Janne Grundelius kan inte låta bli att engagera sig. På arbetet är han huvudskyddsombud med fokus på arbetsmiljöfrågor och när sonen Kalle fick sin ADHD-diagnos så var det självklart att undersöka vilka som drev frågor kring NPF. Det var så Janne kom i kontakt med Attention Dalarna och blev en av de drivande eldsjälarna där.

Ju mer Janne och jag pratar desto mer inser jag hur mycket han vägleds av tanken om att alla människor är viktiga och ska få vara med. Om det krävs att han själv kavlar upp ärmarna så gör han det, oavsett om det är på arbetet eller i samhället i stort.

– Jag följer mina grundvärderingar om alla människors lika värde. Alla försöker så gott vi kan och det är viktigt att underlätta livet för dem som behöver det, så att de kan komma till sin rätt. Jag är övertygad om att alla kan bidra med något.

Sonens krasch – ett uppvaknande

För Janne blev vikten av engagemang kring allas lika värde än viktigare när sonen Kalle började må dåligt som barn. Janne och hustrun Kerstin förstod inte varför skolan inte fungerade och stod handfallna medan Kalle mådde sämre och sämre.

– Jag var nog en ganska typisk pappa som tyckte att Kalle behövde hårdare tag och disciplin. Jag hade ingen aning om vad NPF var för någonting och det visste inte skolan heller. Vi pressade Kalle från varsitt håll och till slut kraschade han.

Janne Grundelius

Janne drar lite efter andan vid tanken på Kalles reaktion. Det är tungt att tänka på, det är tydligt.

– Jag kommer nog alltid känna en skuld kring hur jag var mot honom. Vi kan prata om det idag och han säger att det inte är någon fara. Men jag har svårt att förlåta mig själv. Så är det bara.

I och med Kalles krasch i femte klass så insåg Janne med smärtsam tydlighet att hans gamla, auktoritära strategier inte fungerade för att få ”ordning” på sonen. Han hittade då en bok som förändrade allt.

– För mig var det en fullkomlig aha-upplevelse när jag läst Ross Greenes Explosiva barn. Jag läste ju om Kalle! Jag och Kerstin tänkte om kring allt. Skapade en fullkomligt kravlös tillvaro för Kalle hemma och hans mående vände sakta men säkert.

Egen utredning

Vid ett läkarbesök på BUP tog Kalles läkare Janne åt sidan och frågade om det inte var så att Janne själv borde utredas? Janne – som suttit under hela besöket och frenetiskt plitat ner vad som blev sagt för att ”inte glömma bort” – blev ställd, men snart tänkte han att det kunde finnas svar i en utredning. Svar på frågorna varför han kunde bli så arg över saker som han egentligen inte tyckte var värda ilskan, varför han var så känslig för att saker och ting inte blev som han tänkt och varför han ofta kände sig så stressad och rastlös.

När han väl fick sin ADHD-diagnos såg han på sig själv och på sin omgivning med nya ögon. Den nya kunskapen gjorde arbetet som huvudskyddsombud på jobbet ännu mer givande.

–Idag har jag en helt annan förståelse för människors olika behov. Det behöver inte handla om diagnoser. Det handlar mest om att vi inte är stöpta i samma form och om något krånglar på ett arbete så ska vi först och främst titta på organisationen och inte på individen.

NPF-tänk i arbetet

Janne är särskilt glad över den relativt nya föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö från Arbetsmiljöverket som började gälla 2016. Föreskriften lyfter särskilt möjligheten till återhämtning på arbetsplatsen, betonar vikten av rimlig arbetsbelastning och lägger ansvar på överordnade att prioritera bland arbetsuppgifter om medarbetare behöver det.

–Det är ju så man vill att samhället i stort ska fungera. Anpassa och låta folk komma till sin rätt. Och inom Attention känner jag att vi hela tiden strävar ditåt.

Janne Grundelius

Mötet med Attention

Efter första träffen med Attention så dröjde det inte länge förrän Janne själv drev en pappagrupp i lokalföreningen. Att hålla den igång var dock inte helt lätt.

–Vi pappor kan tycka att det är jobbigt att prata och fundera över situationen som är hemma. Vi är ofta mer projektinriktade. Har vi fått de verktyg som vi anser att vi behöver i gruppsamtalen så tenderar man sen att försvinna iväg.

Kerstin och Janne håller nu i träffar för personer med egen diagnos och Janne sitter även med i styrelsen för Fontänhuset i Falun som representant för olika brukarorganisationer.

– Jag kan ju inte hålla mig borta från sådana här uppdrag, skrattar han smått förläget.

Sonen Kalle är medgrundare till Fontänhuset. Han är utflyttad och nyexaminerad undersköterska inom psykiatrin. Kalle mår idag bra.

– Det trodde jag faktiskt aldrig, säger Janne och ser fortfarande lite häpen ut. Vi trodde nog att han alltid skulle bo hemma med oss för alltid, i sitt pojkrum framför datorn. Men de senaste åren så har han utvecklats enormt och idag märker vi knappt av hans diagnos.

Janne menar att stödet som Kalle fick efter 18-årsålder har varit avgörande. Kalle fick hjälp via socialpsykiatrin till något som hette Coachingteamet med fantastiska handledare som kunde vägleda honom.

– Det kommer vi att vara evigt tacksamma för, säger Janne. Och det är exakt sådant typ av stöd som jag önskar andra.

Text: Cecilia Brusewitz  Foto: Catharina Johnsson