Christer Harju vill vara en lyssnande och närvarande pappa. Han tror att med mycket kärlek, närhet och respekt så klarar man det mesta tillsammans med sitt barn
– Det är som att min dotter befinner sig på planen på en stor fotbollsarena och jag står på läktaren och ropar och ropar utan att hon hör mig.
Så beskriver Christer Harju livet som pappa till en tonårstjej med ADHD, som fastnar, låser sig och ger upp när något inte går vägen. Ibland ser han lösningar på hennes motgångar, men når bara inte fram. Andra gånger har han kanske inte lösningen, men vill peppa och visa att han finns där.
Dottern Cajsa är 15 och bor Christer på heltid medan lillebror bor hos mamma. Han beskriver deras pappa-dotter-relation som fin och nära, men stundtals stormig eftersom de båda har nära till känslorna och är upp och ner i humöret.
Kärlek och respekt
Christer försöker att agera lågaffektivt, men precis som för många av oss är det inte alltid så lätt i praktiken. Särskilt inte när man själv har ett hett temperament.
– Det jag och Cajsa har lärt oss är att när vi båda är nere så ska vi ha minimalt med diskussioner och hålla oss på varsin kant ett tag. Eftersom vi båda är inkännande och läser av varandras sinnesstämning så kan vi ofta undvika bråk på det sättet, berättar han.
Men det behöver inte alltid vara dåligt att visa negativa känslor som förälder, tycker Christer. Bara man visar mycket kärlek och uppskattning också.
– Det allra viktigaste för mig är att min dotter ska känna sig älskad och uppskattad. Jag vill vara lyssnade, närvarande och förstående, för det var inte mina föräldrar mot mig. Även om jag inte alltid har lösningar på allt så ska Cajsa känna att jag alltid finns där!
Han är övertygad om att om man visar respekt för sitt barn och barnets tankar, känslor och upplevelser, kommer man också att få respekt tillbaka. Medan tvång och krav bara ger motsatt effekt. Men visst kan det vara svårt att hitta rätt balans mellan att känna in och sätta gränser ibland.
– Cajsas mamma tror på mer regler och tycker att jag är för tillåtande, säger han i en ton som visar respekt för att hon tycker annorlunda men också en övertygelse om att han själv vet vad som är rätt – åtminstone för hans och Cajsas relation.
– Många föräldrar bygger bara murar och talar om vad man inte får göra. Jag tror mer på att berätta vad man faktiskt får göra. Med kärlek och respekt kan man komma över det mesta tillsammans, säger han.
Tydlig och inkännande
Även om de står varandra nära, så möter Christer och Cajsa precis som andra NPF-familjer också många utmaningar. Christer tycker att han är bra på att snabbt läsa av en situation som Cajsa befinner sig i, men det är desto svårare att nå fram till henne när hon är upprörd.
– Jag har insett att det ibland är bättre att ta ett steg tillbaka och invänta henne istället för att fråga och problemlösa. Då brukar hon komma till mig när hon själv är redo.
Pappan Christer Harju
Christer har också insett att det är viktigt att vara tydlig, eller som han själv uttrycker det – överdrivet övertydlig – för att undvika konflikter som beror på att Cajsa känner sig överrumplad när något inte blir som hon förväntade sig.cHan försöker att ha ett coachande förhållningsätt på så sätt att han hjälper henne att resonera sig fram till saker på egen hand, istället för att tala om hur han tänker att det ligger till.
– Jag brukar liksom säga ”Varför tror du att hon sa så”, ”Vad tror du skulle hända om du gjorde så här” så att hon inte uppfattar det som att jag tror att jag sitter på alla svar.
Vill bli en bättre pappa
Christer går in för att bli en så bra pappa som möjligt åt Cajsa. Han vill förstå mer om hur hon fungerar och hur han bäst kan bemöta henne i olika situationer. Han har gått föräldrakurser via habiliteringen och han ska snart genomgå en egen ADHD-utredning, som han hoppas ska leda till ökad självinsikt som han kan använda för att utvecklas både som person om som pappa.
– Jag har en helt fantastisk dotter – hon kreativ, underhållande, smart och idérik och inspirerar mig varje dag – och jag vill bli den bästa pappan jag vara åt henne, säger han beslutsamt.
Text: Linnéa Rosenberg Foto: Johan Lindberg Brusewitz