Tidningen Attention

Annons för tidningen attention
Annons för tidningen attention
Om ensamhet och ekonomisk utsatthet:”En fattig människas tankar”

Om ensamhet och ekonomisk utsatthet:”En fattig människas tankar”

Nadja är ensamstående mamma till ett barn som inte kan befinna sig i skolmiljön. Hon lever i en akut ekonomisk kris efter att ha förlorat sitt arbete, till följd av skolans brister. Utanförskap och pengaskam präglar vardagen. Trots att samhällets stöd uteblir har hon en naiv tro och hopp om förändring.


Senaste åren har Nadja mejlat och larmat om sonens behov av stöd till skolan. Nu skulle han befinna sig i sin mellanstadieklass i Göteborg, men kan inte vara där grund av bristande anpassningar. Som ensamstående är hon hemma heltid och försöker även arbeta hemifrån. Den ekonomiska och sociala utsattheten har skapat en extrem tillvaro i ständigt överlevnadsläge:

– Det finns skolplikt och tvång men väldigt få rättigheter. Jag behöver ta hand om mitt barn, samtidigt som jag förväntas arbeta heltid. Omvårdnadsbidraget är enda inkomsten. Jag slåss men vinner aldrig mot systemet och jag kan inte skydda min son från det.

Pengaskammen

Hon har knappt kommit ut sista året, förutom alla oräkneliga möten hon behöver springa på. Det dröjde två år tills sonen fick sin NPF-utredning. Under den perioden förlorade hon sin timanställning, blev utan inkomst och skolan sände orosanmälningar till socialtjänsten:

– När vi stod i kö inför utredning hade jag nästan fyrtio hembesök. I kontakten med socialtjänstens familjebehandlare, var ekonomin ett område där jag bedömdes behöva stöd. I dag inser jag att skammen har hindrat mig från att söka ekonomiskt bistånd.

De få inkomster hon får in via företaget äts upp av fakturor, beskriver hon:

– Med femtio kronor kvar på kontot är det svårt att köpa en kaffe med en vän, trots att det hade gjort mig gott att bryta denna isolering.

– Det fungerar inte heller att bjuda hem vänner. Jag har en fattig människas tankar. Pantkronor täcker matutgifterna ibland. Pengaskammen är enorm, men att ta hand om sitt barn heltid och samtidigt jobba heltid är omöjligt.

God föräldraförmåga

Skolfrånvaron inleddes i lågstadiet och har nu pågått två år. Efter socialtjänstens insats avslutades ärendet, eftersom hon ansågs ha god föräldraförmåga. Sonens problem uppstod i skolmiljön. Hon för en ensam skolkamp. Vänner har hon, men ingen som kan hjälpa henne ur denna situation:

–Jag har en fantastisk vän som också är ensamstående. Vid ett tillfälle swishade hon tvåtusen kronor till mig. Det var underbart. Konsekvenserna av skolans brister är att jag och min son lever ett väldigt isolerat liv i hemmet. Jag tvingas in i fattigdom och ensamhet. Sonen har ingen plats i samhället. Jag önskar att han får vara någonstans där han är glad efter en skoldag och känner att han duger.

Allt socialt liv har pausats på obestämd tid:

– Många säger att mammor behöver återhämtning. Det finns inte på kartan, men jag ska inte klaga. Vi har en dusch, där kan jag bli varm och få paus. Att gå ut och träffa folk är inte möjligt nu. Jag har inga kollegor och kan inte kan lämna mitt barn själv. Under lugna stunder fokuserar jag på företaget.

Kapade drömmar

Hon har varit verksam i kulturbranschen och i sitt eget skapande under namnet Nadja Ravens. Kombinationen av att skapa själv och tillsammans med andra passar henne. Innan skolgången havererade, kunde sonen följa med till hennes teatergrupp på kvällarna. Men att ta sig dit blev med tiden allt svårare. När hon föreslog en replokal närmare hemmet, var intresset svalt:

– Jag var initiativtagare till en teatergrupp, som jag sedan inte kunde tillhöra.

– Att få skådespela och vara del av en kreativ gemenskap är omöjligt nu. Det gör ont att läsa om gruppens föreställningar. Som om mina drömmar och min teatergrupp kapades. Det hugger till i hjärtat.

Utanförskapet blev tydligt i samband med gruppens pjäsuppsättning:

– Jag intalar mig själv att läget inte var rätt. Mina drömmar får vänta. Fokus handlar enbart om vad som är möjligt utifrån mina förutsättningar. Att själv försöka driva min verksamhet på distans, i stället för att skapa med andra, är enda möjligheten just nu.

En naiv tro

När ensamheten känns extra svår, kan mörka tankar göra sig påminda:

– Det finns stunder när jag räknat åren som är kvar av skolplikt. Herregud, det här kommer ju aldrig ta slut. Men jag har en förmåga att släppa tanken och bli handlingskraftig. Samtidigt kan jag konstatera att isoleringen och stressen är överväldigande. I perioder blir jag handlingsförlamad.

Nadja känner viss oro inför att vara öppen om sin vardag. Hon trivs inte i offerrollen, men vägrar stagnera och bli osynlig. Samtidigt vill hon synliggöra konsekvenserna av skolans brister och resultatet när samhällets stöd uteblir. Livet har tidigare lärt henne att det går att ta sig ur svåra situationer:

– Jag försöker finna handlingskraft även i denna verklighet. Vissa dagar fastnar jag i tvivel, men i grunden har jag en naiv tro på att livet kommer vända. Tron måste jag behålla för överlevnad.

Rädsla för avslag

Hon har barnbidrag samt omvårdnadsbidrag med några få tusenlappar i månaden, samt tillfälligt försörjningsstöd där syftet är hon ska bli självförsörjande. Utöver det hoppas hon på sikt kunna beviljas ekonomiskt bistånd, om skolsituationen inte förändras. I samband med att skolfrånvaron ökade, förlorade hon sin timanställning inom skolan. Uppdrag behövdes ofta avbokas, för att kunna ta hand om sonen. Nadja beskriver många faktorer till utebliven inkomst. Alla dörrar till försörjning är stängda, förutom en:

– Distansarbete är enda möjligheten. Hittills har jag fokuserat på att kunna få inkomst via min firma. Studielånet är förbrukat efter alla år som student, nu kämpar jag för att ens kunna betala studielånet. Att söka heltidsjobb utanför hemmet går inte och jag kan inte ansöka om ersättning för vård av barn.

Att hon lånat pengar privat till hyra och mat är ytterligare ett hinder. Det kan betraktas som inkomst, vilket försvårar möjligheten att beviljas ekonomiskt bistånd, menar Nadja:

– Ansökan är utlämnande, ekonomin granskas tre månader tillbaka. Jag känner ekonomisk skam och tidigare avslag hindrar mig att försöka på nytt. Jag har hamnat i en situation där jag behöver stå helt utan inkomst i tre månader innan jag ansöker. Men det går inte. Jag tvingas att fortsätta låna pengar privat för att överleva, samtidigt som risken för avslag ökar.

”Håller mitt barn hemma”

Hon inväntar besked på ansökningar om skolbyte. Nuvarande skola har tidigare kontaktat kommunens samverkansteam. De genomförde en kartläggning av sonens behov och inkluderade även hennes engagemang som förälder. Nadja ansåg att kartläggningen var bra:

– Jag hade en förhoppning om att skolnärmandeplanen skulle spegla kartläggningen. Men planen var inte genomförbar eller anpassad utifrån behov. Teamets främsta uppgift är att kartlägga och förmedla en elevs behov. Därefter är det skolans ansvar att utifrån kartläggningen skapa en plan.

Eftersom skolan anser att planen inte ”ges möjlighet” att genomföras, förmedlades nyss att de eventuellt behövde göra ännu en orosanmälan. Samtidigt har socialtjänsten precis avslutat kontakten, de fann ju inga brister i föräldraskapet.

– Skolan ser inte några svårigheter när sonen varit i skolan och anser att jag ”håller mitt barn hemma”. Nu är jag bara trött och ledsen. Utfattig och utmattad. Less på kampen, jag är helt ensam i alla möten. Det enda jag önskar är att min son ska må bra. Att det ska finnas en skola för alla och att alla myndigheterna slutar skylla ifrån sig på varandra. Det finns ingen samverkan.

Utslagna små själar

Skolans krav gör att elever går sönder inombords, konstaterar hon:

– Jag drömmer om en kreativ, lekfull och skapande skola som väcker elevers nyfikenhet för lärande. Förmågan att drömma håller mig vid liv. En dag ska vi bo i ett hus vid havet. Kanske lyckas jag som filmregissör. Drömmarna står i skarp kontrast till vardagen. De kan kännas som käftsmällar, men drömmarna och skapandet hjälper mig att kämpa.

Skapandet har även hjälpt sonen, som under tiden hemma hittat en mening i tillvaron. Han har lärt sig att bygga egna världar, redigera, skapa videos och funnit vad han vill göra i livet.


– Vi talar om förebyggande insatser. Om gemenskap och solidaritet. Men när små själar redan slås ur skolsystemet innan de hunnit fylla tio år, vet jag inte vilken värld vi är på väg mot.

Text: Caroline Jonsson Foto: Rickard Olausson

anhörig_600x150px_botten_webbtidning2026

Allt eller inget

Signe skriver om att leva i känslornas ytterligheter, där det sällan finns något mittemellan.

 

Läs Signes krönika här. 

 

MSD003 Banner_900x1800px