Maja var borta från skolan i åttan och nian. Utanför skolmiljön mådde hon bra. Även socialtjänsten och BUP ansåg att problemen uppstod i skolan. Inför nians avslutning fortsatte skolans årslånga tystnad. Ingen inbjudan, lyckönskan eller avslutande samtal inför gymnasiet. När jämnåriga nu tar studenten, jobbar Maja på bilfirma. Trots att hon saknar grundskolebetyg.
Maja önskade sig en uppgift i taget och utbildning bortom skolmiljön, men det var aldrig möjligt. Hon närvarade halva tiden i sjuan, men närmade sig aldrig skolan efter första skoldagen i åttan.
– Nians skolavslutning passerade. Ingen hörde av sig från skolan och jag levde mitt liv som vanligt.
– Jag har aldrig känt igen mig när det pratas om så kallade hemmasittare. Ordet förknippas ofta med unga som är deprimerade. Om mina föräldrar inte stöttat mig hade grundskoleåren såklart varit jobbiga. Men jag mådde bra när jag inte tänkte på skolan eller befann mig där.
Existerade inte
Mamma Anna kämpade många år med att få förståelse för dotterns behov kopplat till hennes adhd, men inget hjälpte. När skolplikten var över kände hon lättnad, samtidigt som skolans tystnad hade blivit familjens vardag. Hela nian blev som en långsam avslutning:
– Vår familj och Maja existerade inte för skolan i nian. Ingenting förändrades inför avslutningen. Rektor eller lärare hörde inte av sig. Maja hade heller ingen kontakt med klassen. Självklart undrar man varför skolan var tyst. Ingen inbjudan eller avslutande samtal. Ingenting. Det är förvånansvärt, hur en skola kan bete sig så.
Maja kände också lättnad när nian var över, men även hon beskriver avslutningen som en vanlig dag:
– Jag gillade skolavslutningar i mellanstadiet, för det innebar att jag inte behövde gå till skolan på länge. Sedan jag slutade i åttan har jag aldrig tyckt att andras skolavslutningar är jobbiga. Jag har aldrig känt mig misslyckad, mått dåligt utanför skolan eller känt oro för att inte kunna få jobb. Aldrig någonsin har jag känt mig deppig hemma eller med min familj.
En uppgift i taget
Skolåren i åttan och nian spenderade hon på sina föräldrars arbetsplats. Maja fick arbetsuppgifter, lärde sig svetsa och blev en del av gänget.
– Skolmiljön har bara gett mig stress och ångest. Det enda som kunnat få mig tillbaka i högstadiet var någon form av distansstudier eller miljöombyte bortom skolan med en förstående lärare. Alla försök att få mig dit, alla bilresor när paniken växte på skolparkeringen gav mig bara stress.
Hon hade hoppat över lektioner och flytt till skoltoaletten under lång tid:
– Jag har aldrig blivit klar med skoluppgifter på tiden som förväntas. Mina föräldrar har försökt förklara för lärare att jag behövde en uppgift i taget, då gick det bra. Ett papper med massa uppgifter är omöjligt. Distansstudier är väl typ det enda som min ork hade räckt till i högstadiet. Hade jag fått genomföra skoluppgifter hemifrån, då hade jag försökt.
”Alla bra lärare försvinner”
I sexan flyttade Majas klass till en ny och stor skola. Klassen hon trivdes i skulle splittras. Skolbytet och nya klassen funkade inte. Trots anpassat schema med kortare dagar närvarade hon bara halva tiden i sjuan. Anna hämtade allt tidigare, åt lunch med Maja och kontaktade rektorn. Hon bemötte påhopp och hade mängder med möten. Men lektionerna funkade med Linn i sexan och sjuan. Läraren som gav henne en uppgift i taget, berättar Maja:
– Linn fattade mig. Hon hjälpte mig hålla fokus, sen gav hon nya uppgifter. Det var det enda jag behövde.
– Jag minns även bildläraren som tog mig hårt i armen för att jag inte ville rita med kritor, slet i väg mig och förklarade hur dåligt uppfostrad jag var. Till den lärarens lektioner återvände jag aldrig.
Läraren Linns lösning funkade, där Maja fick vistas utanför klassrummet i en slags läxgrupp med få andra elever. Men hon undervisade bara i matematik. Vi hade tur med henne, säger Anna.
– Tyvärr försvann hon som var Majas trygghet och blev som en kontaktperson. Med henne hade nog skolan kunnat funka hyfsat bra. Alla bra lärare försvinner. Det som Maja fick höra av bildläraren kan göra att ett barn faktiskt inte kommer tillbaka alls till skolan.
”Det här gör jag inte”
Första dagen i åttan minns Maja som kaos, där läraren uppmanar eleverna till fri placering. Alla sprang runt och hon flydde till parkeringen. Hon ringde mamma och bad om att bli hämtad, sedan den dagen återvände hon aldrig. Exakt vad som triggade allt minns hon inte, men det hade varit många tuffa skolår. Hon försökte återvända, men i bilen till skolan började kroppen skaka.
– Att fortsätta lämna Maja med panikångest, som inte fick luft och grät var inget alternativ. Jag kände starkt att det här gör jag inte mot mitt barn, säger Anna. Vi får ta smällarna som kommer från skolan, socialtjänst och BUP, tänkte jag.
Att fortsätta leva i en vardag med ständig press skulle ha drabbat hela familjen, menar hon:
– Skolan uppmanade oss att förhindra så att Maja inte skulle kontakta oss. Vi skulle lära henne. Hon rymde ju från skolan, de ansåg ändå att hon skulle vara ensam någonstans utan att ringa mig när ingen visste var hon befann sig. Majas mående var självklart viktigast för oss föräldrar.
Märkligt psykologmöte
Skolans inställning var att Maja kommer väl tillbaka någon gång. Men när hon inte tog sig vidare från parkeringen, sände skolan en orosanmälan. Hon och hennes familj kallades till möte.
– Socialtjänstens handläggare tyckte att jag verkade glad och obekymrad hemma och att problemen verkade uppstå i skolan, säger Maja.
– Sen blev jag kallad till en BUP-psykolog som skulle ha samtal med mig för någon slags ångest och depression som jag ansågs ha av vuxna som försökte få mig till skolan.
Inte heller Majas föräldrar förstod syftet med mötet på BUP, men de besökte mottagningen:
– Mamma tog mig till psykologen som sa att jag var den mest positiva människa hon någonsin träffat. All stress och ångest uppstod bara i skolbyggnaden, och på vägen dit. Jag var välkommen tillbaka om jag ville, annars såg hon ingen anledning att ses igen.
Hjälpsam skolkoordinator
När BUP och socialtjänsten bedömde att familjen inte behövde deras hjälp, fortsatte skolans försök med deras enda lösning. Hon skulle placeras i flexgruppen med de ”stökigaste eleverna”:
– Men jag ville inte tvingas in där, säger Maja. Det visste skolan. Mamma blev även kontaktad av en ny skolmänniska som sa att om jag inte kom dit skulle han anmäla oss. Jag vet inte vad han menade, men jag vet att mamma tyckte att han var hotfull och att det var märkliga samtal eftersom han aldrig träffat mig.
Läraren för flexgruppen skulle träffa Maja utanför skolan en gång i veckan, men det var mest föräldrarna som pratade med honom på parkeringen, berättar Anna:
– Därefter blev en skolkoordinator från kommunen inkopplad, som visade sig vara hjälpsam. Hans kontakt med skolan i åttan gjorde att vi helt plötsligt existerade igen för skolledningen. Han förmedlade till rektorn att Maja skulle behöva lång vila från skolan om hon ens skulle komma tillbaka.
All kontakt upphörde
I nian ordnade skolkoordinatorn så att Majas dagar på föräldrarnas jobb räknades som praktik. Det skrevs aldrig några papper, berättar Anna. Skolan stöttade inte upplägget.
– Efter en slags tyst överenskommelse om praktik blev skolkoordinatorn bortkopplad och jag fick senare veta att han hade slutat. Därefter upphörde all kontakt med skolan för alltid.
Familjen har lagt allting bakom sig, men Anna kunde känna ilska över att Maja blev bortglömd när deras enda lösning med flexgruppen inte fungerade. Hon fick bara höra att det saknades resurser när hon bad att Maja behövde studera bortom skolmiljön, kanske någon timme med en lärare på distans.
– Det bevisar bara hur jättekonstigt och fyrkantigt skolsystemet är. Ingen frågade och ingen ringde inför nians avslutning, men jag tror det var jobbigare för mamma, säger Maja.
– När pressen och kraven försvann har jag mått bra hela tiden. Mina föräldrar har alltid stöttat mig.
Anna känner ingen ånger över hur de hanterade Majas skolgång:
– Det skulle vara att kanske markera ännu mer när vi blivit bemötta med dumhet. Men när vi var i det så orkade inte alltid vi föräldrar. Det hade inte heller hjälpt. Åren när jag kämpade gav ingenting. Vi fick höra: “Hur tänker ni som föräldrar?”. Vi svarade: ”Vi tänker på vår dotters bästa”.
Stress, ångest och nonchalans
Fem minuter över midnatt, när dygnet slog över till hennes sextonde födelsedag var det dags att börja övningsköra, berättar Anna:
– ”Nu ska vi ut”, sa hon. Sedan dess har Maja kört. Teoriprovet skrev hon dagen efter hon fyllde arton. En vecka därefter fick hon sitt körkort. Jag är imponerad och stolt över hur mycket min självgående dotter har mognat och över allt hon har klarat.
Majas väg är ett bevis på att man inte måste ha betyg för att nå dit man vill, säger Anna:
– Det är aldrig för sent att plugga om hon vill. Det råder en panik från vuxna gällande barn som mår dåligt i skolmiljön. ”Man måste ha betyg, man måste gå i gymnasiet”. Det är inte hela sanningen, det kan lösa sig ändå. Om skolan ska funka för alla krävs mer resurser och förståelse. Vuxna som gått in i väggen måste inte gå till jobbet.
Anna instämmer i Maja sammanfattning av skolgången: stress och ångest. Samt nonchalans från skolan, tillägger hon:
– När jag läser om andra familjers öden, blir jag arg för att det ska behöva vara så här. Att skolan inte kommit längre är skrämmande. Vår inställning räddade oss.
– Maja hade nog haft jobbigare skolminnen om vi inte hade accepterat att hon mådde för dåligt av att vara där. Att vi gav upp och bara prioriterade hennes mående.
”Har inte missat något”
På Majas arbetsplats har de aldrig anställt någon på betyg, berättar hon:
– De ser personen och hur bra de är på yrket. Ibland får jag höra från vuxna som inte känner mig: ”Nu ska du ta studenten”. När jag svarar att jag hoppade av ser vuxna på mig som om jag vore dum i huvudet. Då är det kul att berätta att jag jobbar i stället.
Sedan årsskiftet kör Maja på vägarna från Malmö till Arvidsjaur.
– Jag jobbar på en bilfirma och hämtar bilar som de köper. Med buss, flyg eller båt tar jag mig till bilen och kör den hem. Om de säljer är det jag som åker och lämnar bilen. Att köra bil hela dagarna är det bästa jag vet. Kanske kommer jag att plugga senare om jag ska ta lastbilskort. Att köra lastbil tror jag passar mig. Det är mysigt och rogivande.
Avslutningstiderna är här och hon ska fira några vänners studentexamen:
– Det som är tråkigt med att missa studenten är att jag inte får åka flak, men det kan man göra ändå. Jag känner inte att jag har missat något. Inte när jag tänker på att de suttit instängda samtidigt som jag jobbat. Det hade inte gjort skillnad för mig om skolan hörde av sig, men det kan nog göra skillnad för andra. Vuxna bör lyssna till eleven i stället för att skylla allt på dem, men jag var klar med skolan.
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat & Adobe Stock
Maja berättar även om skolfrånvaron i boken Tusen tomma skolbänkar.
