För tre år sedan, när Amanda var 12 år, skrev hon den här texten som ger en stark inblick i hur barn och unga med adhd kan uppleva sina inre utmaningar. Hennes ord beskriver en känslomässig berg- och dalbana, där rastlöshet, utmattning och kaos blandas med mod och kreativitet. Amanda hoppas att hennes text kan hjälpa andra som känner likadant, och ge en förståelse för de svårigheter som många unga med adhd går igenom.

Den lugna, ständigt trötta och oroliga tjejen

Den som är rädd för allt, men samtidigt riktigt modig. Den sociala och pratglada trevliga tjejen, men samtidigt så blyg, tyst och tillbakadragen. Nånstans där inne gömmer det sig nånting, Som ingen riktigt vet vad de är. Iallafall inte vad det faktiskt innebär. Den känslomässiga bergodalbanan med tusentals svängar och loopar. Det går så fort så ingen hinner med den. Det är den snabbaste bergodalbanan i hela universum. Inte ens den snabba och intelligenta tjejen som sitter i den hinner med. Allt går så fort, det bara händer. Man hinner inte se sig omkring. Man sitter med andan i halsen och väntar på att allt ska ta slut, samtidigt som man njuter av den härliga vinden som blåser i ansiktet. Man vill bara komma framåt så snabbt som möjligt. Och i vissa stunder, är det som om allt bara tvärstannar och man fastnar mitt i en loop. Här ska man då sitta med hela livet upp och ner, tills nån kommer och hjälper en. 

Allt på en gång

Den lata sengångaren på utsidan, men samtidigt ett vilt lejon på insidan.  Den galna, skrattiga idésprutan. Som nästa dag ligger helt utmattad på golvet i sitt rum. De där är jag. En galenpanna som kommer på nya projekt varannan dag, fast som aldrig blir klara… Kaos överallt, borttappade saker, förseningar, stress, klädhögar som aldrig städas upp, halva svenskauppgifter som aldrig blir klara. Allt de där med skolarbete som inte hinner göras. Saker man glömmer eller tappar bort. Den inre rastlösheten som gör att man i tråkiga situationer gör allt som krävs för att hålla hjärnan sysselsatt. Som att rita på bänken, klösa bort tangenter på datorn, riva sönder papper i tusen bitar. Det gör jag inte för att förstöra, men de är vad alla tror. 

Man går till skolan och allt blir skit

Provet man pluggat till i evigheter närmar sig. Det kommer gå bra, tänker man. Men när man väl sitter där så går inget bra. All energi går åt till saker som att bara vara i klassrummet. Man är så trött att inget går. Man är så arg på allt som skiter sig. Man är så ledsen över allt man inte kan. Man känner sig så förnedrad när man vet att man kan det här, man vet att man är smart, man vet att man är duktig. Men man fastnar i dom där dumma looparna. Och allt känns upp och ner. Det blir värre och värre, huvudet sprängs snart om man inte får komma loss. Man vill bara bort härifrån, men du är fast. Du kan inte fly, men de är det du gör. Man flyr i panik, men man kan inte fly från sina problem, för dom jagar ikapp dig. Dom slänger sig över dig och du faller mot marken och kraschar. 

Antingen för trött eller för pigg

Energin tar slut och man blir så sjukt trött, men samtidigt lyckas man ändå inte somna. Den extra energin som man behöver för att klara dagen finns inte där. Man ligger i timmar och tänker på allt möjligt, tills man kan äntligen sommar. Men då kan man inte ta sig upp igen. Det är dags för en ny skoldag, men du kan inte komma upp därifrån. Den sköna sängen som du kämpat med att somna i. Man är så dödligt trött dagen efter, och sådär håller det på. Om och om igen, som en loop i en evig bergodalbana. 

Text: Amanda Magnusson Foto: Privat & adobe stock