Det är nog svårt att förstå om man aldrig behövt fundera på om ens hjärna passar in i världen. Om åtta timmar bara är åtta timmar. Om en vanlig skoldag bara är en vanlig dag. Om vila bara är vila och inte något man först måste känna att man förtjänar.

För mig är det inte så. Jag lever med en hjärna i ett samhälle som hela tiden påminner mig om hur jag borde fungera. Orka mer. Koncentrera dig bättre. Tänk innan. Kom ihåg. Planera. Lär dig av dina misstag.

Och tro mig. Jag försöker. Så jävla mycket.

När ”aldrig igen” blir ”inte nu igen”

Jag kan göra ett misstag, ångra det tills det gör ont, analysera sönder varenda liten del och lova mig själv: aldrig igen. Och ändå kan ”aldrig igen” bli ”inte nu igen”. Jag lever med min hjärna varje sekund av mitt liv, men ibland förstår jag ändå inte varför den gör som den gör. Hur kan jag veta bättre, vilja bättre och försöka göra bättre – och ändå hamna där igen?

Det gör så jävla ont när andra bara ser: Du gjorde det igen.

Jag vet. Det är precis därför det gör ont. Ni ser misstaget, men inte alla gånger jag tänkte på det förra. Ni ser dagen jag stannade hemma, inte alla dagar jag pressade mig dit. Ni ser resultatet, men inte allt jag gjorde för att försöka förändra det.

Det är en speciell sorts sorg att kämpa tills man är helt slut och ändå se ut som någon som inte försökte tillräckligt. För försök räknas tydligen inte när de inte syns i resultatet.

Jag skyller inte på min adhd

När jag försöker förklara min adhd blir förklaringen lätt en ursäkt.

”Du kan inte skylla på din adhd.”

Men jag skyller inte på den. Jag försöker förstå mig själv. Adhd är inte hela min personlighet, men den påverkar hjärnan jag möter hela världen med: hur jag tänker, känner, reagerar och orkar. Ändå förväntas jag så ofta fungera som om den inte gjorde det.

När åtta timmar blir för mycket blir jag besviken på mig själv. När jag behöver en paus får jag dåligt samvete. När min hjärna säger stopp frågar jag inte alltid vad den behöver, utan i stället: Varför klarar alla andra det här när jag inte gör det?

Den frågan gör något med en. Till slut börjar man tro att det faktiskt är en själv det är fel på. Så man försöker hårdare, pressar sig längre och anpassar sig mer. Och fan vad trött man blir.

Tänk om jag försöker på fel sätt?

Inte trött som i att jag behöver sova, utan trött på ett sätt som är svårt att förklara för någon som aldrig behövt kämpa mot sin egen hjärna bara för att ta sig igenom en vanlig dag.

För tänk om jag inte är trött för att jag försöker för lite? Tänk om jag är trött för att jag hela tiden försöker klara livet på ett sätt som inte fungerar för min hjärna? Kanske är det därför åtta timmar ibland blir för mycket, varför jag behöver stanna hemma och varför jag kan vilja så jävla mycket utan att ha någon ork kvar.

Jag har varit så upptagen med att fråga mig själv varför jag inte orkar som alla andra att jag nästan glömt att fråga: Varför förväntas min hjärna orka på samma sätt som deras?

Kanske är jag inte dålig på att orka. Kanske kostar det mer för mig. Om varje vanlig dag kostar lite mer, varje anpassning tar lite mer, varje misstag följs av hundra tankar och varje paus fylls av dåligt samvete, då är det kanske inte så konstigt att jag blir så jävla trött.

Jag behöver få vila utan att känna mig misslyckad

Jag behöver inte att adhd romantiseras eller höra att ”alla är lite så ibland”. Jag behöver få säga att det är svårt utan att det betyder att jag ger upp. Jag behöver få förklara min adhd utan att det betyder att jag skyller ifrån mig. Och jag behöver få vila utan att känna att jag har misslyckats.

Kanske är det inte min hjärna som behöver bli bättre på att passa in i världen. Kanske behöver världen bli bättre på att göra plats för min.

Och kanske behöver jag sluta göra slut på mig själv bara för att bevisa att jag försöker.

Text: Ebba, 19 år, som har adhd.