Inför skolstarten var oron stor för Milou och Henric. Hur skulle deras son Sickan, med autism och intellektuell funktionsnedsättning, klara övergången från förskolans trygga värld? Ett år senare beskriver de en helt annan verklighet – där rätt anpassningar gjort all skillnad.

Sommaren innan skolstarten i den anpassade skolan präglades av oro. Tankarna snurrade, om och om igen. Hur skulle det bli?

– Man var ju svinnojig, alltså verkligen, att det skulle bli mycket värre än vad det redan var. Det är en så stor grej att börja skolan och vi visste ju inte alls hur han skulle ta det. säger Milou.

Förskolan hade varit en trygg plats. Kända ansikten, tydliga ramar, en miljö där Sickan inte kunde rymma.

– Förskolan har ju så skyddad. Han var tryggt inhägnad där. Man visste exakt vilka som jobbade där och man litade på alla, säger Henric.

Den tryggheten var svår att släppa, även om de i efterhand vet att något annat bättre väntade.

Att lämna det trygga

Att ta steget från det kända till det okända var inte enkelt.

– Man är alltid trygg med det som man vet, för det är det enda man vet, säger Milou.

Samtidigt fanns en oro som låg och gnagde.

– Jag har ju väldigt mycket katastroftänk, säger Henric.

– Och jag har en slags stress, eller nästan som en inbyggd PTSD från alla år. Att man vet att, ja, vad man än tar sig an så kan det skita sig lite, säger Milou.

En skola som möter barnet

Men ganska snabbt i den nya anpassade skolan började bilden förändras.

– Redan efter typ tre dagar när han bad om att få åka till skolan så kändes det som att okej, det här kommer bli bra, säger Henric.

I skolan möttes Sickan på ett helt annat sätt.

– Nu får han gå ut i naturen och de tar minst två promenader varje dag. De övar på sånt som att stå i kö i affären. Sånt som han verkligen behöver, säger Milou.

– Det är verkligen träning för livet som han får nu, Det fick han inte i förskolan för att de inte hade kapaciteten på grund av för stora barngrupper, säger Henric.

En varsam övergång

En viktig nyckel var hur starten gjordes.

– De tog det så himla lugnt i början. Två timmar om dagen först, och sen ökade de successivt., säger Milou.

– Det var också avgörande att de hade med en pedagog med sig från förskolan den första tiden. Det fanns ett ankare, säger Henric.

– Alltså, det är ju jättesvårt att lämna sitt barn till någon man inte känner. Så deras upplägg är jag verkligen glad för, fortsätter Milou.

Ett år senare är känslan en annan. Lugnare. Lättare.

– Ja, men han har det faktiskt mycket bättre i skolan än i förskolan, säger Henric.

– Det har hänt så otroligt mycket på ett år. Det gör att jag känner mig trygg inför framtiden också, säger Milou.

Text: Nina Norén Foto: Petter Alke