Samordnaren och arbetsterapeuten Sandra Larsen stöttar elever till självständiga liv, lotsar dem vidare och skapar framtidsplaner. Hon är vägvisaren som blivit expert på samordning efter alla möten som förälder och i yrket med unga och vuxna med NPF. Hon berättar om frustration, ilska och vägar ut ur vanmakt. Snart börjar trettiotalet elever på Mora gymnasium som varit frånvarande i nian.
Som eftergymnasietsamordnare på Mora gymnasium hjälper Sandra Larsen elever som signalerar att de vill avbryta studierna i förtid. Hon stöttar även elever som har behov av samordnande insatser i övergången mellan skola och arbetsliv:
– Jag visar olika vägar till arbetsliv, andra studier och sysselsättning. Ofta tryggar jag föräldrar, kartlägger funktionsnivå och beskriver funktionsnedsättning i en samordnande roll. Jag vet vad som krävs för att nå samsyn.
Hon är arbetsterapeut och har mött många unga och vuxna med NPF i olika roller inom till exempel Arbetsförmedlingen, BUP och grundskolans närvaroteam. Hon är även förälder till barn med NPF:
– Jag har ju trasslat mig igenom det här privat, kampen när skolan inte funkar och aldrig fått rätt stöd för min son. Jag vill ge andra familjer och elever hjälpen vi aldrig fick och vara den där tydliga, lugna och trygga personen jag och min son hade behövt. Idag hade jag hälsat mig själv: Ta det lugnt, sitt stilla i båten. Det går inte alltid åt helvete, vi behöver inte tänka tio år framåt. Allt kan bli bra.
Trasig stig
Hon koordinerar insatser för elever och tydliggör behov. Ingen information delas vidare till någon utan elevens samtycke. Det viktigaste för henne är att eleven ska känna sig förstådd och därmed bli trygg nog för att kunna vara sig själv.
–När vuxna pressar backar unga in i isolering. En skolskadad elev kan inte vandra samma stig tillbaka till skolan, den stigen är trasig. I samverkan behöver skola, vård och andra instanser finna en ny väg.
Sandra försöker på olika sätt finna vägar för att få in elever i behov av stöd in i en ny struktur och nya sammanhang för att känna mening. Hon har mött många unga med NPF där sociala svårigheter är största utmaningen:
– Många är feldiagnostiserade, underdiagnostiserade och missbedömda. De har därmed inte fått rätt insatser. Om en elev läser svenska och har en annan meningsfull sysselsättning är det bättre än att bara fokusera på ett ämne. Allt handlar om meningsfullhet, att få vara delaktig och inte riskera att bli helt frånvarande från skolan.
Vägar ut ur vanmakt
Sandra har en roll som ofta saknas i samverkansmöten. Hon är inte lärare, specialpedagog eller rektor och inte heller anställd inom BUP eller socialtjänst:
– Av någon anledning lyckas jag få med mig exempelvis psykiatrin och Arbetsförmedlingen i dialogen. Eftersom jag har arbetat i dessa verksamheter kan jag språket. Många anställda upplever stor vanmakt i sina verksamheter. Jag tror inte det finns någon som inte vill hjälpa. Däremot skyddar många sig själva genom att sätta en tydlig ram omkring sin yrkesroll inom skola och vård.
Hon beskriver möten där olika professioner möts, att det även kan handla om avsaknad av kompetens. Yrkespersoners vanmakt växer även när tiden och energin saknas för att kunna tillgodose alla behov. Bristande stöd i verksamheter återkommer som ett strukturellt problem där många översköljs av orimliga arbetsförhållanden, fortsätter hon:
– Jag försöker att hitta en väg ut ur vanmakten. Inga forum kan vara lika explosiva som SIP-möten, där en samordnad individuell plan ska upprättas. ”Skolan gör ingenting, vården gör ingenting, vi får aldrig någon hjälp.” Som medlare har jag en fingertoppskänsla och en mjukhet där jag tydliggör behov och olika instansers uppgifter. I vissa fall kanske det behövs ytterligare en aktör som kliver in.
Frustration och förståelse
Hon liknar bristande samsyn vid ett hus på en kulle. En person iakttar huset framifrån och beskriver att huset har en dörr och två fönster. En annan står bredvid huset och säger ”Nej, jag ser bara en terrass”. En tredje håller inte alls med och beskriver bilden från baksidan: ”Jag ser bara en balkong”:
– Precis som ett hus kan betraktas utifrån olika vinklar, behöver vi se en individ från alla perspektiv.
– Jag har mött så många elever och vuxna med NPF som är helt missförstådda. Jag har ofta fått en samordnande roll där jag medlar, förmedlar kunskap och hjälper eleven att känna sig förstådd.
Sandras långa erfarenhet av att möta utsatta målgrupper där samverkan krävs för en lösning gör att hon reflekterat över orsakerna till att många möten präglas av motsättningar:
– Vanmakt, ilska och frustration återkommer för mig som trolig förklaring till bristande samverkan. Jag har själv varit den frustrerade föräldern i kontakter för min son som kämpat i skolan. Osämja och bristande samverkan ökade ju mer frustrerad jag blev. I yrket har jag fått ökad förståelse för allas olika roller vilket ökat min förmåga att skapa samsyn och god dialog.
Förebygga ovisshet
För elever som saknar gymnasieexamen är hon vägvisaren till olika alternativ som folkhögskola eller KAA, kommunalt aktivitetsansvar som är en insats för ungdomar i åldern 16 – 20 år som inte går i gymnasiet eller saknar gymnasieexamen. Kontakten från KAA sker oftast via brev i september, berättar hon. Under fyra månader lever många unga i ovisshet och saknar sommarjobb och ekonomi.
– Många ovanor hinner att etableras under den tiden. Jag påskyndar kontakten, säkerställer att eleven får en coach och ett ansikte på vem de ska träffa. Jag krokar arm med eleven och vi besöker coachen tillsammans och bokar en dag när de ses igen.
Främst kommer eleven i kontakt med Sandra genom skolpersonal men det händer även att föräldrar tagit kontakt. Alla kommuner erbjuder olika stödinsatser, hon uppmuntrar föräldrar att kontakta exempelvis skolkuratorn eller socialtjänsten för råd och stöd i respektive kommun:
– Det pågår många projekt som försöker att lösa något som är helt i kaos. Inför skolstart kommer vi att få ett trettiotal elever till Introduktionsprogrammet IM som just nu är helt frånvarande i grundskolan. Generellt är vi inte rustade för att ta hand om det här, men jag vill berömma IM i Mora. De fångar upp eleverna inför hösten, visar dem lokalen och eleverna får möta studiepedagogerna.
Tydlig framtidsplan
För de som lämnar gymnasiet och är i behov av fortsatt stöd samordnar hon även kontakter med bland andra Arbetsförmedling, Försäkringskassa och socialtjänst. I samverkansmöten menar Sandra att de tillsammans behöver utforska svar på frågor som: ”Hur ser individen på omvärlden?”, ”Är den begriplig och hanterbar?”
– Jag har elever som är toppstudenter från högskoleförberedande program men med stora sociala svårigheter. Att de lämnas själva i en oviss verklighet är helt absurt. Vissa har fått bra stöd i skolan, sen ställs de inför Arbetsförmedlingens och arbetslivets krav som att kontakta arbetsgivare och medverka i intervjuer.
Sandra hjälper eleven att skapa en framtidsplan:
– För elever med fastställd diagnos finns stöd att få där jag förmedlar information och kunskap. Jag vill att eleven ska veta vad som händer måndagen efter skolavslutningen. Då kan vi tillsammans tidigt klicka i samhällets stödinsatser som i bästa fall kan leda till arbete med ordinarie lön.
Obekväma frågor
Hennes arbete syftar även till att hjälpa elever att bli så självständiga som möjligt:
– Många av dessa unga lever ofta tillsammans med någon som agerar muntlig GPS, oftast föräldrar. En vägvisare och stödperson som hjälper dem att ha koll på sin vardag, aktiviteter och planering. Många har svårt att hantera tid och förstå hur länge en aktivitet pågår. Som arbetsterapeut erbjuder jag verktyg så att de själva kan hantera vardagens struktur.
Sandra betonar vikten av att utveckla ett självständigt liv. Mat är ett annat moment i vardagen som många inte hanterar. Hon hjälper till att introducera hjälpmedel men ställer även obekväma frågor:
– Få vågar fråga om kroppen och hygien till exempel. ”Vet du när du ska byta kläder?” Nej, svarar många eftersom de inte har koll. Det handlar om att upplysa utan att det blir kränkande. Det räcker inte heller med att kalendern visar att det är dags för mat, det är en stor uppgift. Individen behöver få hjälp att förstå betydelsen. Att laga mat handlar om struktur, där vi tillsammans bryter ned uppgiften.
Drömmen om föräldraretreat
Hon återkommer till hennes egen ilska som förälder:
– Frustration sänds ut, den är ordlös. Alla i rummet känner den. När jag krigade som mest för sonen fick jag bara ilska tillbaka och det blev värre för mig.
– Det gick inte att kommunicera och jag hade ingen kompetens i att lugna mig själv. Efter alla år där jag trasslat mig igenom detta privat, har jag lärt mig att hantera min och andras frustration.
Med erfarenhet av möten och situationer som inkluderar ilska, tvång och stress vet hon känslan det ger familjen omkring eleven. Ingen mår bra av frustration som uppstår när samverkan brister:
– Skulle det finnas en universallösning hade jag presenterat den, men alla elever är unika och har olika behov. Om ungdomen har förmåga att sätta ord på det som är svårt, börja lyssna där. Föräldrarna i grundskolan är fångade i skolplikten och sliter med stress. Man måste ta hand om sig som förälder och sträcka ut handen för hjälp. Jag önskar att alla skulle få åka på retreat.
Stolt mor
Hon konstaterar att många elever kan komma ut i arbetslivet trots ofullständiga betyg:
– Om eleven har en NPF-diagnos finns möjligheter till en anpassad anställning. Men för elever som kanske haft en praktikplats som skulle kunna vara vägen in till arbetslivet, krävs närvaro. Många elever behöver fortsätta att öva på att arbeta genom sysselsättning inom kommunens ansvar, KAA. Men visst har jag hjälpt elever ut i arbete direkt från IM.
Sonen som har haft det svårt och trassligt är 22 år gammal nu:
– Han fick en idé om att han skulle bli chef. Han sökte chefsjobbet utan gymnasieutbildning och berättade om sina svårigheter. Rekryteraren uppskattade hans ärlighet och tydlighet och anställde honom. Nu är han butikschef och leder medarbetarsamtal, rekryterar och styr upp verksamheten. Jag är så stolt över sonen!
Text: Caroline Jonsson Bild: Privat
* Eftergymnasietprojektet på Mora gymnasium finansieras av Finsam – samverkan genom samordningsförbund enligt Lagen om Finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Finsam gör det möjligt för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommun och region att arbeta tillsammans i samordningsförbund.
