Programledare, komiker och skådespelare, 47-åriga Christine Meltzer har hunnit med mycket. Och det är som hon säger på grund av, eller tack vare, att hon aldrig kan ta det lugnt.
– Jag har hållit på i 20 år utan att stanna upp, jag har kört i 220. Allt föll på plats när jag fick diagnosen
Christines liv har inte bara handlat om att maxa tillvaron. Innan vi ses har hon suttit i bilen i tio minuter, eftersom hon medvetet åkt hemifrån tidigt, rädd att vara sen.
– Jag kompenserar, vill inte göra fel. Jag får ibland stå upp för att jag faktiskt har adhd, eftersom folk inte tycker att jag stämmer in på alla förutfattade meningar om hur en “adhd-person” är.
Christine Meltzer
Diagnosen gör att hon förstår allt, hela sitt liv. Hon beskriver det både som en sorg och som trösterikt. När Christine gick i skolan, på 80-talet, hade hon behövt verktyg. Skolarbetet var en kamp eftersom hon inte kunde fokusera. Hon hade tics och fick affektanfall, kunde bli så arg att hon svimmade.
Humor blev hennes väg ut
Men Christine växte upp i en trygg hemmiljö och hittade sin plats på klassens timme – där kunde hon briljera.
– Jag kanaliserade snabbt mina svårigheter i att vara rolig. Då gjorde det inte så mycket att skolan gick åt helvete. Men hade jag inte fått tryggheten hemifrån hade jag kunnat dra åt ett helt annat håll.
Diagnosen gav henne förståelse
Christine formella diagnos var ett resultat av att hennes son hade fått konstaterad dyslexi och man pratade om eventuell adhd-utredning som följd. När hon läste på om adhd var det som att en spegel hölls upp framför henne – och det blev i stället Christine som genomgick utredningen och först fick diagnosen.
Och hon tycker att det är viktigt att prata öppet om adhd:n, även om det är nytt för just henne att göra det.
– Ganska många i min egen ålder gör en utredning och får en diagnos. Allt som ger förståelse är bra.
Börjat inse fördelen med att chilla
Christine tänker konstant, är alltid på väg, så fort hon har en dag ledig så reser hon. Hon har aldrig gått och lagt sig trött, förr var hon jämt sist kvar i alla sammanhang.
– Jag har trott att alla har det så här. Folk runt omkring har bett mig att chilla, men jag har tyckt att de har fel. Så här lever man väl?
Christine Meltzer
Det kan vara jobbigt och tröttsamt, både för henne själv och för dem runt omkring, med all aktivitet och med intryckskänsligheten. Om någon hemma tappar en penna hoppar hon högt, eller om någon tar i henne när hon inte är beredd. Reaktionerna är så starka.
Efter adhd-diagnosen har hon kommit in i att bara vara hemma. Nu har hon ett kvitto på att hon inte måste hålla igång hela tiden, att hon kan säga nej.
– Men om jag har det lugnt vet jag inte vart energin ska ta vägen. Och jag är ju ny i det här! Jag håller på att lära känna diagnosen och hur jag ska förhålla mig till den. Det är spännande på många sätt.
Både för – och nackdelar
Karriärvalet har, menar Christine Melzer, till hundra procent påverkats av diagnosen. Att hon egentligen inte hade något annat val.
– Jag är glad att jag kom in på gymnasiet, men det var en kamp. Jag såg hur bra det gick för alla, men jag kunde inte fokusera. Men uppträda och vara rolig, det var ingen som kunde säga att jag inte kunde det. Där hade jag fokus! Det var ren tur att jag fick fortsätta med det.
Hon beskriver hur diagnosens uttryck på det sättet har varit den superkraft som vissa benämner det som, men att det också har varit “jävligt jobbigt” på vägen att inte kunna dra i handbromsen. När hon var svårt cancersjuk jobbade hon under cellgiftsbehandlingen, bara körde på.
Konflikter ställer till det
Christine berättar också att hon lätt hamnar i konflikter.
– Jag är för rak, det har jag lärt mig nu när jag är så här jävla gammal.
Hon skrattar så att håret guppar.
– Jag hoppar över alla steg. Det har gjort mig ledsen i efterhand när jag förstår att jag har sårat utan att ha uppsåt.
Tydlighet är a och o
I somras yppade Christine för första gången i yrkessammanhang att hon har adhd, att hon behöver tydlighet och struktur. För ser hon att planeringen inte stämmer måste hon larma direkt. Hon skrattar åt sin tvångsmässiga alarmism.
– Får jag körschemat för en inspelning ser jag direkt alla mina kollegors körschema också, ser jag då att planen inte stämmer till hundra procent lyfter jag luren direkt. Skitjobbigt. Men vilken superhjärna ändå som koordinerar och överblickar allt på en sekund!
Hittar numera fokus
Christine har prövat medicinering, men trivdes inte med det. Nu provar hon en variant som tas vid behov och som håller i fyra timmar.
– Jag spelade piano när jag var liten, men sedan har jag inte spelat på över 30 år. När jag första gången tog den korttidsverkande medicinen satt jag två timmar och bara spelade. När jag tittade upp på min man började jag storgråta över att jag bara kunde sitta där.
Alla parallella tankespår frestar på – stort som smått. Hon ritar på kafébordet.
– Om det här bordet är min hjärna är alla lampor tända hela tiden. Jag kan inte släcka dödenlampan, vad jag ska göra imorgon-lampan, mamma-lampan… Allt pågår samtidigt. De flesta kan nog släcka många lampor, men jag kan inte det.
Christine drömmer om allt hon ska göra hela tiden. Men när hon väl är där, i trädgården hemma bland alla oplockade äpplen, måste hon göra något annat, eller känner att hon inte orkar eller kan.
– Men sedan, i höstas, plockade jag äpplen i flera timmar, så coolt. Så jo, det har verkligen påverkat min vardag, det här.
Text & Foto: Johanna Aggestam
