Marlene Vestberg i Örnsköldsvik fick diagnosen adhd med minnesstörning för tre år sedan, då var hon 50 år. Hela livet har hon känt sig annorlunda.

– Jag har i alla år känt mig ensam och tom men jag har aldrig förstått vad den tomheten har berott på, berättar hon.

I högstadiet eskalerade stressen över att inte hänga med på lektionerna. Ämnen som matematik och kemi kändes omöjliga att klara av och hon satt ofta mest av lektionerna. Men det gällde inte alla ämnen.

Som barn hade Marlene svårt att hänga med i skolan, framför allt i moment som innehöll läsförståelse.

– Jag läste och läste, och grät och grät. Jag hade så svårt att komma ihåg, berättar hon.

– Det jag förstod var psykologi, så där fick jag toppbetyg.

Hemma med sina föräldrar pratade inte Marlene om de svårigheter hon upplevde att hon hade, att koncentrationen och korttidsminnet svek, att det surrade i huvudet och att hon blev trött. Hon berättar att hon då ännu inte kunde sätta ord på sina tankar. Hon är heller inte säker på att hon reflekterade över hur det kändes, bara att det kändes. Hur hade andra då kunnat se, frågar hon sig idag.

– Än idag förstår inte min mamma varför jag skulle utredas. Du var ju alltid ett snällt barn, säger hon. Det var ju inga problem med dig.

Marlene Vestberg

Arbetslivet har påverkats

På gymnasiet, då Marlene bodde i Kramfors kommun, läste hon mot inriktningen social service.

– Då skulle man både slippa matte och var garanterad att få ett fast jobb med vuxenlön där man bodde. Så jag tog det, säger hon.

Marlene utbildade sig så småningom till undersköterska och har arbetat som det sedan dess, ett jobb som ställer höga krav med allt från pappersarbete till att springa på larm. Marlene säger att hon vet att hon är mycket omtyckt bland de äldre som hon sköter om, men hon kämpar med uppgifter som just datoranvändning och pappersarbete.

– Jag känner mig sämre än alla andra för att jag är vimsig och har dåligt minne. Och snart är vården bara papper och datorarbete – det är en enorm stress för mig!

Något som är vanligt förekommande tillsammans med adhd är just sviktande arbetsminne, alltså den delen av minnet som lagrar information på kort sikt. Utan arbetsminnet kan vi inte minnas vad vi håller på med för stunden och tappar fokus.

Marlene förklarar sina minnessvårigheter med att saker som hon inom vården har utfört hundratals gånger plötsligt kan kännas som nya. Och hon glömmer ibland bort sådant hon just har hört. Det kan reta upp kollegor, berättar hon.

– Jag känner en osäkerhet hela tiden. Nu skriver jag in allt i telefonen, som möten och anteckningar. Men trots det kan jag missa saker. Vården är en tuff bransch att arbeta i med mina svårigheter.

Pressat sig själv för hårt

Genom åren har Marlene flera gånger varit sjukskriven på grund av depression. I backspegeln ser hon att hon har gjort mer än hon i själva verket har orkat. Samtidigt har hon inte kunnat vara öppen med att hon har mått dåligt och inte har vetat varför.

– Först nu kan jag klappa mig på axeln för att jag ändå har klarat av det på något sätt, säger Marlene.

Idag arbetar Marlene på ett korttidsboende med växelvård, tempot är högt och personalen möter hela tiden nya individer med nya behov. Något som vissa ser som en utmaning, för Marlene är ombytligheten källa till stor stress.

– Det värsta jag vet är när jag inte vet exakt vad jag ska göra, jag blir orolig då. Jag blir helt slut efter en arbetsdag.

Marlene Vestberg

– Därför har jag jämt slagit ner på mig själv och jämfört mig med andra. Jag har frågat mig varför jag inte orkar det som andra klarar av.

Efter arbetsdagarna brukar Marlene inte ha någon energireserv kvar. Det har bland annat lett till att hennes sociala liv har fått stå tillbaka. Orken inte har funnits att umgås med vänner mer än någon timme här och där, inte heller vid ledigheter, och med åren har Marlene dragit sig undan mer och mer.

– Jag hade kunnat ha ganska många vänner, men jag orkar inte, säger hon och fortsätter:

– För jag har skämts, jag har inte velat berätta hur jag mår.

Att bli mamma blev svårare än hon trott Marlene blev mamma när hon var 34 år. Det var en svår upplevelse, Marlene berättar att hon var livrädd.

– Allt som är nytt är svårt för mig. Och att få barn var rena katastrofen, jag hade sån panik när jag kom hem från BB. Jag kände att jag saknade instinkt. Barnet sov inte och sömnbristen gjorde Marlenes hjärna ännu tröttare än den redan var.

– Jag hade visioner om att få barn, att jag skulle gå på babymassage och babysim. Men istället handlade det bara om att få sova och om överlevnad.

Utredning sent i livet

Marlenes son, som idag är 19 år, visade tidigt svårigheter som Marlene kände igen sig i. När han i tonåren fick bland annat en adhd-diagnos landade tanken att Marlene själv skulle söka för en utredning.

– Jag tänkte att kanske är det därför jag har mått så dåligt hela livet?

Men vuxenpsykiatrin i Örnsköldsvik, dit hon då hade flyttat, hade två års väntetid för utredning och då fanns inga garantier för att väntan skulle resultera i en utredning. Så 2019 tog Marlene kontakt med specialister inom neuropsykiatrisk utredning i Sundsvall. Hon fick komma dit inom ett par veckor och några månader därefter fick hon beskedet att hon hade adhd. Den första känslan som rörde sig inom Marlene var sorg och bitterhet.

– Jag tänkte att om jag hade fått hjälp med det här tidigare hade mitt liv kunnat se helt annorlunda ut. Marlenes röst brister, det är en svår insikt att förlika sig med, säger hon.

Marlene fick testa tre olika adhd-mediciner, och det var en omtumlande upplevelse.

– Min hjärna blev helt annorlunda med medicinerna, dimman skingrades. Det var underbart att kunna hänga med. Och det var tyst i mitt huvud, det har jag aldrig känt innan.

Biverkningarna av medicinen var dock för svåra för Marlene, och hjärndimman kom tillbaka.

Förstår sig själv bättre

Fram tills det att hon fick sin diagnos har Marlene inte pratat med någon om hur hon har mått. Inför utredningen berättade hon på arbetsplatsen och efter det har ett fåtal fått veta om hennes adhd-diagnos.

– Jag har inte ens berättat för min pappa att jag gjorde en utredning för tre år sedan, berättar hon. Tystnaden i sig har kostat minst lika mycket energi som adhd-symtomen.

– Jag har alltid varit deprimerad för att jag har känt mig annorlunda, men det är aldrig någon som har fångat upp mig. Jag anklagar ingen, jag har ju själv inte vetat riktigt var felet ligger.

Det som diagnosen framför allt har fört med sig är att Marlene är snällare mot sig själv. Och är hon trött, så vilar hon.

– Jag vet nu att jag varken är dum eller lat, säger hon med klar röst.

Återhämtning är viktigt När Marlene är utpumpad efter en intensiv dag på arbetet eller sociala sammanhang är Netflix-serier i soffan en livboj. Men på sistone har hon börjat gå ut i naturen för att finna lugn. Och det är inte vilken natur som helst, Marlene bor i världsarvet Höga Kusten. Över axeln har hon ofta kameran.

– När jag är ute i naturen och fotar, då blir det tyst i huvudet. Då är jag så fokuserad på det, det är ren mindfulness, säger hon

Förutom styrkan hon finner i naturen och genom kameralinsen berättar Marlene att det faktum att hon vågar berätta sin historia, och förhoppningen om att hennes öppenhet ska leda till att andra får lättare att prata, lyfter bort en del av de hopplöshetskänslor hon brottas med.

– Kanske är det meningen med mitt liv, att andra kan uppleva en förändring. Nu är det slut med att skämmas, för varför ska man det?

Text: Johanna Aggestam Foto: Privat