Journalisten, poddaren och författaren Ann Söderlund fick sin adhd-diagnos för tre år sedan och nu vill hon bidra till att synliggöra och stödja flickor och kvinnor med adhd.
 

Efter att ha levt utan att veta om sin adhd under många år, var det en lättnad för Ann Söderlund att äntligen förstå de utmaningar hon hade mött.

– Jag har inte riktigt förstått hur mycket jag har kämpat och kompenserat. Jag har förundrats över hur andra städar eller hinner i tid, men har inte förstått varför jag inte har klarat det. Det har ju berott på att jag har lagt all min energi på andra och haft svårt att inse att även min energi tar slut och måste fyllas på.

När hon fick diagnosen

När Ann Söderlund insåg att hon behövde hjälp hade hon fem barn hemma, hon hade precis flyttat och hennes pappa hade nyligen gått bort. Hon gick från projekt till projekt och hade vid ett flertal tillfällen försökt ta initiativ till adhd-utredning. När diagnosbeskedet slutligen kom var det väntat men inträffade i en intensiv period. Ann Söderlunds äldsta son hade just tagit studenten och nu skulle vuxenlivet firas på Mallorca. När läkaren och psykologen ringde för det bokade Teams-mötet var hon och ett av barnen ute på en slingrig bilfärd för att hitta croissanter.

– Morgondopaminet skulle fyllas på, som alltid. Men det där har jag ju insett nu i efterhand, säger hon.

Ann Söderlund beskriver hur hon alltid har hanterat stressiga situationer genom att försätta sig i mer stress. Samma sak hände nu, på Mallorca. Väl tillbaka i det hyrda semesterhuset satte hon igång en stor frukost.

– Jag kan ångra att jag inte direkt satte mig ner och berättade för familjen att mamma just hade fått en adhd-diagnos. Istället tog jag till min gamla klassiker, jag började skriva en bok.

Bearbetat genom att skriva bok

Tillsammans med kollegan och vännen Fi Lindfors har Ann Söderlund just utkommit med boken Handbok för kvinnor med (eller utan) adhd (Norstedts). Ann Söderlund har kanaliserat både vetgirighet och frustration i arbetet.

– Jag har lärt mig otroligt mycket, men det har också varit en intellektuell mardröm. Precis när jag blev klar med ett kapitel läste jag om någon ny forskning.

För boken har författarna intervjuat hundratals personer och djupdykt i forskning om adhd. Ann Söderlund slås särskilt av det faktum att i stort sett all adhd-forskning har varit fokuserad på pojkar och män, vilket har lett till en brist på förståelse för hur symtomen yttrar sig hos flickor och kvinnor.

– Bilden av adhd är gammal. Jag tror att det är en falsk myt att det är så stor skillnad på killars och tjejers adhd, och att den myten handlar både om okunskap och om de normativa bojor som killar inte drabbas av på samma sätt. Hade vi inte haft en könsstämpel från början hade alla fått samma tillåtelse att vara spattiga, bråkiga eller säga fula grejer. Istället är det många tjejer som håller igen och sköter sig i skolan, sedan kommer de hem och slåss med syskon eller bråkar med föräldrar, och börjar dricka och röka tidigt.

Tid för förändring

Ann Söderlund anser att det krävs mycket större samhällsinsatser för att nå och stötta kvinnor med adhd, för att det hon kallar för ett generationstrauma ska brytas.

– Det sättet som många kvinnor har blivit behandlade under och efter utredning är skandalöst. Fokus är ofta vad man är dålig på och många vittnar om att de får diagnosen och blir utsparkade i kylan med en massa saker som påverkar livet, men utan hjälp. Därför tror jag också att det är många tjejer som inte ens vågar berätta att de har adhd.

Ann Söderlund hoppas att ökad kunskap ska bidra till att tjejer inte längre behöver maskera sina adhd-drag. Hon har själv använt många olika strategier för att hantera och dölja sina, både som barn och vuxen. Som barn försökte hon passa in genom att låtsas vara pojke, vilket gav henne möjligheten att undkomma könsnormativa krav.

– Jag klippte av mig håret och kallade mig Anders, för att kunna göra sånt som att följa med pappa på olika idrottsgrejer.

Känsloreglering har varit svårt

Ann Söderlund var duktig i skolan, hon var ledartypen, hade stark vilja och tog initiativ till allt ifrån fotbollsturneringar till musikaler. Men sina känslor kunde hon inte leva ut, berättar hon.

– När jag har blivit ledsen eller frustrerad för att saker inte blivit som jag har tänkt, har jag antingen tryckt undan det eller engagerat mig i någonting som har tagit mig bort från de jobbiga känslorna. Men till slut har jag tappat det och fått ett utbrott.

Att maskera känslor och behov har varit en överlevnadsstrategi, men det har också lett till att Ann Söderlund ofta har känt sig överväldigad och utmattad.

– Jag har varit livrädd för att någon ska tycka att jag gör fel och mycket i mitt liv har handlat om att hitta strategier för att folk inte ska vara arga på mig. Jag tycker ju att mitt liv har gått bra, men det är ändå en sorg att jag har behövt känna så.

Det fina med att få en diagnos, menar Ann Söderlund, är att man kan börja ta tag i saker och ting, omdefiniera sitt liv och sig själv och vara mer rädd om sig. Men då måste det också finnas förutsättningar för det, poängterar hon.

– Har du en partner som orkar stötta, om du är hälsosam och om det finns pengar på banken, då har du råd att få en diagnos. Men det är farligt när kändisar med pengar delar med sig av sina life hacks för att klara av sin adhd. Hade jag någon som betalar mina räkningar och städar, då hade jag kunnat sitta på jobbet dygnet runt och skriva 90 böcker, säger hon.

Utmaningar på arbetet

Adhd:n har också påverkat Ann Söderlunds arbetsliv, på så sätt att hon har haft svårt att samarbeta, och har varit impulsiv. Redan som ny och oerfaren journalist fick hon en post med utgivaransvar, vilket hon idag ser som problematiskt.

– Man gick på känsla, och alla spelade med.

Hon ser också att hennes adhd kan ha gett upphov till konflikter, något hon tänker mycket på idag.

– Har man adhd så har man nog ofta sårat och bara kört på, skitit i konsekvenser. Den självrannsakan är skitjobbig.

Men hon ser också att hennes adhd har gett henne mycket glädje och mod och en förmåga att njuta av stunden.

– Men jag behöver lära mig att känna stolthet över sånt jag har gjort, jag känner en unison sorg för alla kvinnor som har fått nöja sig med en viss typ av liv, för att de inte har accepterats som de är.
   Nu hoppas Ann Söderlund att boken kan både informera och peppa.

– Jag försöker uppmuntra, ta bort skammen och berätta om vilka rättigheter man har. Det finns en perfektionssjuka idag, där alla med adhd drabbas extra mycket, säger hon.

Adhd-mentor

Ann Söderlund tror på en form av mentorskap, likt det som förekommer i affärsvärlden.

– Jag tror på att man skulle ha en mentor eller ett nätverk att ta stöd av i de perioder som är extra utmanande om man är kvinna med adhd, som tonåren, graviditeter och menopausen. Vissa kanske menar att det skulle göra adhd mer stigmatiserat, jag tror precis tvärtom för det stödet skulle göra att man skulle slippa en massa problem. Man behöver någon som förstår att det kan vara mycket lättare att springa maraton, föda fem barn, renovera ett hus eller skriva en bok än att lyckas ladda telefonen, komma i tid eller betala en räkning.

Text & Foto: Johanna Aggestam