Ordet specialintresse för lätt tankarna till stereotyper om manliga genier, naturvetenskapsnörderi eller onödig utantillkunskap. Men specialintressen kan finnas hos vem som helst och handla om vad som helst. I majoriteten av fall ses specialintresset som något berikande och positivt. I vissa fall kan det påverka livet negativt då det tar för mycket fokus och energi.

De allra flesta som har autism – uppskattningsvis mellan 75 och 90 procent – har specialintressen. Det är vanligt att man har flera specialintressen samtidigt och att intressena varierar och byts ut över tid. Vissa intressen kanske varar några veckor och andra hela livet.

– I genomsnitt har en person med autism 8 specialintressen, men det finns de som har närmare 100. Om man har många intressen brukar de dock ofta vara relaterade till varandra. Den som är intresserad av miniatyrtåg kan också vara intresserad av andra typer av tåg, tågmotorer eller tåginredning, förklarar Sven Bölte som är professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet och chef för kompetenscentret KIND.

Men specialintressen förekommer inte bara hos personer med autism. Vem som helst kan ha ett specialintresse.

– Det finns forskning som visar att mellan 20 och 30 procent av alla barn, med eller utan NPF, har intressen som är så intensiva att de skulle kunna kallas för specialintressen.

Sven Bölte

– Ungefär en tredjedel av dem har udda intressen som man inte förväntar sig att barn ska ha, säger Sven Bölte och tillägger att han själv hade en period som barn då han intresserade sig för och samlade på cigarettpaket och ölburkar.

Hinder eller möjligheter

I den psykiatriska diagnosmanualen DSM-5 definieras specialintressen som starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering. Men att specialintressen är begränsade är under debatt. Frågar man personer som själva har autism och specialintressen, brukar svaret bli att de är lustfyllda snarare än tvångsmässiga.

I en holländsk undersökning från 2018, där 687 vuxna autister frågades om sin inställning till sina specialintressen, visade sig att tre fjärdedelar såg sina specialintressen som en tillgång. De ansåg att deras specialintressen hade en positiv inverkan på deras vardagsfungerande, en glädjeskapande och lugnande effekt på tillvaron och de såg sina intressen som styrkor. Om specialintresset blir alltför intensivt, visade undersökningen dock att det kan ha en negativ inverkan på livet. Men det är egentligen bara när specialintresset tar så mycket tid att det inkräktar på andra möjligheter till utveckling, som det bör betraktas som ett problem eller nedsättning.

Sven förklarar att det under de senaste åren har börjat ske ett paradigmskifte vad gäller synen på specialintressen inom autismfältet:

– Förut betraktades specialintressen enbart som något funktionsnedsättande som tog för mycket tid och hindrade personen från att utvecklas och göra andra aktiviteter. Man försökte därför motverka dem. Nu vet vi att specialintressen också kan vara en tillgång. Att de kan användas för att minska stress, hämta energi och lära sig nya färdigheter och i bästa fall kopplas till utbildning och yrke.

Text: Linnéa Rosenberg Illustration: Pernilla Förnes