Utanförskap i skolan och grupptryck gjorde att Alex drogs mot destruktiva sammanhang. Hans adhd och impulsivitet bidrog också till att han ibland drogs till situationer där det hände saker. När en 13-årig vän dödades påverkades hans syn på livet och framtiden. Samtidigt blev en trygg vuxen viktig och hjälpte honom att hitta en annan väg.
Alex (som föredrar att vara anonym) beskriver en skoltid präglad av utanförskap. Redan i tidig ålder fick han en resurs som alltid följde efter honom. Under åren hade han fyra olika resurspersoner.
Fotbollen var länge hans stora intresse. Så länge han kunde gå hade han en boll med sig, och han spelade så länge han kunde minnas. Men med tiden slutade flera av kompisarna i laget och gemenskapen kring fotbollen försvann.
– Det gick åt helvete med fotbollslaget. Då började jag chilla ute istället, säger han.
När fotbollen inte längre var en naturlig samlingspunkt förändrades också vilka han umgicks med. Han började tillbringa mer tid ute och mötte äldre ungdomar som han kunde identifiera sig med.
– Man hänger ute som ett gatubarn. Och så ser man andra äldre gatubarn som är precis som du. Då dras man till dem. Man ser sig själv i dem också, säger Alex.
När grupptrycket blir starkare än konsekvenstänket
Han berättar öppet om att han haft kontakt med polisen och blivit dömd för ett brott som han i dag ångrar. Han beskriver sig inte som en del av en kriminell värld, men säger att han befann sig i utkanten av den. Han tror själv att adhd har påverkat hans väg in i destruktiva sammanhang.
– Min adhd har kanske också gjort att man har hamnat lite dåligt. Man tänker inte till, det går fort. Jag tror att det är jättelätt att hamna där, säger han.
Impulsivitet, grupptryck och lockelsen av snabba pengar kan göra det svårt att stanna upp och tänka på konsekvenserna. Han beskriver också hur våld och allvarliga händelser gradvis kunde bli normaliserade. En händelse som särskilt förändrade hans perspektiv var när en 13-årig skolkamrat och vän dog. Det blev en stor händelse på skolan. Polisen kom dit och sorgen påverkade många fler än den närmaste familjen.
– Det kunde ha varit vem som helst. Det hade kunnat vara jag. Det hade kunnat vara en annan vän. Det var tyvärr han. Men det ska inte behöva hända någon alls egentligen, säger han.
Vännens död fick honom att stanna upp och tänka på sin egen framtid och på vad hans handlingar skulle kunna innebära för familjen.
– Eller vill jag att min mamma ska lida exakt så hans mamma led?, frågade han sig.
En vuxen som gjorde skillnad
Mitt i allt fanns en person som blev särskilt viktig: hans kontaktperson. En vuxen som han kunde prata med och som han kände verkligen förstod honom. Han beskriver hur svårt det ibland kan vara att prata med sina föräldrar om allt. Kontaktpersonen blev någon han kunde lita på, någon som både lyssnade och hjälpte till praktiskt. Han fanns också där i kontakten med socialtjänsten och på möten där hans mamma behövde stöd.
– Han har varit tolken liksom. Jag kan verkligen lita på honom, berättar Alex.
För honom handlade stödet om mer än att bara finnas till hands. Kontaktpersonen kunde möta honom på hans nivå, tala samma språk och skapa en relation som gjorde det möjligt att ta emot hjälp.
Han är övertygad om att livet kunde ha sett annorlunda ut om den vuxna personen inte funnits där.
– Om jag inte hade haft honom hade jag kanske kunnat råka ut för mer knas.
En ny chans och blicken mot framtiden
Skolgången har inte varit enkel. Han gick om två år på gymnasiet och behövde börja om trots att han redan hade hunnit bygga relationer och skapa en tillhörighet på sin tidigare skola. Med de betyg han hade kändes framtiden länge osäker. När han skulle söka till en ny skola hittade han en utbildning som väckte hans intresse. Han trodde inte att han skulle komma in, men det gjorde han.
– Nu har jag inga ursäkter kvar. Nu går jag exakt på den skolan jag ville gå och det funkar faktiskt bra, säger han.
I dag är skolan och utbildningen viktiga för honom. Han tänker på framtiden och på vad han vill åstadkomma. När han får frågan vad han skulle vilja säga till sitt yngre jag är svaret enkelt:
– Fortsätt att göra det du gillar och ge inte upp!
Han återkommer också till fotbollen, som en gång var hans stora passion. Kanske hade livet sett annorlunda ut om han hade fortsatt spela och inte följt med i andras val.
Text: Nina Norén Foto: Petter Allke
