Sofia blev tidigt mamma och har njutit av livet med barn. Utmaningarna har varit allt som följer med föräldraskapet. Vardagssysslorna, ljud och stök och känslan av ibland orka hur mycket som helst – tills orken plötsligt är helt borta.

Sofia Plogen Ström bor i ett hus utanför Uppsala med make, tre bonusbarn, två biobarn, två hundar och 10 katter – varav fem är bedårande kattungar som stunden till ära tryckt ner sig tillsammans i en trälåda i köket. Överallt i hemmet finns spår av kreativ verksamhet i form av stickningar, målarburkar och verktyg. Hemmet sjuder av liv helt enkelt. Ibland lite för mycket, säger Sofia och skrattar och håller menande händerna för öronen. Vi träffas för att prata om adhd och föräldraskap och när vi slår oss ner vid köksbordet så funderar Sofia över hennes smala linje mellan överstimulans och understimulans.

– Jag dras ju till att det ska händer saker hela tiden men blir också så fort utmattad av det. Det är en sådan otroligt svår balansgång att hantera, säger Sofia och stryker eftertänksamt en av de kärvänliga katterna över ryggen.

Att bli förälder

Förändringen att gå från att vara själv till att bli förälder har just varit en kamp mellan att å ena sidan njuta av de rutiner som livet med barn innebär och samtidigt försmäkta av dess trista, monotona delar.

– Jag blev mamma när jag var 22 och då hade jag bott hemifrån sedan jag var 16. Jag kände mig helt redo att bli förälder men var nog ganska orolig för vad andra skulle tycka. Att det var för impulsivt och att allt inte var tillräckligt stabilt.

Vad ska andra tycka?

Vad andra ska tycka har varit en källa till oro genom livet. Sofias pappa var präst och mamman lärarinna på en liten ort och det var viktigt att Sofia och hennes syskon betedde sig på ett sätt som inte stack ut. För Sofia var det svårt eftersom hon var en tjej som märktes och hördes.

– Jag har alltid haft en känsla av att vara annorlunda och min mamma ville alltid rätta till mig och att jag skulle prata mindre, inte så högt. Idag kan jag se att hon också är högsensorisk och säkert försökte skydda sig själv genom att kontrollera min yvighet.

Sofia blev medveten om sin adhd i vuxen ålder och håller på att navigera i de nya förklaringsmodeller som diagnosen innebär. Som nybliven förälder för tjugo år sedan var det inte lika lätt att förstå varför hon fick kämpa med känslor av utmattning och rastlöshet.

– När jag fick mina två första barn så bodde jag på en gård i Dalarna med svärföräldrarna som närmaste grannar. Det var tryggt och det var fantastiskt att ha skogen alldeles utanför dörren. Skogen har alltid varit en helande plats för mig och för barnen fanns det alltid något att göra. Det var bara att öppna dörren. Men samtidigt så kände jag mig instängd och rastlös. Jag fick inte ihop det.

Separation

När barnen var sju och nio år så separerade Sofia och hennes man. Sofia fick ett prästkall och valde att flytta till Uppsala för att utbilda sig. Sofia och hennes exmake kom överens om att barnen fick bo kvar på gården och komma till Sofia varannan helg.

– Det var mycket vånda i det beslutet och det var hemskt att vara ifrån barnen så mycket. Samtidigt så fick jag chans att vila och hämta kraft. Att vara en bra mamma när vi sågs. Orka laga mat och vara med dem på ett lustfyllt sätt.

Vardagskaos

Hon återkommer till orken. Hur mycket kraft det tar att få ihop sin vardag kring barnen med en hjärna som antingen svämmar över av intryck och måsten eller som suktar efter stimulans och äventyr. Det är något hon också valt att berätta om i filmen Vardagskaos som är en del av Attentions nya hemsida Föräldrar med adhd. Där beskriver hon svårigheterna med att hjälpa sina barn med vardagens alla göromål när hon själv kämpar att hålla sig på banan.

– Mina två första barn är vuxna barn nu men jag har fått en eftersläntrare på sju år. Han påminner mycket om mig och dagdrömmer sig lätt bort. Då måste jag fånga in oss båda två för att göra alla dagliga moment.

Och precis som sin mamma så är blir Sofia trött av ljud och stök.

– Men jag är noga att inte kritisera mitt barn för det utan snarare förklara hur jag fungerar. Om jag inte fixar att han låter så är det jag som får ta ansvar för det. Berätta hur jag behöver ha det eller helt enkelt avlägsna mig. Det känns som att jag har fått en chans att göra saker i föräldraskapet lite bättre nu med kunskapen om mina sårbarheter.

Ta del av fler föräldraberättelser: foraldrarmedadhd.attention.se