Barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är inte dömda att hamna i riskzon. Men när svårigheter i skolan, bristande stöd och känslor av misslyckande staplas på varandra ökar sårbarheten. För att bryta utvecklingen krävs fungerande skolmiljöer, tidiga insatser, samt vuxna som orkar stanna kvar i relationen.

Anna Vikgren, psykolog på Rädda Barnen, möter ofta barn som hamnat mellan stolarna. Många har oidentifierad eller otillräckligt stöttad NPF och lever samtidigt i socioekonomiskt utsatta områden.

– För mig som tidigare jobbat inom vården handlar det mycket om att barn ska få rätt stöd i tid. De ska bli upptäckta tidigt, inte fastna i långa köer, säger hon.

När skolan inte fungerar kan missförstånd, konflikter och känslan av ständigt misslyckande gradvis bryta ner självkänslan. För barn med NPF kan svårigheter med impulskontroll, social tolkning eller koncentration leda till återkommande tillsägelser och avvisanden. Här spelar vuxna i barnets närhet en avgörande roll.

En fungerande skolgång är en av de starkaste skyddsfaktorerna, men den bygger också på att det finns vuxna som hinner se barnet. Mindre barngrupper, tillräcklig bemanning och tid för relationer gör det möjligt.

– För att kunna vara en viktig vuxen måste det finnas utrymme och tid. Att bygga relationer tar lite extra tid, och det måste vara prioriterat, säger Anna.

Tidiga insatser och förtroende

För Anna är tidiga insatser en kärnfråga. Men hon varnar för förenklade lösningar. Att exempelvis screena alla barn i utsatta områden riskerar att missa det viktigaste – relationen och förtroendet mellan familjer och samhälle.

– Det handlar inte om massåtgärder, utan om att bygga tillit och tillgängliga strukturer. Barn och familjer behöver känna förtroende för att samhället kan hjälpa, säger hon.

Det handlar om att nå ut, inte dra in resurser, och att skapa små och trygga sammanhang i förskola och skola där barn blir sedda av vuxna. Samtidigt måste de barn som behöver utredas få det utan orimliga väntetider. Utredningar är viktiga för att barnet ska få rätt stöd och rättigheter, men fungerande vardagsanpassningar är minst lika avgörande.

Behovet av att bli sedd

Barn söker sammanhang och bekräftelse. De vill känna sig betydelsefulla. När den bekräftelsen inte finns i trygga miljöer kan barnet enligt Anna Vikgren börja söka den på andra håll.

Det kan ske i destruktiva sammanhang, som kriminella grupper eller radikaliserade nätmiljöer. I värsta fall kan det handla om relationer där barnet riskerar att utnyttjas.

Anna Vikgren betonar att bilden av “riskzon” behöver breddas. Det handlar inte bara om kriminalitet, utan kan lika gärna handla om isolering, psykisk ohälsa, grooming eller sexuell utsatthet. Riskmönstren ser också olika ut för flickor och pojkar: pojkars svårigheter syns ofta genom utåtagerande beteenden, medan flickor riskerar att förbli oupptäckta, särskilt de som är tysta, anpassar sig och uppfattas som “duktiga”.

Att vara en viktig vuxen

I intervjun återkommer Anna Vikgren flera gånger till begreppet “viktig vuxen”. Det handlar inte om att vara perfekt eller lösa allt, utan om att stanna kvar i relationen och fortsätta visa att barnet är viktigt.

– Nyfikenhet. Värme. Att vilja förstå vad som finns under ytan. Barnets beteende är ofta toppen av ett isberg, säger Anna.

– Det vi ser – ilska, trots, normbrytande handlingar – är bara en liten del. Under ytan finns ofta skam, rädsla, ensamhet eller upprepade misslyckanden.

En viktig vuxen stänger inte samtalsdörren. Även när barnet avvisar, även när dörren smälls igen, fortsätter den vuxne att knacka. Någon gång kanske barnet ändå öppnar.

– Balansgången är svår. Vuxna måste sätta gränser, men barnet behöver också känna att det kan berätta när något blivit fel, utan att relationen bryts. Och det ansvaret kan inte vila på en enda person. Barn behöver flera vuxna omkring sig, säger Anna.

Att vara den där stabila vuxna är krävande. Föräldrar som kämpar behöver stöd, och professionella behöver rimliga arbetsvillkor för att kunna vara närvarande i relationen.

– Det är höga krav på oss vuxna. Då måste vi också ta stöd av varandra. Tålamod, självreflektion och förmågan att minnas hur det var att själv vara ung är avgörande. För när barnet upplever att även de närmaste vuxna “hatar” eller ger upp, förstärks känslan av misslyckande, säger Anna.

Text: Nina Norén Foto: Privat & Adobe Stock