I denna krönika reflekterar författaren Lotta Lundh över sin egen resa som förälder till barn med NPF. Från första mötet på BUP till dagens kämpande mot ett system som sliter sönder både barn och föräldrar.

Första gången vi var på föräldrautbildning på BUP, var vi helt nya i npf- världen. Barnen hade inte ens blivit utredda än. Vi lyssnade på föreläsningar, lärde oss om olika diagnoser, stöd, hjälpmedel och annat. Det var bra nog så, men det viktigaste av allt var ändå att få träffa andra föräldrar. Nybörjare som vi och ärrade veteraner i samma rum. Runt ett bord satt vi och delade med oss så öppet och naket som man bara törs när man känner sig trygg och vet att de andra förstår. Människor vi aldrig träffat förut, men ändå hade så mycket gemensamt med. Och ändå var vi så olika.

De som redan då hade kämpat med att få skolan att förstå deras barn och dunkat huvudet i väggen av okunskap om och om igen, satt där hålögda och uppgivna. Suckade djupt och bara väntade på att grundskolan skulle ta slut, för då försvann även skolplikten. De grät när de pratade om SIP, orosanmälningar och hemmasittande. Ord som vi inte hade en aning om vad det betydde. För där var ju inte vi. Våra barn skulle utredas och sen skulle vi få hjälp. Skolan skulle rulla på, betygen skulle trilla in och det mesta skulle förbi oförändrat. De skulle bara få diagnos på papper och allt annat vara som vanligt.

Det blev inte så. Nu är det vi som är hålögda och uppgivna. Nu har också vi malts ner av ett system som inte gagnar nån. Vi har protesterat mot orättvisor, försökt få skolan att förstå, insett att den kompetens de tror sig sitta på inte räcker till i alla lägen, förtvivlat bytt skolor, blivit orosanmälda och suttit på x antal SIP-möten. Nästan helt utan resultat. Man måste skydda barnen mot ett system som skadar dem, och sen straffas man för det. Man mals sönder inifrån och ut, tills det bara är ett skal kvar av en, som bara gör det man måste.

Lusten för det mesta har försvunnit. Man blir bitter, vare sig man vill eller inte. Hoppet man hade, om att allt skulle rulla på, är sen länge bortblåst. Betyg spelar inte längre nån roll. Det enda man vill är att barnen ska må bra. Ingen mer ska kunna skada dem. Ingen mer okunskap ska knäcka dem för att nån annan tror sig veta bättre. Aldrig mer.

Hur många fler familjer ska trasas sönder innan någonting händer? Hur många fler barn ska behöva få sin självkänsla krossad av ett system som så många inte passar in i? Varför vill ingen lyssna när vi skriker högt att vi går sönder? Nu är det vi som är hålögda, tomma skal till föräldrar. Nästan tio år efter första kursen på BUP. Då naiva och blåögda. Nu söndermalda i skolkvarnen. Vi också.

Text: Lotta Lundh, författare, mamma till barn med NPF.
Foto: Adobe stock & privat

Psst…gör som Lotta och bli medlem hos Attention även du: www.attention.se/bli-medlem