Bo och Anne träffades 1974 och är fortfarande varandras viktigaste människor. När vi ses hemma hos familjen Jönsson återkommer de flera gånger till betydelsen av varandra när annat socialt liv har känts svårt, ointressant eller ointagligt. Att de båda har Asperger ser de som en tillgång.

Bosse är min bästa vän, säger Anne med självklarhet medan hon bär ut kaffekoppar till vardagsrummet där Bo sitter i soffan med familjens tre nyfikna katter tassandes omkring sig. 

– Och Anne är min grund. Hon är den som får mig att göra saker och som jag alltid vill kommunicera med.

Bo

Olika upplevelser av utanförskap

Det är nu 46 år sedan de blev ett par. Han var en 17-årig haschrökande hårdrockare som – om föräldrarna tillåtit – helst hade sovit i en likkista och gärna hade sett pojkrummet i det högborgliga hemmet i Vallentuna svartmålat. Hon – 15 år, äldst av tre syskon och mogen för sin ålder men med en konstant känsla av utanförskap i det flesta sammanhang. Ett utanförskap som idag kan förklaras av diagnosen Asperger, som Bo och Anne har fått i vuxen ålder, men som de har olika förhållningssätt till. 

Bo beskriver sin ungdomstid som en självvald isolering där han i stort sett utnyttjade sin förmåga att få omgivningen att känna sig obekväm i syfte att få vara i fred. 

– Jag hade svårt att ta ögonkontakt och när jag väl lärde mig att göra det så stirrade jag istället. Smått obehagligt, antar jag. Men jag tyckte att det var skönt. Jag har aldrig varit mycket för umgänge. 

Och så är det fortfarande. Behovet av umgänge är minimalt och han undviker i möjligaste mån onödig social interaktion i jobbet som IT-arktitekt. Att prata om jobbet är en sak men att umgås vid sidan av det är en annan.  För Anne har det sett annorlunda ut. Hon har alltid velat ha vänner men inte lyckats knäcka koden om hur man ska vara social. Eller kanske snarare orkat upprätthålla vänskapen enligt konstens alla regler. 

– Mina kollegor på folkbokföringen kan säga att arbetskamraterna är det bästa med jobbet medan jag tycker att jobbet är det roliga.

Anne

– Och jag har sagt till mina kollegor att lönen är den enda anledningen till att jag umgås med dem, skrattar Bo.

Familj och ansvar

Att Bo är rättfram och Anne mer försiktig har speglat flera år av deras liv tillsammans. Vad Bo har velat har varit tydligt medan Anne har haft svårt att formulera vad hon själv behöver och vill. De har fem gemensamma barn – i två olika kullar – och Anne tog i stort sett allt ansvar för barnen i kull ett. Bo arbetade sent eller var på jobbresor. Under tiden det begav sig sa Anne ingenting om det men hon kan se – så här i efterhand – att hon tyckte att det var svårt. Och ensamt. När kull två kom så blev Bo mer delaktig och fick en chans att komma närmre sina yngsta barn. 

– Men föräldramöten och barnkalas har jag passat mig för, säger Bo och skakar på huvudet. Där går någon slags gräns.

I och med sina diagnoser har både Anne och Bo fått en chans att reflektera över vilka de är på ett nytt sätt och det är också gjort dem mer förstående mot varandra. Äldsta dottern kan nu som vuxen berätta att hon har saknat närhet under uppväxten och även förstå varför föräldrarna inte kunnat ge henne det hon längtat efter.

– Som kramar till exempel, säger Bo. Jag kramas inte förutom med Anne.

– Och jag har inget större behov av att kramas men har lärt mig i kontakt med barnen. 

Bo berättar hur han – med nyvunnen diagnoskunskap – beslöt sig för att bli en bättre pappa och ett led i den måluppfyllelsen var att ge yngsta sonen en godnattklapp vid läggning, varpå sonen förskräckt bad honom sluta att vara så ”creepy”. Bosse och demonstrerar hur han kommer med en klohand genom luften mot den skeptiske sonen och både Anne och Bo skrattar åt minnet. 

– Jag är verkligen inget vidare på det där, erkänner Bo.

Tid till intressen

Idag är alla barn utom det yngsta utflugna och Anne och Bo kan tillstå att det finns en tjusning med det annalkanande barnfria livet. De planerar resor med vandring och att kunna hänge sig åt sina specialintressen. Anne vill sy och Bo vill ägna sig åt sina synthar och musik. Båda tycks ha hittat ett lugn i det som de tycker om att göra och att de får vara som de är. För Anne kanske det tog längre tid att acceptera sig själv och sin diagnos.

– Asperger har ju alltid handlat om sådana som Bosse, om män, säger hon men berättar i nästa andetag om aha- upplevelsen när hon läste senaste numret av Attentiontidningen – med tema kvinnor och NPF – där psykologen Karl Lundin pratar om kvinnor med NPF:s förmåga att kamouflera sina symptom. 

– Det var som att läsa om mig själv. Det var stort. 

– Jag måste ju erkänna att jag i många år använde Anne som en sköld som fick göra alla de där ”normala” sakerna som att hålla kontakt med släkten och hantera skolan. Jag kan känna skuld över det nu när jag vet hur svårt du också tyckte att det var, säger Bosse och tittar på Anne. Idag har jag en annan förståelse för dig. 

Text: Cecilia Brusewitz Foto: Johan Lindberg Brusewitz