Det är lätt att förstå varför många reagerar starkt på talet om så kallade ”no excuse-skolor”.

För många familjer är det här ingen teoretisk diskussion. Det handlar om erfarenheter de redan bär på. Erfarenheter av barn som inte har fått rätt stöd, men som ändå har mötts som om problemet vore dålig vilja, bristande disciplin eller dålig uppfostran.

För elever med NPF handlar svårigheterna i skolan oftast inte om att de inte försöker, utan om svårigheter med självreglering – att styra uppmärksamhet, impulser, känslor och beteende i stunden. Det är en del av funktionsnedsättningen. Och det går inte att straffa bort.

Därför väcker det oro när lösningen beskrivs som mer kontroll, hårdare regler och tydligare konsekvenser. Många vet redan vad som händer när skolan tolkar svårigheter som ovilja i stället för att fråga vad eleven behöver för att klara situationen bättre. Det leder sällan till att barnet lyckas. Oftare leder det till mer skam, fler konflikter och en skolvardag som blir ännu svårare att bära.

Det betyder inte att ordning och tydlighet är fel. Tvärtom. Många elever med NPF behöver just struktur, förutsägbarhet och lugn för att kunna fungera i skolan. Men struktur är inte samma sak som straff. Struktur bygger på kunskap, relationer, rätt stöd i tid och vuxna som förstår varför ett barn fastnar, exploderar, drar sig undan eller inte klarar det som förväntas.

Det är där no excuse-modellen riskerar att slå särskilt fel för barn och unga med NPF. Om skolan utgår från att problemet främst är att elever inte anstränger sig tillräckligt, då kommer också lösningarna att bli fel. Och när lösningarna blir fel är det ofta de barn som redan har det svårast som får betala priset.

Ska skolan fungera för alla räcker det inte med hårdare tag. Skolan måste också förstå funktionsnedsättningar, arbeta förebyggande och ge rätt stöd innan misslyckandena staplas på varandra.

Annars riskerar vi att bygga en skola som fungerar sämre för dem som behöver den mest.

Eric Donell, förbundsordförande Riksförbundet Attention