Elliot Fridolf fick hjälp och stöd av resurspedagoger från lågstadiet till nian. I gymnasiet gick han på en skola anpassad för elever med NPF. Som 21-åring arbetar han själv som resurspedagog och kan relatera till många elevers utmaningar.

Elliots vän som jobbar inom skolan tyckte att han skulle ge yrket som resurspedagog en chans. Han sa:  ”Du vet vad som ska göras, vad som funkar för elever med adhd. Du hade ju själv massa resurser”. 

– Den enda utbildningen jag hade är min adhd och ett sjukt stort bagage, men jag kontaktade min gamla skola och visade intresse för att hjälpa elever i behov av stöd, säger Elliot.

Efter intervju och möten med skolpersonal fick han snabbt jobbet som resurspedagog, där han hjälper en elev i skolan och en annan elev på fritids.  

– Jag kommer inte vara den där pedagogen som sticker. En av eleverna har fått ett löfte från mig att jag stannar mellanstadiet ut.

– Dessutom kan jag tänka mig att jobba kvar länge i skolan. Min arbetsplats är måna om elevernas välbefinnande under skoltid och på fritids.

”Blev ensam”

När Elliot gick i lågstadiet placerades han i en resursklass, en tid han minns han som skolårens värsta period. Efter skolan var han ständigt förbannad hemma för att ingen lyssnade, berättar han:

 – Jag kände mig missförstådd och misslyckad. Jag klarade inte av tystnad och placerades med andra som inte sa något. Vi hade inget gemensamt, ingen ville leka eller springa. Jag blev helt ensam. Lärarna pratade ett förenklat språk och jag kände mig dumförklarad. På den tiden samlade man mest massa elever i en grupp, sen fick man se vad som hände. 

Elliots mamma Sabina satte stopp och många möten följde därefter. Sen tog hans lärare beslutet tillsammans med rektorn att han skulle gå i hennes klass tillsammans med en resurspedagog.

– Den läraren är min kollega idag. Hon gjorde det smartaste draget när hon såg att det var bättre för mig att gå i en vanlig klass med resurspedagog. Då vände allt. 

Respekt för innebandykillen 

Elliot minns alla sina resurspedagoger: de som lämnade, den äldre ”megasnälla” damen som inte satte gränser och andra där det blev kaos. Sen mötte han Marcus:

– Det var häftigt att cheferna och rektorn fann Marcus, min resurspedagog. Jag spelade innebandy och hade sett honom spela på samma plan. Det enda jag ville fråga var hur jag kunde bli lika bra som han. Jag hade inte klarat mellanstadiet utan honom.

– Han såg mig aldrig som det svarta fåret. Vi hade ett gemensamt intresse, jag fick pauserna och respekterade honom när han satte gränser.

Marcus blev snabbt den person som Elliot gick till först när konflikter uppstod:  

– Det var ingen annan lärare som var där och rotade i situationer jag var inblandad i. Eftersom jag litade på Marcus kunde jag säga sanningen och förklara varför jag gjorde dumheter för mig själv. Han tog tag i allt. När andra lärare kom fram till mig var jag bara tyst och nekade. 

Förstår eleverna

Mamma Sabina hade ”hundratals möten” med BUP, rektorer och lärare gällande skolsituationen före Marcus anställdes. När kommunen ville avskeda honom på grund av bristande utbildning skrev hon ett långt brev till rektorn där hon beskrev varför han måste stanna. Hon berättade om tillvaron som blivit lugnare och bättre tack vare Marcus. Till slut fick han behålla sin anställning och idag, tio år senare, är Elliot och hans tidigare resurspedagog kollegor på Brogårdaskolan i Bjuv: 

– Han blev glad och positivt chockad när jag började. Marcus tycker jag är rätt person med min bakgrund och mina egenskaper. Jag förstår vissa elever på ett sätt som kanske andra pedagoger inte gör. Det vet jag även att vissa barn tycker.

– Min styrka är att jag lätt ser när en elev har slut på batteri, då gör vi en sista uppgift sen går vi ut och spelar fotboll en stund.  

Elliot upplever att han är bra på att medla mellan elever, tar tillvara första chansen och mötet med ett barn och har lätt för att ”klicka” med eleverna:

– Det viktigast för att skapa relation är ett gemensamt intresse. Saknas det, får du som vuxen lära dig om barnets specialintresse och passion. Jag har skapat band till båda mina elever genom deras intressen. Var nyfiken och visa att du bryr dig! Om en elev med adhd bestämt sig för att inte gilla dig, då är det inte lönt att försöka för mycket. De kommer troligen inte komma till dig först när något hänt. 

En andra chans

Han beskriver högstadiet som ”guld och gröna skogar” fram till åttan.

– Det blev lite knasigt och jag skulle göra mig rolig, sprutade med vattenslangar i korridoren och kunde säga taskiga saker. I högstadiet ökade kraven samtidigt som man är mer frigående. Då placerades jag i resursklass igen. Nu blev det annorlunda. 

Enstaka lektioner i resursklassen blev snabbt heltid, han hade kompisar där och kände sig inte ensam. Gruppens dynamik passade honom. Men ett svek från en pedagog som hade utfört brottsliga handlingar tog honom hårt: 

– Jag hade svårt att lita på lärare därefter, även om det inte var riktat mot mig personligen. Han var resurspedagogen som visste allt om mig, han hade mina hemnycklar för att hjälpa mig på morgonen. När han försvann och slutade berättade ingen för mig. Jag fick höra allt från en vän, vilket gjorde mig arg på skolan. Jag ville bevisa för alla att jag kunde fixa betygen utan honom, vilket jag gjorde. 

Lärorik gymnasietid

Han började på en ordinarie gymnasieskola men avbryter studierna när han inte trivs med klassen och lärarna. Han byter till en annan skola anpassad för elever med NPF och börjar på restaurang- och livsmedelsprogrammet. Återigen lyckas Elliot få en mentor som han får en nära relation till. När en annan lärare ”skällde sönder” honom, kallade Elliot trög och undrade vad det skulle bli av honom – då fanns mentorn där för honom: 

– Han var en duktig kock som jag tyckte var ball, vi blev mer som kompisar. Mentorn vann mitt förtroende. Praktiska ämnen fick jag bra betyg i, men att sitta i bänken och lyssna i teoretiska ämnen är fortfarande jobbigt. Första tiden var ångestladdad, jag ville inte gå dit och minns att jag gick över gränsen med vissa elever. Jag glömde bort andras behov, vissa kunde ta illa vid sig.

Elliot beskriver andra halvan i gymnasiet som en lärorik tid där klassen svetsades samman, de lärde känna varandras gränser och han fann en riktig vän:

– Vi var sportkillar som spelade fotboll och basket på raster, drog med oss andra och sa: ”Ni måste börja lära er spela sport”. Vi fick en av dessa att älska fotboll, han hade aldrig haft vänner innan och vi blev kompisar. Hans föräldrar blev så glada, det var en stor sak för den här killen att vi fann varandra.

”Mjukstarta”

I rollen som resurspedagog berättar han om sin adhd för vissa elever, han letar ständigt efter ”små kryphål” och ingångar som får eleverna att lita på honom:

– Elever som varit borta mycket berömmer jag för att de kom till skolan. Gött att du är tillbaka, säger jag bara.

– Många elever faller under pressen när lärare frågar om de gjort massa uppgifter. De känner att de ständigt måste bevisa något och pallar inte. De är barn. Alla vill bara bli sedda, hörda och förstådda. Ibland tror jag lärare glömmer det. Ångesten som han kämpade med under skoltiden har han lärt sig hantera:

– Vad är det värsta som kan hända? När jag ställer mig den frågan försöker jag finna svar på vad jag skulle göra, men jag överanalyserar inte och gör inget värre än det är. Jag har ett mer öppet sinne nu. Sen brukar jag påminna mig om att det aldrig är kört förrän jag själv säger att det är kört.

Elliot önskar att all skolpersonal ger sina elever en lugn skolstart:

– Alla elever som tycker det är jobbigt att komma tillbaka skolan, de är liksom människor. Efter ett helt sommarlov är det inte konstigt om många är lite speedade första veckan. Acceptera det bara. Låt dem vänja sig vid skolan igen, var inte för ”på”, lyssna, var nyfiken på vad eleverna gjort. Berätta om din egen semester. Mjukstarta!

Text: Caroline Jonsson Foto: Privata & Adobe Stock