Mark Levengood berättar om sin add, intuitiv gemenskap och jakten på endorfinerna. Om hur livet förändrades med acceptans, kunskap och medicinering. Han hoppas att ökad kunskap ska få allt fler att söka hjälp vid misstanke om egen diagnos:
– Ödsla inte en dag till av ditt liv. Du kommer att se både på dig själv och på ditt liv med väldigt mycket mer värme och förståelse. Och du kommer att tänka att det var inte så illa kämpat med de förutsättningarna.
Mark Levengood är bland annat känd som programledare, författare och krönikör och har blivit utsedd som svenskarnas drömgranne två år i rad. Under våren har han turnerat i landet med sin föreställning En trevlig kväll med Mark Levengood:
– Som mest har jag haft sex föreställningar i veckan som varvades med inspelningar av nya tv-program. Jag har alltid vetat att det finns en koppling mellan min kreativitet och depressionerna genom livet, men jag har inte fattat kopplingen. Någonting med mitt psyke gör att jag kan skapa, men priset har varit att jag ibland gått in i väggen. När jag fick min add-diagnos föll allt på plats.
Evigt förbättringsprojekt
Han berättar hur det har varit någonting med hela livet, dagarna som bundits fast i varandra, de återkommande depressionerna och hur han aldrig zoomat ut.
– Jag har haft mycket knäppa saker för mig, men tänkt att jag bara är sådan. Det eviga förbättringsprojektet, hur jag än försökte att skärpa mig så blev ingenting bättre. Jag blev bara tröttare. I samband med utredningen tänkte jag att om jag har add så har jag ju kämpat mot ganska orättvisa odds.
I samtal med psykiatern fick Levengood veta att hans depressioner följde mönstret för obehandlad adhd, vilket förklarade hans depressioner som återkom med jämna intervaller:
– Adhd var ett begrepp jag visste om men som jag inte kände igen mig i. Add – adhd utan hyperaktivitet, hade jag aldrig hört talas om innan min bror berättade att han skulle utredas.
Välsignelsen
Mot slutet av utredningen blev hans önskan allt starkare att han skulle få samma diagnos och förklaring som hans bror. Han kände ju igen sig i allt som brodern beskrev:
– Jag förstod inte hur jag skulle orka börja om med samma styrka igen för att hitta svar. Förklaringen som diagnosen innebar kom som en välsignelse. Det absurda var att det dröjde 56 år innan jag förstod att det inte var något grundläggande fel på mig. Jag hade ingen dålig karaktär.
Efter diagnos och medicinering blev vardagen annorlunda.
– Jag förstår kopplingen till att jag fått ha så roligt och upplevt alla äventyr. Sen tycker jag diagnosen räddade mig i sista stund. Fortfarande kan jag känna mig helt slut i perioder, men depressionerna har uteblivit sedan jag började medicinera. All prokrastinering, allt jag sköt upp på framtiden blev bättre. Plötsligt fick jag kraft att fokusera och tänka färdigt. Tidigare tänkte jag ofta: Om jag bara skulle orka fortsätta tänka klart – då skulle jag komma fram till någonting bra. Men orken tog slut.
Skolåren och första depressionen
Sexton år gammal drabbades han av första depressionen:
– Då visste jag inte vad det var för någonting, jag tänkte bara att livsglädjen försvann. Andra gången visste jag att det är en sjukdom som jag behövde vänta ut i tre till fyra månader. Att det en dag skulle gå över. Aldrig någonsin sökte jag hjälp för depressionerna, jag var inte intresserad av läkemedel och kunde inte förstå hur vården skulle kunna hjälpa mig.
Skolåren handlade mycket om att överleva, berättar han. ”Du som är så trevlig, kan du inte bara försöka skärpa dig?”, fick han höra av lärarna.
– Jag försökte hantera tyska, oregelbundna verb, geografi och ryska floderna som märkligt nog börjar dansa runt med tyska verb i huvudet. Jag gick till skolan och undrade hur jag skulle skärpa mig.
”Slapp karaktär” återkom som beskrivande uttryck om mig, det har nog präglat min självbild.
– Sen bidrog ju mammas alkoholism till att det inte funkade hemma heller. Långt senare när jag uppnådde allt större framgång sa folk att jag är begåvad, men jag tänkte: nej men tack. Först som 50-åring kunde jag tänka att jag nog är ganska intelligent.
Jakten på endorfinerna
Under tv-inspelningar berättar han om den återkommande tröttheten förr, hur han kunde somna stående i ett klädförråd. För att jaga endorfiner har han vandrat och tränat extremt mycket:
– Utan träning blir kroppen sjukt rastlös. Jag springer Marathon och har haft mina stollevandringar när jag var deprimerad. På ett vis gjorde jag allt rätt på intuition och behandlade mina depressioner med motion. När jag kom i kontakt med endorfinerna mådde jag ju bättre, även om det var tillfälligt. Sen kunde jag ta bussen hem från Gustavsberg tre mil bort. Det kunde räcka med att må lite bättre en stund för att känna ett visst hopp.
Tidigt i livet insåg han att det finns saker han är helt ”hopplös” på. Pappersarbete har han skjutit upp och glömt bort – även deklarationen med obegripliga rutor:
– När det började gå bra i arbetslivet fattade jag att jag behövde någon som kan stärka mig på mina svaga punkter. I över tjugo år har jag haft samma person som tar ansvar för bokningar, pappersjobb och kontakter. I början haltade vår dans, när hon förmedlade alla ärenden samtidigt. Jag blev överväldigad och undvikande. Det finns ingen ursäkt för att undvika samtal från sin bokare, men sedan länge dansar vi i takt. Hon ger mig tre ärenden åt gången. Hennes tålamod är beundransvärt.
”Intuitiv gemenskap”
Han fungerar inte med ”långa bågar” – att ta sig an många uppgifter för att nå ett mål, beskriver han:
– Mina böcker är tunna och tar all evig tid att skriva. Förr när min förläggare frågade om boken var klar till jul, svarade jag ja men började aldrig skriva. Nu har vi ett upplägg där jag lämnar in två kapitel varje vecka. Det fungerar bättre, boken växer fram utan större ansträngning känns det som.
I senaste boken Vänskap skriver han om lojalitet och uppriktighet. Om vänner från barndomen, om oväntade vänskaper och om vänner han har funnit på senare tid. “Utan mina vänner hade livet varit så fattigt, ja mer än så – jag tror ett människoliv är så gott som omöjligt utan vänskapsband”, skriver han:
– Jag har alltid varit mån om mina vänner, min bransch kryllar av adhd där människorna omkring mig är kreativa och kicksökande. Bland mina nära vänner står bokstäverna som spön i backen. Så har det varit genom hela livet. Vi söker oss till varandra i någon slags intuitiv gemenskap. Ingen orkar gå omkring och vara den konstigaste, man går runt med folk som är ännu konstigare omkring en.
Acceptans och kunskap
I arbetet är han fokuserad och han förbereder sig alltid mentalt inför krävande arbetsdagar:
– Jag kan hantera åtta kameror i direktsändning och det råder en militant disciplin i min hjärna. I arbetet har jag förmågan att få saker gjorda, förutsatt att jag får göra mina egna val. Jag upplever aldrig att någon piskar på mig.
– Privat kan jag kämpa med ändlösa projekt, som att städa något förråd. Hur jag än städar så blir allt värre, jag bygger system och till sist ser allt ut som skit. Jag somnar i kaffet och kan ha svårt att komma ur sängen i vetskap om att jag ska hitta två rena strumpor.
Diagnosen öppnade dörren till kunskap, medicinsk behandling och framför allt acceptans:
– En dålig dag är jag bättre på att inte skuldbelägga mig själv för att ingenting blev gjort. Nästa dag blir oftast bättre, tänker jag. Svåra dagar var tidigare förknippade med ständiga självanklagelser. Acceptans för mig själv är det som skapat störst förändring efter diagnos.
Förlåtelse och självmedicinering
I tv-programmet Stjärnorna på slottet beskriver han sin mamma som glittrande, fantastisk, ostrukturerad, jobbig och oerhört rolig. Sent i livet reflekterade hon över sitt alkoholmissbruk, om känslan hon haft av att vilja fly bort från någonting som hon aldrig kunde sätta ord på. In i det sista hade hon svårt att förlåta sig själv:
– Att mamma dog och aldrig fick förklaringen som en diagnos ger är en liten tagg i hjärtat. Mamma var nykter sina sista tjugo år och rätt nöjd med sitt liv men sa: ”Jag har svårt att förlåta att jag drack upp er i barndomen”. Jag vet att hon skulle ha förlåtit sig själv om hon visste. För mig är det självklart att hon hade samma diagnos som jag och min bror, att hon använde alkohol som självmedicinering i allt kaos. Diagnosen gav mig ökad förståelse för mamma, det är underbart att det finns ett lyckligt slut på en sådan trasslig historia. Hon kanske vet det nu, det kanske är en god värld.
Synlighet skapar förändring
Mark Levengood var tillsammans med Jonas Gardell länge de enda offentliga homosexuella i Sverige:
– Den stora explosionen gällande acceptans för hbtqi-personers rättigheter växte fram när vi blev synliga. Att vara homosexuell var inte längre ett fenomen som bara fanns i Stockholm, utan grannens Britta blev ihop med Gunilla i grannbyn. Jag tror att om folk på allvar ser hur gott lille Kalle i trappan intill mår av att få hjälp och ser vilken otroligt begåvad människa det blev av honom, så kommer vi att uppnå samma acceptans när det gäller diagnoser. Fortfarande råder fördomar, konstaterar han utifrån egen erfarenhet:
– Genom att bli synliga kommer folk att fatta att det inte handlar om någon trend eller om människor med någon form av karaktärsfel – fördomar som gör mig fruktansvärt irriterad. Vi är jätteviktiga – vi som tänker annorlunda och gör på andra sätt. Vi som är annorlunda hopskruvade.
– Måtte vi nu efter all kunskap och forskning förhindra att barn får den typ av uppväxt som jag fick, där föräldrar självmedicinerar utan kunskap och förklaringar till varför vissa saker blir svåra.
Ödsla inte tid
Mark Levengood är pappa till två barn och kommer från en uppväxt där han idag förstår att diagnoserna följts åt i generationer. Hans mamma fick aldrig svaret på varför hennes liv blev så trassligt. Han hoppas att ökad kunskap ska få allt fler att söka hjälp vid misstanke om egen diagnos – även männen och papporna som mer sällan söker hjälp och stöd för sitt mående i tid:
– Ödsla inte en dag till av ditt liv. Du kommer att se både på dig själv och på ditt liv med väldigt mycket mer värme och förståelse. Och du kommer att tänka att det var inte så illa kämpat med de förutsättningarna. Men framför allt hjälper du också ditt barn genom att gå med genom det äventyret.
Text: Caroline Jonsson Foto: Leonard Gren
