Redan när du gläntar på sovrumsdörren växer klumpen i magen. Du tassar fram till sängkanten, stannar upp, smeker henne försiktigt över armen och känner tillvaron krympa ihop till detta enda ögonblick. Hur ska hon reagera? Blir det en morgon där skyarna skingras, där din dotter slår upp ögonen, sträcker på sig och du får bära henne till frukostbordet? Eller tätnar mörkret omkring er? De bleka anletsdragen som avslöjar att all energi är slut, trots att dagen inte ens börjat.
Som förälder till en så kallad ”hemmasittare” kan du aldrig veta. Du lever med vanmakten just under ytan, en latent förtvivlan. Och ständigt dessa vägskäl: ska hon ”bita ihop”, snöra på sig sina skor i storlek 34 och med nollställd mimik sätta sig i bilen? Vara till lags som vuxenvärlden så unisont kräver? Eller blir paniken övermäktig? Axlarna i öronhöjd, gråten, vädjandet: ”jag vill inte gå till skolan”. Förnimmelsen av att något brister inom dig inför de orden. Sorgen över att ditt barn inte mår bra.
I kontakt med skolan har du provat allt: ideliga möten hos kuratorn och specialpedagogen. Hörselkåpor, en ny placering i klassrummet. Ett pärlband av vab-dagar som smält samman till ett töcken. Specialkost, särskild undervisningsgrupp, inget fritids. Men fem dagar i skolan har blivit tre, sedan en, och till sist bara ett par timmar.
Ändå räcker det inte. Och din dotters desperation bara växer:
– Pappa, jag känner mig som en vattenballong. Den fylls mer och mer i skolan, men jag låtsas att allt är okej. När jag kommer hem på eftermiddagen kan ballongen svämma över, då går jag till mitt rum och gråter, eller så spricker den. Det är då jag blir arg och skriker. Så är det varje dag.
När du stått tillräckligt länge i en fors och försökt stoppa den med händerna tvingas du tänka om. Hur du än spjärnar emot det framrusande vattnet strömmar det obehindrat mellan fingrarna. Dina och skolans åtgärder blir rundningsmärken, och lidandet finner nya vägar. Nu med ännu större kraft och obändighet.
Ditt sökande efter hjälp blir mer febrilt. Mötet med skolläkaren, remissen till BUP. Månaderna som går, den iskalla tystnaden från vården. Väntetiden som slingrar fram likt en stig i dimman. Enhetschefens nonchalans när du påpekar att vårdgarantin gränser överskridits: Det råder en överdiagnosticering i samhället, förstår du inte det? Psykiatrin är en professionell verksamhet och mellan raderna tydliggörs att den har viktigare saker för sig än att dalta med föräldrar på jakt efter en tiktok-diagnos.
Och till sist: autismutredningen som genomförs. Upprättelsen. Intaget till resursskolan som blir en flämtande låga i mörkret. Den mödosamma vandringen mot något nytt, friskare. En miljö där de jämnåriga delar erfarenheter med din dotter – där hon kan få en framtid.
Men bakslagen kan fortfarande komma, som idag. Telefonsamtalet till chefen: ”tyvärr har vi en tuff morgon, igen. Kan kollegorna täcka upp, ta mina möten?” Humöret som brister inför dottern när stressen är som störst, så att du efteråt får be om ursäkt: ”jag vet att ingen kämpar som du, förlåt att jag skällde”.
Så kan de se ut, barnen bakom statistiken och Attentions skolrapport. De fyra av tio med NPF-diagnos som saknar gymnasiebehörighet. Barnen som likt din dotter är så innerligt kloka, men så ofantligt missförstådda och marginaliserade.
Nu tittar du på henne där hon sitter i soffan. Hon har hörlurarna på sig, innesluten i en ljudbok. Hennes ögon är röda och du kan skönja ett lite ljusare parti längs ena kinden. Som en saltrand. Det är där tårarna runnit.
David Larsson, pappa och socionom.
