom har jag blivit bra på att se alla ministeg.  

När de bodde alla fyra under samma tak i en isolerad vardag kunde situationer lätt eskalera:

– Vi är två stresskänsliga vuxna och blev inte alltid ett bra team. Ingen av oss kunde till slut vara den där klippan som man behöver vara. Det är just under dessa år som jag kände mig som en misslyckad mamma.

– Men jag har förlåtit mig själv. Jag upptäckte senare att om jag är berget i stormen, så hjälper jag Sigge i hans storm. Då har han mig att klamra sig fast vid.

Rädslan för olikheter  

Charlotta har följt familjer som liknar hennes egen i en innerstadskultur där acceptansen för olikheter minskar. Hon känner att det får vara nog nu. Att vi inte kan ha en kultur där föräldrar till neurotypiska barn fnyser åt NPF-föräldrars strategier. Hon talar om vuxna som är så rädda för barns olikheter och som tror att olika former av anmälningar är lösningen för små barn som inte kan stå rätt i leden:

– Vi kan inte ha det så här. Vi måste börja tala om hur vuxna agerar mot barn. Jag är trött och matt på all okunskap. Trots att vi vet så mycket har vi fortfarande människor inom skola, förskola och inom överallt som fortfarande inte förstår att det inte handlar om barn som inte vill bete sig, utan om barn som inte riktigt kan. Vuxna kan fortfarande inte göra den skillnaden. 

Stöd och förståelse för våra olikheter krävs från andra vuxna, inte dömande utifrån okunskap. Vi behöver prata om det, säger hon frustrerat:

– Jag hoppas kunna få skildra våra familjers vardag och berättelser i framtida manus för scen, film och tv i någon form. Vi måste bli bättre. Om vi inte utvecklar nya skolsystem där alla barn får plats och utrymme att vara sig själva, då behöver ju alla vuxna som arbetar ombord på den skolan ha kunskap, visa respekt och vara på barnens sida. Det är det minsta vi kan begära.

Text: Caroline Jonsson  Foto: Erik Lindestad