Jag har aldrig riktigt varit bra på det där med mittemellan. För mig har känslor ofta varit allt eller inget. Hundra eller noll. När något gör ont kan det göra så ont att jag knappt minns hur det känns att vara lycklig. Och när jag väl är lycklig vill jag hålla fast vid den känslan så hårt att jag nästan försöker glömma allt som fortfarande gör ont. Det är en del av hur jag upplever min adhd.

Jag har vuxit upp med känslor som sällan nöjer sig med att bara finnas där. De tar plats, ibland så mycket att det knappt finns utrymme för någonting annat. Och det är utmattande. När en enda känsla redan fyller hela mig, var ska jag då göra av alla de andra?
Kanske är det därför jag så länge har önskat att jag kunde känna lite mindre. Inte för att jag vill känna mindre av livet, utan för att jag ibland inte har orkat med allt jag känner. Så jag har försökt hålla mig till en känsla i taget. När jag varit ledsen har sorgen fått ta över. Och när jag äntligen varit lycklig har jag försökt hålla det jobbiga på avstånd, rädd för att släppa in något som skulle kunna ta den känslan ifrån mig. Som om jag måste välja. Som om det inte finns plats för båda.
När något jobbigt hände försökte jag därför ofta övertyga mig själv om att jag mådde bra. Att jag hade gått vidare. Att det inte gjorde ont längre. Jag trodde att jag hade lämnat det bakom mig. Men egentligen hade jag bara gömt undan det jag inte orkade känna. Och att trycka undan något är inte samma sak som att läka.
När det inte längre går att blunda
Sedan var jag med om ett av de värsta sveken i mitt liv. Och den här gången gjorde det för ont för att jag skulle kunna gömma undan det. Jag önskade så många gånger att jag kunde göra det som hänt ogjort. Att jag kunde få tillbaka det som fanns innan. Att verkligheten kunde se annorlunda ut. Men hur mycket jag än önskade kunde jag inte förändra det som hade hänt. Jag behövde hitta ett annat sätt.
För första gången försökte jag sluta kämpa emot verkligheten och i stället förändra hur jag förhöll mig till den. Jag lät mig vara ledsen. Jag lät mig vara arg. Jag lät det göra ont utan att bestämma när det borde sluta. Men mitt i allt det svåra upptäckte jag något. Jag kunde fortfarande skratta tills magen gjorde ont. Känna mig trygg med människor jag älskade. Ha dagar då livet faktiskt kändes fint. Och sedan kunde jag vara ledsen igen.
Tidigare hade jag nog sett det som ett misslyckande. Som att jag inte hade kommit någonstans, eftersom sorgen fortfarande fanns kvar. Men varför skulle en lycklig stund betyda att det som gjorde ont inte längre spelade någon roll?
Att ge plats åt mer
Jag hade alltid sett mina starka känslor som något jag behövde lära mig att begränsa. Som om det enda sättet att få plats med glädjen var att först göra sorgen mindre. Men kanske handlar balans inte om att jag ska lära mig känna mindre. Kanske handlar det snarare om att lära mig ge plats åt mer. Att låta sorgen finnas utan att den behöver tränga undan glädjen. Att förstå att en enda känsla, hur stark den än är, inte behöver vara hela sanningen om mitt liv.
Det betyder inte att jag alltid lyckas. Det finns fortfarande dagar då känslorna blir så stora att jag har svårt att se något annat. Men jag har börjat förstå att en svår dag inte suddar ut alla de fina. Jag behöver inte ha alla svar. Jag behöver inte välja mellan att läka och att leva. Jag kan göra båda.
Min lycka gör inte min sorg mindre verklig. Och min sorg gör inte heller min lycka mindre sann. Mina känslor kommer nog alltid att vara hundra eller noll. Men bara för att jag inte kan bestämma över dem, betyder det inte att de ska få bestämma över mig. Någonstans mellan allt och inget finns också jag.
Text: Signe, 19 år, som har adhd.





