Tidningen Attention

Bli medlem Logga ut
Annons för tidningen attention
Annons för tidningen attention

Ensamhet och NPF – mer än bara en känsla

Ensamhet kan alla kan känna av. Ibland som ett skav, ibland som en fullskalig storm. Ofta kan man råda bot på den - gaska upp sig, skaka av sig känslan av att sväva solo och rycka i de sociala tåtar man ändå har eller anar finns. Man rycker i någon gammal vän, en släkting, en förening som verkar lovande och förlitar sig på de sociala färdigheter man tillskansat sig genom i livet, i de nya kontakter man tar.  Men för många med NPF är ensamheten inte en övergående känsla – den är faktisk. Man är de facto ensam. Det finns inga tåtar att rycka i och de sociala färdigheterna är inte självklara. För med såväl autism som adhd är just svårigheterna med socialt samspel nästan alltid en del av problematiken. Man upplevs som udda, man kan inte tolka, man blir missförstådd, man är jobbig, all social samvaro tröttar. Alla andra är jobbiga. 

Katastrof att många elever med NPF inte klarar skolan

När andra elever återvänder till skolan efter sommarlovet gapar vissa elevers bänkar tomma. Dagens skola skapar nämligen så stora svårigheter för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) att en allt större andel inte orkar vara där. Många av dem kommer att lämna grundskolan med stora kunskapsluckor, dålig självkänsla och mycket begränsade möjligheter att ta sig vidare till högre studier eller ett jobb.  Det rör sig inte om någon liten grupp – mellan 5 och 7 procent av alla barn har adhd och mellan 1 och 2 procent har autism, enligt Socialstyrelsen. Att många elever på grund av sin funktionsnedsättning inte kan ta sig igenom skolan måste ses som den katastrof det är, för eleven och vårdnadshavarna men också för samhället i stort. Att lyckas i skolan är ofta detsamma som att lyckas i livet. De långsiktiga kostnaderna för att inte ge tillräckligt stöd i tid riskerar att växa i takt med att allt fler inte klarar sina studier. 

“Nästan hälften av föräldrarna upplever oro över sitt barns situation på förskolan”

”Jag är mest oroad att han blir utanför på grund av sitt beteende. Många föräldrar vill inte att deras barn leker med min son då han kan bli utagerande. Han blir t ex aldrig bjuden på kalas och det skapar stor oro”Citatet kommer från ett av alla de frisvar från föräldrar som svarat på vår förskoleenkät och som sammanställts i rapporten ”Vissa pedagoger är riktiga stjärnor. Vissa verkar inte förstå alls”. I enkäten har vi samlat in drygt 800 röster från föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Vi ville ta reda på hur de upplever situationen på förskolan för sitt barn. Att småbarnsföräldrar upplever och uttrycker oro för sitt barn är såklart inget ovanligt. Jag är själv inget undantag och har vid otaliga tillfällen basunerat ut oro för mina barn till såväl närstående, som främlingar. Vid lekställningar, på caféer och i forum på sociala medier, ja överallt, hittar vi småbarnsföräldrar varandra över samtal om oro. Barnens matintag, sömnrutiner, skärmtid och magproblem avhandlas på några snabba minuter vid sandlådekanten, innan någon av oss blir avbruten av ett barn som påkallar uppmärksamhet.

Många stängda dörrar möter arbetssökande med NPF

Arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden ligger mycket högt i Sverige, både internationell och historiskt. Återkommande rapporteras också om att efterfrågan fortsätter att vara hög, samtidigt som det är svårt att rekrytera personal. Bristen finns inte bara i storstäderna utan också i tillväxtregioner runt om i landet. Resultatet blir att Sverige går miste om viktiga investeringar och att samhällsekonomin påverkas negativt. Trots detta fortsätter svårigheterna för personer med funktionsnedsättning att få och behålla ett arbete. Socialstyrelsen publicerade för några år sedan en registerstudie som visar att långt under 50 % av de vuxna med adhd har ett jobb. Även om vi saknar färsk statistik för våra övriga medlemsgrupper vet vi att många möts av stängda dörrar när de söker jobb. Alldeles för många arbetsgivare väljer bort arbetssökande som med bra inskolning och adekvat stöd skulle kunna bli en stor tillgång i verksamheten. Detta är ett gigantiskt mänskligt och samhälleligt resursslöseri som vi inte har råd med.