– Folk kunde ringa mig två på natten och säga ”bror, du behöver komma hit och hjälpa mig”. Om det inte var min vanliga mobil som plingade till så var det min knappmobil som ringde. Jag har bytt telefon så många gånger för att jag har blivit arg och slagit sönder den. När jag till slut blev häktad så var det så skönt att komma ifrån den stressen, säger Viktor Grewe.

Viktor Grewe promenerar raskt genom KRIS lokaler på Drakenbergsgatan i Stockholm på jakt efter ett ledigt rum för vårt face-timesamtal. Hans ansikte skumpar runt på skärmen och i bakgrunden rasslar lysrör och kommunalvita väggar förbi.

 Till slut finner han en plats, slår sig ner och lutar mobilen mot ett provisoriskt stöd.

Hölls tillbaka som barn

– Min uppväxt bestod av att ta mediciner och anpassa mig till det jag fick göra. Och det var inte mycket. Jag fick inte utöva de sporter jag ville eller åka de karuseller jag ville på Gröna Lund för att det kunde trigga ett epilepsianfall, säger han.

 Viktor föddes med epilepsi och diagnostiserades tidigt med autism, add och inlärningssvårigheter. Han visste inte vad ”särskilda behov” betydde, men fick höra att det var något han hade.

 För en grabb med spring i benen innebar det att stå vid sidlinjen och se på när hans syskon fick göra allt de ville. Som när lillebror gled ut på isen för att spela hockey.

 – Barn blir ofta besatta av grejer som de tänker på hela tiden och inte kan släppa. För mig var det ishockey. Jag fick prova på sporter, men bara sporter som inte kunde riskera att trigga igång ett anfall. Inte ishockey. Hur mycket jag än bad så blev det nej.

 När Viktor var liten blev diagnoserna och epilepsin ett kännbart hinder. När lillebror övade slagskott i rinken försvann Viktor in på sitt rum för att spela NHL på Playstation.

– Det jag kände för ishockey fick jag ta ut i tv-spelet, men det var aldrig samma sak. Jag tänker ibland på vad som skulle ha hänt om jag fått testa ishockey, kanske hade jag varit på en annan plats idag.

Det är inte omöjligt att han har rätt. Idag spelar hans bror ishockey på hög nivå, medan Viktors liv tog en annan vändning.

Kände sig ensam hela barndomen

För Viktor var barndomen präglad av ensamhetskänslor. Han upplevde att han inte blev tagen på allvar på grund av sina funktionsnedsättningar. När släkt och vänner till familjen kom på besök så var det som om de inte lyssnade på honom på samma sätt som de lyssnade på hans syskon. Det satte spår som han känner av än idag.

 – Jag ville inte gå ut och vara med de andra barnen, för jag var rädd att de skulle tycka att jag var konstig. I stället höll jag mig i mitt rum där jag kunde leka med mina leksaker i flera timmar tills det var dags att gå och lägga sig.

 Det finns ingen enkel förklaringsmodell till varför Viktor hamnade där han hamnade. Flera faktorer spelade in. NPF-diagnoserna, sökandet efter ett sammanhang, hans mammas plötsliga cancerbesked och de återkommande problemen i skolan.

Skolan var svår

I lågstadiet placerades Viktor i en specialskola för barn med särskilda behov. Där var klasserna små, uppåt tio elever. När han började i högstadiet slussades han ut i en vanlig klass med 25 elever. Omställningen blev stor för Viktor. Diagnoserna var inget som syntes utifrån, bara något han själv märkte när han försökte få mattetalen att gå ihop eller följa med i lärarens långa utläggningar.

 – Skolan var tuff. Det var svårt att hänga med så jag skolkade mycket och gick inte på lektionerna.

 Det var inte bara skolk, han hamnade även i bråk. Efter ett särskilt våldsamt slagsmål med en klasskamrat blev han 13 år gammal kallad till polisen för förhör.

– När jag åkte till polisen var det självklart för mig att erkänna. Jag hade inga kriminella attityder då, mer än att jag hamnade i slagsmål i skolan, säger Viktor. Men de var stenhårda mot mig fast jag erkände. Då kände jag att det inte spelade någon roll om jag talade sanning eller inte.

Starten på den kriminella banan

Det var inte första gången Viktor hamnade snett, men det var där det tog fart på allvar. Härifrån fanns det bara en riktning för honom. Han träffade nya vänner, slogs, stal och medicinerade sin ångest med våld och cannabis. I den nya miljön fann han den uppskattning och gemenskap som han länge letat efter.

 – Jag märkte att jag fick ryggdunkar när jag slogs. Det var där jag kände att jag var i alla fall bra på en sak här i livet. Att slåss.

Tillsammans med sina nya vänner drog han runt i Märsta centrum och planerade nästa ”bax”, rån eller inbrott. När de inte utförde ett brott, så smidde de planer för nästa.

 I takt med att de blev äldre blev brotten mer avancerade och våldet allt grövre. För Viktor återstod två alternativ: köra på, eller hitta en väg ut.

Vändpunkten kom på anstalt

Det var inte förrän han hamnade på Asptuna anstalt för grov misshandel som han tog tillfället att fundera över framtiden. Även om han såg upp till sina medfångar ville han inte återupprepa deras misstag och tillbringa livet på anstalt.

 – Jag vägrade acceptera att detta var allt livet hade att erbjuda, med all stress, ångest och hets om pengar.

 Viktor befann sig vid ett vägskäl. Men vart skulle han vända sig? Hans förtroende för polisen var fortfarande i botten sedan första mötet med ungdomspolisen, så det var inte tal om att ansluta till deras avhopparprogram.

Då kom han att tänka på ett av visitkorten till hjälporganisationerna han fick när han muckat från häktet.

 När han fick korten skrattade han avfärdande och slängde dem i soporna. Men det var ett kort som han lyckats lägga på minnet. KRIS. Kriminellas revansch i samhället.

 – Jag tänkte att om inte detta funkar så får jag bara köra på. Det här var mitt all-in-kort.

Avhoppet blev ganska lugnt

Men hur bryter man upp med sitt kriminella förflutna? Viktor hade tur. Hans klick hade gradvis luckrats upp. Några hade flyttat till Stockholm, andra satt inne på långtid och de som var kvar var mer intresserade av att röka på än att planera nästa stöt eller söka hämnd på avhoppare.

 – Mitt avhopp har varit ganska lugnt på så vis. Men även om jag inte hade folk efter mig eller behövde vittnesskydd så har det ändå varit en utmaning att komma ur det tankesätt som jag haft under alla dessa år.

 I dag är Viktor anställd på KRIS där han jobbar med allt från coachning till administration och hjälper andra som hamnat snett. Han är också aktuell med boken Avhopparen som handlar om hans uppväxt, kriminaliteten och hur han lämnade den världen bakom sig. Men att skriva en bok var ingen självklarhet. Inte för någon som läste sin första bok i häktet.

Han hörde av sig till två bokförlag efter att ha gått miste om ett jobb på grund av belastningsregistret. Han var frustrerad över situationen och sa att de, förlagen, borde skriva en bok om hur det verkligen är att hoppa av.

– Folk säger att det bara är att hoppa av och att skaffa ett jobb. Men verkligheten ser inte ut så.

 Han tänkte inte mer på saken. Tills ett av förlagen svarade.

Lever ett vanligt svenssonliv

Vårt facetimesamtal avbryts. Det är någon som försöker nå Viktor. Som ett avlägset eko från tiden då han satt som djupast i kriminaliteten och mobilen gick i ett med samtal, sms och notifikationer från kryptochattar där det alltid var någon som behövde uppbackning, hjälp med en stöt eller att gömma stöldgods.

 Men Viktors mobil är inte längre en källa till stress eller psykisk ohälsa – det är hans arbetsverktyg. Idag lever Viktor ett svenssonliv med en son och ett arbete. Men även om han har kommit lång väg med familj, nysläppt bok och en sundare relation till sina diagnoser är han fortfarande tyngd av det förflutna.

– Även om jag har sonat mina brott och betalat av skadestånd så känner jag mig inte fri. Först 2029 skrivs mina domar ut ur belastningsregistret och inte förrän då är jag fri på riktigt. ●

Text: Jimmy Håkansson  Foto: Nicklas Thegerström