Åsa Timan är specialpedagogen som Nackas förskolor kallar in när det finns ett eller flera barn som personalen behöver stöd i att bemöta. ”Barn som väcker funderingar”, som Åsa kallar dem efter Gunilla Gerlands bok med samma namn. För på förskolor pratar man sällan om diagnoser utan mer om misstanke om att något inte stämmer. Och där kommer Åsa in i bilden.

Åsa observerar barn i förskolan, undersöker barnets förmågor och handleder sedan arbetslagen utifrån det hon ser. Eftersom hon själv är förskolelärare i botten, jobbat inom särskolan och sedan på habiliteringen så vet hon vilka insatser som finns. Det är en styrka.

– När jag arbetade på habiliteringen så var jag ofta ute på förskolor för enskilda barn. När jag väl var på plats så blev jag ofta tillfrågad om andra barn också, men fick neka stöd eftersom mitt uppdrag bara var det barn jag blivit kallad för. Vilket kändes helt galet.

Hon vände sig resolut till elevhälsan i kommunen och sa att de behöver ha specialpedagoger som förskolelärarna kan höra av sig till.

Snart utlystes den tjänst som nu är hennes. Idag arbetar hon för centrala barn– och elevhälsan i Nacka, dit förskolor och skolor kan vända sig och köpa pedagog- och logopedtjänster.

Mycket att vinna på tidig upptäckt

Olika kommuner arbetar olika med stödet till förskolorna men gemensamt är att elevhälsan till förskolan är något eftersatt. Särskilt om man jämför med stödet till grundskolan där det ofta finns såväl skolpsykologer, kuratorer och specialpedagoger knutna direkt till varje verksamhet.

– Det är synd eftersom man har så mycket att vinna på att barn med problematiska beteenden tidigt upptäcks och får tidiga insatser, menar Åsa.

NPF på fler än ett sätt

Åsas erfarenhet är att förskolepedagoger tar emot hennes hjälp med öppna armar. De är många av barnen som på olika sätt får svårt i det sociala samspelet, lätt hamnar i konflikter eller tvärtom försvinner i mängden på grund av osäkerhet. När de själva inte förstår problematiken så finns det ingen prestige i att ta emot hjälp.

– Jag var nog lite orolig innan jag började arbetet med det här att det skulle finnas många fördomar kring hur ett barn ska vara för att exempelvis ha autism. Att det skulle finnas den där Rainman stereotypen att tampas med men jag upplever tvärtom att alla är väldigt öppna inför de olika uttryck och grader av NPF som finns.

Barncentrerade samtal

Det hon dock ser – och försöker bryta – är hur barncentrerade många samtal med förskolorna kan bli. Fokus hamnar lätt på enskilda barn och frustrationen över varför det beter sig som det gör. Istället för att förändra barnet vill Åsa förmedla kunskap om hur pedagogerna själva kan ändra situationer som blir svåra.

– Om man har kunskap om bristande förmågor så blir ju många urspårade situationer snabbt begripliga. Man når mycket längre när man får personal att förstå att det är reaktioner på överkrav, saker som de faktiskt kan vara med och förändra.

Åsa Timan

Lärande istället för omsorg

För några år sedan så märkte Åsa av en förskjutning i rollerna på förskolorna. Det ansågs inte lika fint med omsorg som det var med lärande. Förskolepedagogerna hade de ”riktiga” jobben och barnskötarnas roll blev ganska diffus. Hon upplevde att många barn tappade närhet och fokus hamnade på teori.

– Det blev högre krav på självständighet, alltifrån att så tidigt som möjligt klara att klättra upp på skötbordet själv till att bli delaktiga i förskolans planering (och val) av aktiviteter. Barnen som inte förmådde hänga med utmärkte sig mer.

– Jag har suttit i handledningsmöten med barnskötare som säger ”Vad skönt att du säger att vi får jobba med omsorg, att vi får ta upp barn i knäet.”. Och då säger jag att de MÅSTE gör det. Barnen förlorar annars viktig anknytning. Åsa ser också att det skolförberedande arbetet – dokumentation och lärande som förskolan ägnar sig alltmer åt också riskerar den viktiga leken. Leken är en viktig byggsten för förmågor som behövs i skolan.

– Vissa barn behöver mycket stöd i det sociala. Behöver den där pedagogen som sitter ner på golvet med dem och deltar i konversationen och leken. Lek är också något som kan behövas tränas helt enkelt.

Åsa Timan

Hon kan se en tydlig koppling till svårigheter att sitta still, följa lektioner i skolan om leken har uteblivit tidigare. När man aldrig har ingått i det sociala och ömsesidiga och sedan förväntas man ingå i en stor klass och klara sådana konstellationer.

Och samtidigt märker hon att vissa barn klarar skolan bättre än förskolan.

– Jag märker ibland en oro hos pedagoger kring att ett visst barn ska börja skolan. Hur ska det gå? Men där kan jag tänka att skolans struktur kan hjälpa vissa barn på ett sätt som passar det bättre än förskolans mer fria tyglar.

Nöjd personal

I de utvärderingar som Åsa gör med förskolorna så upplever hon att nöjdhetsgraden bland pedagogerna är stor efter hennes besök.

– De uppger ofta att de utvecklats som personalgrupp och att de får med sig verktyg och strategier som kan gälla flera barn. Inte bara de enskilda som vi inledningsvis pratat om. De märker att de kan vara tydligare och mer förutsägbara med hela gruppen. Och det mår ju alla barn bra av.

Text: Cecilia Brusewitz  Foto: Pernilla Förnes