I våras startade Bräcke Diakoni ett nytt projekt – TrUSt -ny i Sverige –  i samarbete med Riksförbundet Attention, Rädda barnen och föreningen Tidigt föräldrastöd.  Med medel från Allmänna arvsfonden vill man nå föräldrar som kämpar med psykisk ohälsa och upplever utanförskap på grund av kultur och språk.

Sara Jonåker är projektledare och när vi ses i lokalen Kryddan, ett aktivitetshus för unga och deras familjer i Göteborgsförorten Angered, så är hon i sällskap med tolken Hadieh Rahmani och mamman Fariha. Hadieh arbetar för Rädda barnen och i projektet och Fariha är en av de föräldrar som projektet nått ut till. Hon har en tolvårig dotter med autism och fick nyligen själv en autismdiagnos. Fariha ställer gärna upp på intervjun men vill inte att jag använder hennes riktiga namn eller fotograferar henne. Psykisk ohälsa och NPF är alltför känsliga ämnen och inget hon pratar öppet om med sina vänner och sin familj.
 
Fariha kommer dock under vårt samtal beskriva sin fastställda diagnos som en lättnad. I sitt hemland Iran finns inget ord som beskriver hennes sätt att vara på och hon har under hela sitt liv rätt och slätt kallats blyg.
 
– Där jag kommer ifrån kallas den som är annorlunda ofta för dum, korkad och efterbliven. Barn som av olika anledningar inte kan uppföra sig är bara ouppfostrade och det är förälderns fel.

Om TrUSt

Inne i Kryddans lokaler rör sig de Sara, Hadieh och Fariha hemtamt. Barnteckningar sitter uppnålade på väggarna och ytorna skvallrar om att det här är en plats för umgänge och samtal. I de stora sofforna i allrummet ligger gosedjur och färgglada kuddar. I mitten av rummet tronar ett stort bord att samlas vid för gruppträffar.
 
Vi slår oss ner i ett samtalsrum och Sara Jonåker börjar berätta om bakgrunden till projektet.

 
– Vi har tidigare arbetat med ett projekt riktat till föräldrar med psykisk ohälsa och NPF. Intresset var stort hos både föräldrar och yrkesverksamma och våra material spreds snabbt men vi märkte en osäkerhet hos professionen. Att de inte nådde fram till föräldrar som kom från annan kultur eller med ett annat språk. Då kände vi behov av ett projekt som riktade sig specifikt mot den gruppen, berättar hon.

Kulturella skillnader

Vad är då skillnaden mellan föräldragrupperna med psykisk ohälsa, det vill säga de som är födda här och de som kommit hit ofta i vuxen ålder?

– Man har inte kunskapen om dels diagnoser, dels om psykisk ohälsa. Därför blir det svårt att söka stöd när man inte kan beskriva hur man mår.
 

Tolken Hadieh nickar och skjuter in ytterligare orsaker till att det kan vara så tyst i vissa kulturer kring psykisk ohälsa.
 
– Skam, skuld och rädsla för att bli registrerad i system om man söker hjälp. Och vad innebär isåfall det? Kan jag förlora mina barn? Kommer jag inte kunna få jobb?
 
Det finns också finns en misstro mot vården och exempelvis medicinering, säger Hadieh bekymrat.  Många är rädda att utveckla beroenden och använder istället sin tro och religion för att få hjälp.
 
– Man söker stöd hos sin församling istället för hos vården.
 
Sara Jonåker menar att det är viktigt att förstå föräldrarnas tidigare erfarenheter av hur ett samhälles system ser ut. Man kanske kommer från ett land där staten kontrollerar sin befolkning och där bestraffningar av allt som avviker är vanligt. Man har istället ett starkare s.k kollektivliv med stora familjer, vänner och grannar. Även om man inte går på djupet med sitt mående så finns det ofta ett kontaktnät som man kan ge skydd.  I många länder är det till sitt kollektivliv man vänder sig till i första hand och inte till olika samhällsinstanser.
 
– I Sverige är tilliten till staten så stark men så ser det verkligen inte ut överallt.
 
Sedan poängterar hon hur trixigt det är för vem som helst att hitta rätt inom vården och andra instanser. Tänk då hur svårt det kan vara när du helt saknar kunskap om vad som finns och dessutom inte behärskar språket?

Inga ord för psykisk ohälsa

Hadieh berättar att hon i perioder arbetat på asylboenden och där mött många med tungt bagage med mycket trauman. Ändå så pratas det inte om det psykiska måendet. Orden finns inte. Hon har i sitt arbete hört människor beskriva sömnlöshet, hur hjärtat känns som att det håller på att sprängas eller som en kvinna beskrev det: ”som galopperande hästar i magen”. För Hadieh glasklara fall av ångest.
 
– Vi använder ord som oro, stress, orkeslöshet och trauma för att beskriva mående när vi möter föräldrar i projektet. Vi vill normalisera det psykiska måendet och ge det ett språk.

Trygga sammanhang

En viktig projektinsikt har varit hur viktigt trygga sammanhang är. Hur rätt förutsättningar
faktiskt gör det möjligt för människor – som tidigare inte har haft ett språk för psykisk ohälsa och olika diagnoser – kan och vill prata om hur de mår.
 
– Det är en viktig del av projektet, säger Sara. Hur skapar man trygga rum och trygga möten?
 
För mamman Fariha är Hadieh en trygghet. De har känt varandra i nästan tio år. I början var Hadieh Farihas tolk men nu är de vänner och Hadieh hjälper till med allt möjligt som familjen kan behöva. Med Hadieh kan Fariha prata om sin dotters utmaningar och sina egna. Till sin familj har hon inte berättat om dotterns eller sin egen diagnos.

 – Om jag skulle berätta det så skulle jag få så många frågor av dem. Det skulle aldrig ta slut. De skulle se det som en sjukdom och hela tiden fråga om det var bättre nu. Som att det vore en förkylning.

 
Hadieh och Fariha menar att det är särskilt känsligt om en kvinna har en psykisk åkomma.
 
– Det är ingen som kommer vilja ha henne. För killar är det lättare.
 
Vi tittar menande på varandra över bordet och konstaterar att det i olika grad gäller i hela världen.

 
Förhoppning

Fariha säger att hennes förhoppning är att hennes engagemang i projektet ska hjälpa henne att själv må bättre. Först och främst för att kunna finnas där för hennes dotter.
 
– Föräldern är grunden, centrum. Jag vill kunna acceptera, stå ut och lära mig hantera mitt eget mående och min dotters. När jag som förälder är stark så kan jag jobba mycket bättre med mitt barn. Idag när jag får höra att mitt barn är dumt så har jag inte kraften att säga ifrån. Det är dit jag vill komma. Jag vill kunna försvara henne och förklara att hon inte gör saker medvetet. Hennes reaktioner beror på hennes funktionsnedsättning.
 
Fakta om projektet