Attentions nya skolrapport visar hur bristande stöd kan få stora konsekvenser för elever med NPF – bland annat i form av uteblivna betyg. Inför skolstarten reflekterar Attentions ordförande Eric Donell över vad som krävs för att skolan ska vara redo för alla barn.
Inför skolstarten ser jag annonserna överallt. Nya ryggsäckar, pennskrin, gympapåsar och skor. Allt som behövs för att rusta ett barn inför ett nytt läsår. Det får mig att fundera på om skolan rustar sig lika noggrant för barnen. Om det finns en färdig plan som tar emot varje elev som behöver en. Eller börjar man om med samma gamla ryggsäck och hoppas att den ska hålla ett år till? Lagar och lappar och hoppas på det bästa.
Skolan är faktiskt ganska bra anpassad i dag – för elever som fungerar normtypiskt. Och det är kanske inte så konstigt. Det är enklare att organisera en skola för dem som redan har det lättast. Men vi har bestämt att alla barn ska gå i skolan. Då måste vi också skapa en skola där alla barn har en chans.
Årets skolrapport från Attention handlar om betyg. Betygen visar vad eleven har lärt sig, men också vilka förutsättningar skolan har gett eleven. Och vilka förutsättningar vi har gett skolan att lyckas med sitt uppdrag.
Siffrorna är svåra att komma runt: 27 procent av grundskoleeleverna med NPF fick inte godkänt i något av kärnämnena svenska, matematik och engelska. 21 procent fick inte ett enda godkänt betyg. Och bland eleverna i årskurs nio blev 43 procent inte behöriga till ett nationellt gymnasieprogram.
I förra årets rapport såg vi att 41 procent fick vänta ett år eller mer på insatser. Tio procent fick ingenting alls, trots att behoven var konstaterade. Och det stöd som kommer utgår ofta från vad skolan råkar ha att erbjuda, i stället för vad eleven behöver. Stöd är inte stöd bara för att vi kallar det stöd. Man tankar inte en bil med spolarvätska.
Vi vet att de som arbetar i skolan gör ett oerhört viktigt arbete och försöker få det att fungera med alldeles för små marginaler. Frågan är vilka förutsättningar vi ger dem att lyckas.
Från våra tidigare undersökningar vet vi också hur vanligt det är med psykisk och fysisk ohälsa kopplad till skolgången och med frånvaro. 83 procent respektive 77 procent. Alla de här siffrorna är omskakande, och så stora att det blir svårt att tänka att lösningen är att vi ska dutta lite här och där.
Vi behöver göra annorlunda från grunden. Vi måste sluta behandla det här som undantag. I dag är stöd något eleven först måste visa att den behöver. Vi behöver vända på perspektivet och bygga skolan från början med vetskapen om att barn fungerar olika.
För många kan undervisning i mindre grupp eller enskilt vara helt nödvändig. Men stödet får inte stanna vid några utvalda ämnen om eleven behöver anpassningar under större delar av skoldagen. Och mindre grupp är inte heller lösningen för alla. Stödet måste utgå från just den elevens behov.
En skola för alla kostar. Det kostar att ha tillräckligt med personal och lokaler, rätt kunskap och att sätta in stöd innan ett barn hunnit misslyckas. Men vi betalar redan, bara i fel ände – och alldeles för mycket.
Vi kan betala för att ett barn får tio fungerande år i skolan, eller riskera att betala för femtio år av utanförskap.
Barnen kom till skolstarten med vässade pennor och nya ryggsäckar. Jag hoppas att skolan också hann rusta sig. För en del barn har inte råd med ännu ett läsår av lappande och lagande.
Eric Donell, ordförande Riksförbundet Attention
