I tv-programmet Uppdrag Granskning skildrades tre familjers kamp med skolsystemet, barnens mående och diagnoserna. Ture var en av de medverkande, ett av barnen som inte kunde vistas i skolmiljön. Han har adhd, dyslexi och ångest och har inte haft en fungerande skolgång – förrän nu.

I programmet Uppdrag Granskning – Bokstavsbarnen, som visades i Sveriges Television, skildrades Tures vardag där han beskriver mötet med den osynliga väggen när han närmar sig klassrummet. Han ägnade stor del av dagarna på skoltoaletten för att hantera ångesten som växte i skolmiljön. Allt oftare ringde han mamma Sara och berättade om paniken, om känslan av att vilja stanna på skolan – men inte kunna. Efter alla förlorade skolår fick han till slut fira en avslutning i sin nya resursskola:

 – Jag har fått livets första betyg, på min nya skola anpassar de sjukt bra. Jag får ett tionde skolår där jag pluggar upp mina grundämnen inför gymnasiet, men skolplikten upphör. Lärarna känner mig väl på denna korta tid. De känner direkt om jag är grinig, arg, ledsen, glad eller deprimerad. De ser hur jag mår och vet hur de ska anpassa dagen. Jag går dit varje dag och blev jätteglad för att jag lyckats få betyg. Det är ett stort framsteg för mig.

”Aldrig mått så bra som nu”

”Att gå i nian och ha streck i allting, det är inte så kul. Man känner sig ganska misslyckad som person om man ska vara helt ärlig”, säger Ture i Uppdrag Granskning. Han fick ångest av skolmiljön, och hemma fick han ångest för att han inte var i skolan. 

–  Nu har jag gått en termin på en anpassad skola för folk med funktionsnedsättningar. Vi har regler, men eleverna får styra mycket.

Om jag exempelvis inte orkar gå på en lektion får jag gå till en annan i rummet intill. Då lär jag mig annat för en stund, sen går jag till en annan grupp och lär mig ännu mer.

Ture

Han kände viss oro inför skolstarten och tänkte: Nu går inte jag på en normal skola. Jag är inte som alla andra och kommer inte att ta studenten med mina vänner.

– Jag var rädd att bli utstött igen, som jag varit sedan ettan. Jag har varit den bossiga grabben som alla sa till. När jag bytte till en skola där alla var annorlunda, var jag orolig för att förlora kontakten med vänner. Senaste halvåret har varit upp och ner, men idag mår jag riktigt bra. Jag umgås med mina barndomsvänner och har aldrig mått så bra som nu.

”Jag var grabben utan framgång”

Efter sin medverkan i serierna adhd – extra allt och Bokstavsbarnen blir Ture igenkänd.

– Det smällde lite efter serierna, men jag har mått bra av att få berätta. Det fanns en tid när jag var lite bossig och fick för mig att jag skulle bli EPA-raggare. Då hjälpte mamma mig och jag slutade att hänga med folk som inte var bra. Sen levde jag livet helt utan ångest under långa perioder.

När Ture återgick till barndomsvännerna som alltid ställt upp för honom, blev måendet bättre:

– Jag var grabben som inte haft framgång i livet eller skolan, han med ångest som velat ta livet av sig. Nu sitter jag här med den bästa familjen och de bästa vännerna man kan ha, alla folk kan inte ta att det går bra för mig. Jag kunde få höra att jag var en sopa på stan. Självförtroendet blev noll. När jag möter dem nu är de tysta, som om de skäms. De trodde nog inte att jag skulle komma så här långt.

Besviken på skolsystemet – inte på lärarna

Ture är 16 år. Halva livet har han fått avslag från kommunen på ansökan till resursskola och för extra stöd. Åtta års avslag inkluderar även avslag på ansökan till skolbyte till annan kommunal skola. Det skulle kosta för mycket att tillgodose hans behov, trots att han saknade betyg i alla ämnen. Mamma Sara kontaktar kontinuerligt kommunen med frågan: ”Vem är skyldig till hans mående, när skolan är orsaken till hans ångest och utanförskap?” Med hjälp av socialtjänsten som anlitar juridisk hjälp – efter ännu en orosanmälan, får han till slut plats på resursskolan Magelungen.

– Jag är inte arg på någon, säger Ture. Alla lärare har försökt sitt bästa, men det har inte funkat för mig. Däremot är jag besviken på hela skolsystemet, att de inte kan göra på något annat sätt. Skolan visste vad jag behövde i mellan- och högstadiet, men de gjorde ingenting. Mina föräldrar och jag har alltid vetat och berättat för skolan vad jag behöver, men de lyssnade inte.

Ture hyllar särskilt en lärare från grundskolan:

– Martin är helt underbar, han har betytt mycket för mig. Den bästa läraren i mitt liv som förstod mig och som har hjälpt mig genom åttan och nian. Utan Martin hade jag inte varit på platsen jag befinner mig på idag. En dålig dag sa han alltid: ”Om du mår så här idag, kan vi inte göra så mycket åt saken. Vi tar nya tag imorgon.” Det hjälpte mig. Han ringde och frågade vart jag var, om jag inte kom till skolan.

”De som ändå inte kommer lyckas”

Särskilt minns han sexan som ett skolår då han mådde riktigt dåligt.

– Då brast det totalt, jag ville inte leva. Men jag har kämpat mig igenom dag för dag. Fortfarande har jag en stor fläck inom mig, och har jättesvårt att släppa vissa perioder. Särskilt tiden jag umgicks med fel folk, att jag utsatte mina vänner och familj för så mycket. Det har jag mest ångest för, det var en hemsk tid. Att prata har hjälpt mig med all ångest, och mitt klädintresse. Nu klär jag mig som jag vill och känner mig mer självsäker. Jag vill inte se ut som alla andra, men ändå passa in.

Efter alla skolår med ständiga avslag konstaterar han att skolsystemet är ”helt värdelöst”:

– Det är fruktansvärt dåligt att de tagit bort smågrupper i skolan. De flyttar på barn som har det bra i en skola. De får byta skola om de vill, men de som inte har det bra och behöver en anpassad skola – de flyttas inte. De som ändå inte kommer lyckas, tänker skolan. Det måste förändras. Jag är så nöjd att jag står här idag med livets första betyg. Det är ett sjukt stort steg.

Text: Caroline Jonsson Foto: Alexander Lindström