Natalia Martinsson beskriver sig som en tjuv av verklighet, en spelutvecklare och konstdirektör som skapar en dans i spel mellan det mörka och ljusa. Hon betraktar spel som ett verktyg att förstå våra känslor och vår kropp. Efter adhd-diagnosen och åren som chef tog hon beslutet att återgå till ren kreativitet och visionen att skapa spel som utvecklar vår emotionella intelligens.

Natalia Martinsson är medgrundare och kreativ ledare för spelutvecklingsföretaget Killmonday Games som drivs tillsammans med hennes man Isak. Deras vision med spelen är att utveckla vår emotionella intelligens, förstå våra känslor och hur vi reagerar på dem. 

– I spel kan jag visa alla känslor, som en dans mellan det mörka och ljusa. Att skapa konst är ett sätt att leka, jag har aldrig slutat leka.

– Alla magiska aha-moment och allt det hemska jag upplevt i livet återspeglas i spelen, det handlar om min resa och förståelse av vad det betyder att vara människa. Spel får oss att utvecklas och öppna oss känslomässigt. Det ärligaste jag kan ge är min konst. Jag kan inte säga till mig själv: Hur vågar du säga det här?

Ordförråd för känslor

Natalia är en spelutvecklare, artist, skulptör och illustratör med erfarenhet av skådespeleri och som sysslat med musik. Hon beskriver sig som en tjuv av verklighet, en konstdirektör. Spelen Little Misfortune och Fran Bow bygger på hennes upplevelser som barn och tonåring:

– Det är absurt att försöka gömma något från barn som de kan se genom fönstret, i sitt hem eller på nyheterna. Att prata om det som händer i världen där vi finns och göra det spännande är att respektera barnen. Spelen handlar om hur vi kan gå vidare från svåra erfarenheter och utveckla vår emotionella intelligens. Vi måste vara ärliga med verkligheten för att kunna börja förstå våra känslor och vår kropp. Spelutveckling är som terapi för mig, ett sätt att släppa taget om dåliga stunder i livet.

Natalia vill i spelen skildra hur våra känslor skapar idéer i vårt huvud. Om vi inte pratar om känslorna byggs i stället murar inom oss, menar hon. Genom spel skapas möjligheter till samtal:

– Jag får ta del av många berättelser från alla dem som har upplevt våra spel. En tjej bjöd in sin vän till spel för att visa hur hon kände. Hon ville hjälpa vännen att förstå henne bättre. I spel kan många förklara det man inte funnit ord för. När vi får ett ordförråd för känslor kan vi komma i kontakt med dem och förstå varför de uppstår, i stället för att betrakta känslor som något som bara händer en. Vi stänger många dörrar när vi inte förstår våra känslor och agerar på dem.

Dela spelstunderna

Natalia uppmuntrar föräldrar att dela spelstunder med barnen, observera hur de kommer fram till beslut, vad de drivs av och vilka sorters spel som intresserar barnen.

– Innehållet i spelet förmedlar mycket information om spelarens personlighet och om våra mänskliga behov. Det vackra med spel är variationen. Fortnite till exempel är ett mer tävlingsinriktat spel som kan berätta att spelaren har intresse för lagarbete och uppnå mål. Spelet handlar inte om det våldsamma utan om strategier för att nå mål som utvecklar strategitänkandet.

Spel kan tillföra något som kanske saknas i vardagens kommunikation och aktiviteter, beskriver hon. 

–Observera vad unga konsumerar och försök förstå behovet som spelet uppfyller. Det händer oss alla att vi inte är tillräckligt observanta, vi har inte ständigt ögonen på allt. Små perspektivförändringar i vårt sätt att tänka kan ändra energin i hur vi upplever vissa saker. Många vuxna tror jag även är skrämda av teknologin i sig, det handlar mycket om att bara lära sig knapparnas funktioner och annat tillsammans med sitt barn. Genom lek och samtal kan spelets innehåll flyttas till verkligheten.

Diffus målgrupp

I spelet Little Misfortune intar spelaren Misfortune Ramirez Hernandez karaktär, en åttaårig flicka som en dag hör en röst i huvudet kallad Mr. Voice som frågar om hon vill leka en lek och finna den eviga lyckan. Berättelsen beskrivs ofta som mörk där visionen om att berätta något som berör är tydlig. Misfortune bor i en trasig familj och vill hitta Den eviga lyckan och ge den till sin mamma. Fansen målar av karaktärerna från deras spel och skickar till dem, vissa gör även dockor. Natalia skriver utifrån alla hennes åldrar, skiftar perspektiv och går fram och tillbaka genom alla hennes levnadsår:

– I samhället förväntas vi agera på vissa sätt kopplat till ålder. Jag har varit livrädd för att bli kvinna och betraktar inte människan utifrån ålder.

– Jag kan skriva utifrån en tvåårings eller en femårings perspektiv, men det är samma karaktär. Små stunder i livet kan tala för alla åldrar. Vi kan förklara hemska saker i spel genom bilder, ljud och ett poetiskt språk. Enkla ord kan lösa upp vilsna delar inom oss, men det kräver att man tillåter känslorna. Det finns något i våra spel som hjälper spelaren att förstå känslor och anledningen till att en känsla aktiveras i kroppen, även om förklaringen är abstrakt. 

När spelens målgrupp formuleras har hon ingen kontroll över ländernas åldersrekommendationer: 

– Några länder har inte velat sälja våra spel för att de inte passar i någon målgrupp. Andra länder har rekommenderat spelen från tolv år, vissa menar att du behöver vara över arton år. Många föräldrar hör av sig och frågar om yngre barn kan spela. Då svarar jag: ”Du känner ditt barn bäst. Jag har ingen aning om vem den människan är, vi utvecklas lite olika. Men spela gärna med ditt barn.”

Allt handlade inte om PTSD

Innan deras företag bildades 2012 arbetade Natalia och hennes man med kortfilmer, animationer och musikvideor. När de fann spelet som forum för skapande upplevde de en större konstnärlig frihet där de kunde vara interaktiva med publiken. När spelen blev alltmer framgångsrika försökte de anpassa sig till en marknad där företaget skulle växa. De anställde ett team och blev tretton personer, vann företagarpris och siktade på expansion:

–Efter att vi släppt båda spelen mådde jag ganska bra, det kändes fint i livet. Allt som varit mörkt och svårt försvann under en period. Efter att vi anställde ett stort team blev jag mer chef än konstnär. Allt som varit svårt i mitt liv kom tillbaka. Jag kämpade i min chefsroll men var helt tömd, kände ingen livslust och alla signaler i kroppen var överallt. Jag har upplevt många stunder i livet av enorm rädsla. Det hände mig ofta som ung, allt började komma tillbaka. Då förstod jag att det är något annat i mig som jag inte har förstått, under denna period påbörjades min adhd-utredning.

Hon som alltid trott att alla hennes svårigheter berodde på Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD, fick nya insikter efter adhd-diagnosen för två år sedan:

– Adhd gav en tydlighet om hur jag fungerar som jag kunde fördjupa mig i. Jag behövde inte fortsätta fokusera på min PTSD eller andra ”disorders”. Hela livet hade jag tänkt att det inte var så illa med mig. Mitt självhat hade varit ett konstant problem samtidigt som jag påbörjade tusen saker när jag mådde bra.

– Jag förstod nu varför jag i perioder inte orkade borsta tänderna eller laga mat och insåg att det var dags att ta hand om mig själv. Jag medicinerar och går i terapi som gjort mig medveten om alla mallar jag följt, allt jag gjort för andras skull. Jag började om som om jag vore ett barn.

Inget blev klart

Killmonday Games, som döptes efter parets gemensamma fruktan inför måndagen när de hade andra dagsjobb och skapade på fritiden, färdigställde inga spel under åren när företaget växte. Största framgången upplevde de när de ensamma skapade sina berättelsedrivna spel utan erfarenhet av spelbranschen, utan budget och utbildning:

– Vi kunde inte skapa något färdigt trots ett helt team bakom oss och det stod mycket på spel. Livets spel. Jag ville inte bli av med våra anställda med sina drömmar, jag var rädd att avsluta men kunde inte fortsätta.

– Pengarna skulle dessutom ta slut så att vi inte hade kunnat fortsätta skapa spel. Nu vet jag bättre, jag lärde mig att det inte var så farligt att avsluta. Jag ville nog mest bli älskad som chef. Nu känner jag att det enda jag kan göra med min tid är att faktiskt skapa spel som är meningsfulla.

I slutet av 2023 skrev Natalia öppet om beslutet till sina följare, att den traditionella vägen där ett företag förväntas växa hade lett till att hennes kropp höll på att bli ett ledset, argt och förbittrat skal. De beslutade att avsluta anställningarna och ta ett steg tillbaka:

– Jag är inte längre två timmar chef och kreativ fem minuter. Det är som matematik, jag har den energi jag har. Vi har en anställd kvar som hjälper oss med det vi gillar mindre med att driva företag. Och hon älskar det! Jag har återgått till ren kreativitet, bygger min grund och plats där jag kan vila. Jag har tillsammans med min man Isak äntligen kunnat skapa igen och förhoppningsvis kan vi berätta om projektet snart. Nu lagar jag mat och borstar tänderna tre gånger per dag. Tre!

Unga artisters självtvivel

Natalia har lett konst- och spelworkshops i skolor som fyllts av ungas poesi, konst och idéer:

– Jag har mött många unga som i mina ögon är artister men som inte tror på sig själva det minsta. Kanske ges få möjligheter att utveckla sin konstnärliga sida i skolan. Jag blev berörd av hur negativt barn pratar om sig själva samtidigt som de skapar något fint. Vad händer med dessa unga artister?

Hon vill hjälpa unga konstnärer och artister att hitta tron på sig själva, där spel skulle kunna vara ett verktyg som bidrar till fler sätt att utbilda barn och unga. Hon efterlyser lekfullhet i labbet och spelprojekt i skolan som väcker nyfikenhet:

– Det fanns barn som kunde drömma så jäkla stort, de var fulla av passion och hade idéer om hur matbutiken och andra system kunde förbättras. I den här leken om att vara företagare mötte jag många starka hjärnor som behöver uppmuntras för att ta sig vidare. Många kan gå vilse på grund av bristande självförtroende som ofta är kopplad till att inte ha blivit sedd som en individ på riktigt. Alla passar inte in i vardagens struktur, där får många unga med adhd det svårt.

Krama lyckan

Hon önskar att vi alla fick lära oss att fråga kroppen mer, särskilt barn och unga.

– Varje varelse som föds matas av en kultur, intryck från andra och påverkas av hur andra lärt sig att hantera en situation. Förr var det svårt för mig att inte påverkas av andras energier och känslor, jag saknade gränser. Nu har jag med hjälp lärt mig att känna när kroppens signaler aktiveras och då väntar jag in kroppen, känner efter och kan även ta avstånd om något känns obekvämt.

Till unga konstnärer och artister med drömmar och även tvivel vill hon förmedla vikten av att
fånga och hålla fast vid lyckan när den ger sig tillkänna i form av värme och energi i kroppen:

– Finner du lycka i något: krama om det, ta in det i ditt hjärta och titta noga. När du känner energin, mata dig själv så mycket du kan.

– Du kommer hitta allt du behöver och bli nyfiken på varför fina känslor aktiveras inom dig. Det kan handla om att leka med jord, laga mat för dig själv, krama en vän, säga fina saker till någon, promenera, måla, skriva och dansa. Det spelar ingen roll vad andra säger, din kropp förstår dig bäst. Jag tror att vi alla kan finna lyckan som fyller oss med energi. Men i verkligheten ger vi oss själva inte tid för att hitta och hålla fast vid det.

Text: Caroline Jonsson Foto: Hannah Hedin