Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) gav Attention tipset om att besöka Falkenbergsskolan i Kalmar. Anledningen till denna rekommendation var att Falkensbergskolan föredömligt sedan länge arbetat hårt med att relationerna lärare och elev. Vi åkte dit och träffade rektorn Per-Ola och specialpedagogen Marie för att höra mer hur de arbetar.

”Jag hittar de udda hörnen i fyrkanten”

Hallå där Per-Ola Jacobson! Berätta lite om dig själv och skolan du är rektor på!

– Jag är rektor på Falkenbergsskolan i Kalmar. Det är en skola med 620 elever från F-klass till nionde klass. Här har jag varit rektor sedan 2015.

Vad tycker du är den viktigaste kompetensen hos lärare?  

– Jag tycker förmågan att skapa relationer är viktigast av allt! Om jag anställer en ny medarbetare så är mentorskapet det första jag pratar om. Egentligen struntar jag i om du är magister i fysik eller kemi. Visst ämneskunskapen är viktig, men förstår du inte relationsbygget och inte är beredd på mentorsjobb så kommer vi inte kunna jobba tillsammans. Jag försöker tidigt ta reda på om personen har valt läraryrket för att man är intresserad av människor på riktigt.

Hur har ni lagt upp mentorsskapet?

– Alla lärare är mentorer och vi kör på dubbelt mentorskap. Jag tror inte på upplägget som många skolor kör på med heltidsmentorer. Jag tycker det är en missuppfattning av läraryrkets allra viktigaste funktion. Om jag har dig fem timmar i veckan och sedan ska jag överlämna dig till någon annan när vi ska börja prata om de riktigt viktiga frågorna det tycker jag blir konstigt. Det är som att lägga på ett lager av onödigheter som jag inte har någon som helst förståelse för. Man får inte ta bort de mjuka människovärdena för det är där vi gör skillnad.

Hur ser du på att hitta individuella lösningar för vissa elever som behöver det?

– Jag erbjuder ofta lösningar som kanske är lite utanför boxen. En elev som inte kunde ta sig in på skolans område erbjöd jag undervisning i församlingshemmet bredvid i stället. En annan elev fixade jag praktikplats till på muséet. Jag har inte gett upp mitt jobb, utan vill fortfarande göra skillnad på riktigt. Du måste vara intresserad av att hjälpa till. Har man fler i arbetslaget som vill hitta lösningar tillsammans så kan man göra underverk med små medel.

Hur ser er samverkan ut med instanser såsom BUP, socialtjänst och polis?

– Jag är trött på vårt stuprörssamhälle och försöker involvera de här stuprören så lite som möjligt. Jag är så färdig med den problematiken att det ska ta tre veckor att få till ett SIP-möte. Jag tar såklart in BUP, socialtjänsten och polis om jag behöver det, men det är inte där jag lägger ansvaret för att lösa situationen. Det måste jag göra själv. Jag tar med mig nyckelpersoner och har samverkansmöten. Sitter jag med en familj och pratar om BUP då har jag dem BUP vid bordet. Vi hänvisar inte till nästa möte. Jag hittar de udda hörnen i fyrkanten!

Det känns som att du jobbar ovanligt nära eleverna – hur hinner du med det?

– Jo, jag lägger fokus på relationer och arbetar nära eleverna. Jag har bra biträdande rektorer, som avlastar mig inom rätt områden. Jag är en operativ ledare och så har jag valt att lägga elevhälsan under mig. Jag vill utveckla elevhälsan. Jag väljer bort en del annat elände, låter kanske nonchalant. Men administrativt så gör jag det jag behöver och så lägger jag fokus på detta med relationer och de mjuka värdena.

Boktips från Per-Ola:
Relationellt lärarskap som skriven av Ann-Louise Ljungblad.

”Närvarande och engagerade mentorer kan göra stor skillnad” 

Hallå där specialpedagog Marie Bäck, specialpedagog på Falkensbergsskolan! Hur märker ni att relationer är prioriterade på er skola? 

– Det förstår man redan från start hos oss. Det finns en medarbetarhandbok som tydligt förklarar vikten av mentorskap. Skolledningen och rektor trycker också väldigt hårt på relationsbygget på våra arbetsplatsträffar och i de forum vi träffas. Rektorn påtalar ofta att vara på tårna och ta vara på den tiden som finns med eleverna. 

Berätta om hur ni lägger upp mentorskapet! 

– Vi har sedan många år ett utvecklat mentorskap både på låg – mellan – och högstadiet. Alla lärare är mentorer. De träffar klassen varje vecka och då finns också utrymme för att ha individuella coachande samtal med eleverna. En sak som också är viktigt är att mentorerna även ses utan elever en gång i veckan och har mentorstid och planerar tillsammans. 

Hur viktiga är mentorerna?  

– Den psykiska ohälsan bland barn och unga är idag väldigt utbredd. Vi ser att antal elever med panikångest ökar, de ställer stora krav på sig själva, vilket kan leda till skolfrånvaro. Det är då viktigare än någonsin att relationerna mellan lärare och elev är på plats, så vi kan mötas på djupet. Närvarande och engagerade mentorer kan göra stor skillnad. Då har vi alltid fokus på måendet i första hand och inte på skolarbetet. 

Vad ska man tänka på vid relationsbyggandet? 

– Alla ska veta att det tar tid att bygga relationer. Det är viktigt att mentorerna får avsätta den tiden. När nya klasser börjar är det också viktigt att man ägnar sig åt att lära känna varandra ordentligt. Jag tror också att vi alla måste vara uppmärksamma på övergångarna mellan de olika stadierna. Hur kan vi fortsätta vara nära eleverna även då? Det är ju inte heller bara i klassrummet du bygger relationer, utan även i ”mellanrummen” såsom på raster och i matsalen. 

Hur arbetar ni med problematisk skolfrånvaro? 

– Vi har bra rutiner kring frånvarorapportering och agerar om frånvaron ligger på runt tio procent. Vi agerar fort och försöker tillsammans hitta individuella lösningar. Vi har också vårt Resurscentrum som kan stötta även de här eleverna på olika sätt. Även om de inte är i skolan är det viktigt att mentorerna fortsätter att hålla kontakten via sms, mail och telefon. Att skicka ett sms på morgonen och skriva att vi saknar dem och frågar om de kommer imorgon. Vi släpper inte taget.  

Text: Nina Norén Foto: Privat, Nina Norén & Adobe Istock