Jonas och Henrik delar vardagen, intressen och humor – men också erfarenheten av att navigera i en relation där en av dem har autism och ADD, och den andra inte. Nyckeln är öppenhet, en vilja att förstå den andra och en insikt om att kärlek inte handlar om att “vinna” eller kompromissa bort sig själv.

I Jonas och Henriks gemensamma hem samsas blommor, brädspel, legogubbar och konst. En katt stryker längs väggarna och kastar blickar mot semlorna på soffbordet. Jonas, 42, och Henrik, 37, har varit ett par i åtta år – och sambos i några veckor.  

– Jag sa till Henrik att vi kunde kasta ut vilka av mina grejer som helst som inte har sentimentalt värde, för hans saker är finare. Det viktigare för mig var att Henrik skulle känna att han ville flytta in, snarare än att jag fick behålla en viss fåtölj, säger Jonas.

De bor i Uppsala, där Jonas arbetar som utbildare inom NPF-frågor och Henrik som restaurangchef.

Jonas fick diagnos som vuxen

Jonas fick sin autism- och add-diagnos 2008, efter att ha levt större delen av sitt liv med känslan av att vara annorlunda.

– Jag märkte redan i förskolan att jag kunde förstå människor bättre än andra i min egen ålder. Jag har aldrig tvingat mina egna känslor och tankar på hur jag vill att verkligheten ska se ut, utan har haft en mer öppen tolkning av saker och ting. Det är kul, men har också ställt till det, för andra barn tyckte att jag var konstig.

Det sociala samspelet var länge svårt att hantera. Jonas minns att han i tonåren antingen uppfattades som en bra lyssnare eller som illojal.

– Jag fick inte ihop det där. Jag lyssnade för att förstå, medan de andra kanske bara ville ha en vän som kunde stötta dem och hålla med.

Idag innebär Jonas autism framför allt en stark känslighet för andras känslor.

– Jag kan inte sluta bry mig om hur andra mår. Om jag ser någon som är ledsen eller arg, får jag ett eko av deras känslor. Det kan vara fint – men också extremt tröttande.

Hans add tar sig bland annat uttryck i ett behov av fysiska upplevelser.

– Om jag blir sugen på något, som cornflakes i varmt vatten, kan jag inte släppa tanken förrän jag har testat. Jag kan distrahera mig, men det kommer alltid tillbaka, säger han med ett skratt.

Relationen präglas av öppenhet och nyfikenhet

Henrik, som inte har någon NPF-diagnos, har genom åren lärt sig mycket om hur autism och add kan yttra sig.

– Jonas har verkligen öppnat mina ögon för hur annorlunda, men också hur likt, det kan vara att leva med en NPF-diagnos. Det finns ingen mall. Och då måste man ju prata med varandra på ett djupare plan, för att särskilja vad teorin säger och hur det förhåller sig i praktiken, säger Henrik.

För Jonas har det aldrig varit svårt att prata om sina diagnoser. Lika naturligt som det var att hantera sin homosexualitet när han upptäckte den, har det varit att acceptera och kommunicera sin autism och add, berättar han. Men han har en strategi.

– Människor måste ha något att relatera till när jag berättar. Jag skulle aldrig säga på en första dejt “Förresten, jag har autism”. Vad ska den andra göra med den informationen? I stället inväntar ett naturligt sammanhang. Om det regnar kan jag till exempel säga att min autism älskar regn, och sen får personen fråga vidare om den vill.

Henrik fick veta tidigt, men hans bild av Jonas förändrades inte.

– Jag drar inga slutsatser om sånt jag inte vet. Jag tänkte “Okej, vad innebär autism för dig?”. Varken mer eller mindre.

“Kärlek handlar om att ge och få”

Att leva ihop har krävt tydlighet – särskilt i kommunikationen. För Jonas är det A och O i en relation.

– Annars finns en risk att man pratar förbi varandra eller gör antaganden. Men många tror att kommunikation handlar om att bara säga saker högt – för mig handlar det om att verkligen lyssna och förstå, säger han.

Henrik håller med:

– Och om man pratar om det blir man inte heller rädd att uttrycka sina behov, även om de kan vara tillfälliga.

I deras relation är uttrycket att kommunicera med “sunt förnuft” bannlyst, förklarar Jonas:

– Det betyder egentligen bara “så som jag tycker att det är”. Kärlek handlar inte om att ge och ta. Kärlek handlar om att ge och få. Jag kan ge mycket, men jag vill inte att någon tar från mig.

Respekterar varandras olikheter

Att hitta en gemensam nivå av socialt umgänge är också viktigt. Jonas är mer spontan och kastar sig gärna in i sociala sammanhang, medan Henrik är mer eftertänksam. Men de är eniga om att vara tydliga gentemot varandra.

– Vi är vaksamma på vad den andra vill, behöver och kan. Sedan pratar vi om det. Och jag upplever att du säger nej när du inte vill eller orkar umgås, säger Jonas.

Ibland uppstår ändå missförstånd eller krockar, ofta kring olika typer av förväntningar. När Jonas drömmer sig bort och tycker om att reflektera kring saker, trivs Henrik bättre med att ta saker som de kommer.

– När jag gärna vill veta vad du vill och tänker i stort och smått, och jag kanske redan har tänkt en del och utforskat någonting, så har du inte alltid ett svar. Då vill jag luska lite ändå, och så kan jag känna att jag blir besvärlig, säger Jonas. Han söker Henriks blick och efter en stund svarar han:

– Samtidigt är vi ju ganska planerande personer båda två. Vi tycker om när ramverket är klart så att vi kan sluta tänka på detaljerna, och bara vara spontana.

Att flytta ihop

Efter åtta år som särbos blev Jonas och Henrik sambos vid årsskiftet. Ekonomin var en viktig punkt att prata igenom i förväg. Jonas, som är frilansare, har en mer begränsad ekonomi än Henrik.

– Jag kan inte alltid bidra ekonomiskt på samma sätt, och det kan göra mig ledsen. Henrik tycker om att resa och äta ute då och då, och det gör jag också. Men jag kan inte erbjuda det på samma sätt – i alla fall inte nu, säger Jonas.

Han har behövt hantera känslor av mindervärde kopplat till ekonomin.

– Men det viktiga är ju att vi pratar om det, säger Henrik och fortsätter:

– Jonas berättar hur han känner, och jag förklarar hur jag ser det och att det inte betyder så mycket för mig.

Men för Jonas handlar det om mer än siffror.

– Jag behöver känna att jag bidrar. Jag har inte lika mycket pengar, men jag har mer tid. Jag sköter om hemmet, planerar och tar sociala kontakter. Det handlar inte om kronor och ören, utan om balans i vad vi ger varandra.

Jonas och Henrik är överens om att det viktigaste i deras relation är att de har roligt tillsammans – varje dag.

– Att spara allt kul till helgen är en fälla. Vi försöker hitta på saker varje dag. Ibland går vi på bio fast vi vet att vi kommer att somna. Då skrattar vi åt att vi betalade för en jättedyr tupplur.

Text & foto : Johanna Aggestam