När Anki Sandberg valdes till ordförande för Riksförbundet Attention 2004 var det få som kunde ana hur länge – och hur oförtrutet – hon skulle komma att bära uppdraget. Nu, 20 år senare, lämnar hon över ansvaret och förtroendet till nästa person att bära vidare. Därmed rundas ett kapitel av i förbundets historia – ett kapitel präglat av outtröttligt engagemang, starkt ledarskap och en djup förståelse för vad det innebär att vara anhörig, aktivist och organisatör – allt på samma gång.

Det var en personlig inbjudan som blev startpunkten

– Jag kände en av de som var aktiva i starten, en ungdomsvän, och hon visste att jag jobbat med informationsfrågor, berättar Anki. De ville söka projektmedel från Arvsfonden och frågade om jag kunde hjälpa till att skriva ansökan. Då var jag egenföretagare och hade friheten att säga ja. Vid den tiden var Ankis dotter tonåring, nyss diagnostiserad med DAMP och Aspergers syndrom. Att vara anhörig har påverkat engagemanget, men också varit något Anki valt att hålla utanför det offentliga.

– Min dotter tog sitt liv 2018. Efter det blev det tydligt för mig: om jag skulle orka fortsätta arbeta, så behövde den sorgen få stanna i mitt privatliv. Men frågar någon, då berättar jag.

Det där balanssinnet – mellan närhet och integritet – har präglat hennes sätt att leda. Hon har kunnat hålla kursen i svåra lägen, men också varit lyhörd för när det behövts backas, pausa eller tänka om. Det har aldrig handlat om att driva igenom saker till varje pris.

– Förändring tar tid. Det kan vara frustrerande, särskilt om man är otålig som jag men demokratiska processer ska ta tid.

Attentions första år beskriver Anki som att verka i ”nybyggarland”

– Vi var ett gäng amatörer utan resurser men med massvis av vilja. Vad fanns då? I stort sett ingenting! Det lilla som fanns var i stort sett Infoteket i Uppsala. Resten fick vi bygga själva.

Under Ankis ledning har Attention vuxit från idé till en etablerad aktör i det offentliga samtalet. Hon har varit med och tagit fram de första informationsmaterialen, byggde upp förbundets första webbplats (”Jag har kvar en screenshot av den – den såg helt koko ut!”), anordnat stora mötesplatser som NPF-forum och tagit in frågorna i politiken. Som utbildad arbetsterapeut har hon hela tiden haft med sig perspektivet att det är viktigt att bygga på människors förmågor och styrkor i stället för att fastna i det man inte kan. Hon trycker också på att kommunikation alltid har varit en nyckel.

– Det är så vi kopplar ihop det vi vet med resten av samhället.

Den största utmaningen? Omfånget

– Det finns så många som vill ha kontakt, så många frågor att hantera. Medlemmarna finns överallt – i skolan, vården, rättssystemet, arbetslivet. Ibland har det känts som att vi är en socialstyrelse i miniatyr. Det svåraste har varit att avgränsa sig.

Ljusglimtarna är det som faktiskt fungerar. Anki lyfter adhd-center i Stockholm som ett gott exempel.

– Låg tröskel, frivillighet, lärande – precis så borde fler stödinsatser vara.

Så vad väntar Attentions avgående ordförande nu?

Åh, det finns mycket jag vill göra, försäkrar Anki. Resa mer och vara med släkt och vänner. Jag vill också ägna mig åt lokalt föreningsliv. Och sedan försvinner jag inte helt från Attention utan kommer jobba vidare som intressepolitiskt sakkunnig på 25 procent. Man kan säga att Anki Sandberg kliver av som ordförande, men inte ur engagemanget. Vissa frågor bär man inte för att man måste – utan för att man helt enkelt inte kan låta bli.

Text: Cilla Brusewitz Foto: Susanne Kronholm