I grupper på nätet delar föräldrar sin oro med varandra: ”När började ni ana att ert barn hade en NPF-diagnos?” ”Hur märktes det?”. Beteendevetare Agneta Hellström besvarar frågor om tidiga tecken och uppmanar föräldrar att lita på sin magkänsla och söka stöd tidigt.

Agneta Hellström, som är beteedevetare, grundare av ADHD-center i Region Stockholm och ledamot i Attentions kunskapsråd, har under många år förmedlat kunskap om barn med NPF.

Hon betonar att alla föräldrar har rätt till stöd för att på bästa sätt kunna hantera sitt barns svårigheter – oavsett om de tidiga tecknen kommer att resultera i en framtida NPF-diagnos eller ej.

– Lita på din magkänsla! Föräldrar larmar sällan utan orsak. Din oro behöver fångas upp och tas på allvar av professionella och omgivning. Bristande stöd vid tidig oro är ett svek mot föräldrarna. Konsekvensen blir att föräldrar lämnas ensamma och börjar tvivla på sin egen föräldraroll, säger hon.

Oro under bebistiden

Hon beskriver hur många föräldrar, kanske redan under bebistiden, upplever tidiga tecken.

– Det kan gälla svårigheter med rutiner gällande mat och sömn, att barnet är som en ”sprättbåge”, aldrig stilla. Föräldrar med barn som senare får en ADHD-diagnos, har ofta beskrivit att bebisen sov illa, släppte bröstet vid amning, kräktes, ofta var missnöjd och hade svårt för affektreglering.

I förskoleåldern kan personal ofta beskriva hur samma barn ofta fick utbrott, hade svårt att vara i grupp och var i ständig aktivitet. För föräldrar som senare får en ASD-diagnos kan tidiga tecken handla om bristande ögonkontakt, inget gensvar vid leende, och att barnet inte söker förälderns uppmärksamhet.

– I förskolan kanske personalen noterar att talet är lillgammalt. Att barnet inte leker med andra barn, har svårt att klara förändringar, sysslar med samma saker hela tiden och bara kan äta viss mat.

Andra barn kan uppvisa tecken som ängslighet. De är försiktiga, känsliga för intryck, sköra och behöver ständigt ”puffas på”. Barn som inte gör mycket väsen passerar ofta förskoleåren utan att någon reagerar, men kan få svårigheter senare i skolan. Tecken som senare kan visa sig vara en ADHD-diagnos utan hyperaktivitet, det som tidigare kallades ADD.

En ständig väntan

När föräldrar delar sin oro med exempelvis BVC eller andra får de ofta höra ”Barn är olika”, ”Vänta in barnets utveckling” och ”Du oroar dig i onödan.” Det kan visserligen vara sant, säger Agneta.

Barn är olika, men trots föräldrarnas långa väntan på förändring och förbättring, kvarstår svårigheterna för vissa. Rådet att vänta ut sin oro är inte sällan felaktigt, betonar hon:

– Personal inom barnhälsovård och även omgivning behöver ökad förståelse. Föräldrar är ofta ambivalenta, helt naturligt. Oron finns där, samtidigt som man vill höra att allt är bra. Många upplever brist på förståelse från både omgivning och professionella.

Gällande små barn kan ingen säkert säga att tidiga tecken tyder på en eventuell diagnos. Däremot kan rådet om att vänta resultera i en alldeles för lång väntan innan föräldrarna återigen ber om stöd. Fokus bör ligga på att bemöta förälderns oro – istället för att avfärda en förälder som tar mod till sig och uttrycker misstanke om att något inte stämmer.

Miljön påverkar

Ofta kan beskrivningar, signaler och tidiga tecken på att barnet behöver stöd variera beroende på vem som reagerar. Är det föräldern eller förskolepersonalen? Ibland fungerar vissa barn i hemmet, men inte alls på förskolan. Det kan också vara tvärtom.

– Ibland kan förskolepersonal signalera behov av extra stöd för svårigheter som föräldrarna inte alls känner igen. Barnet beter sig olika beroende på omgivning och situation.

Agneta Hellström

Föräldrar och förskolepersonal vet ofta när svårigheterna inte längre kan betraktas ”normala” – trots att alla barns utveckling är ojämn och inkluderar en stor bredd för vad som faller inom ramen för den normala utvecklingskurvan.

Förskolepersonal har generellt stor kunskap om när ett barns beteende är så avvikande att professionell bedömning behövs, för att kunna ge adekvat stöd, beskriver Agneta.

– Tidiga tecken på ”neurologiska utvecklingsproblem”, som jag föredrar att kalla det, inkluderar samma svårigheter som alla barn kan ha i perioder. Det är komplext. Alla barn får utbrott och kan vara trotsiga. Tics och tvångstankar förekommer hos en del barn, men kan vara övergående. Lita på din magkänsla. Lita på förskolepersonalens signaler.

Mänskligt att tappa tålamodet

Förhållningssätt varierar såklart beroende på om ditt barn har en eventuell ADHD-diagnos eller en språkstörning, men grunden är alltid densamma – förståelse för barnets svårigheter, säger Agneta.

– Det är mänskligt att bli arg, frustrerad och tappa tålamodet, men att ständigt hamna i konflikt drabbar på sikt inte bara barnet utan också föräldern, som plågas av dåligt samvete efteråt. Acceptans och förståelse är den enda framkomliga vägen.

Många kan tänka ”ska inte en femåring klara av att sätta på sig skorna?”. Som förälder behöver du acceptera rollen som ”hjälp – jag” och barnets begränsningar, menar hon. Ditt barn gör så gott det kan, utifrån sina förutsättningar. Du behöver finna egna svar på vad som går att lösa och vad som inte fungerar.

– Kloka råd från vänner och bekanta gör ibland mer skada än nytta. Föräldrar vet ofta vilket stöd barnet behöver. Det är omgivningens reaktioner som skapar problem. Tankar som kan vara till hjälp i utmanande situationer kan vara: Vad signalerar mitt barn just nu? Vad behöver mitt barn, hur kan jag hjälpa?

Text och foto: Caroline Jonsson  Illustration: Pernilla Förnes