En ständig känsla av att vara missförstådd, långa genomgångar, förändringar i högstadiet och jakten på paus ledde fram till Nellys skolfrånvaro i åttan. Hon återvände efter en termins frånvaro till en gemenskap där hon aldrig mer kände sig utsatt och utanför.

– Relationen jag hade till studions pedagoger fick mig tillbaka. Det hjälpte även med deluppgifter och självklara pauser.

Övergången till högstadiet innebar många förändringar, före dess hade skolan fungerat för Nelly:

– I början av årskurs 7 blev allt svårt. Det kändes som att det knappt var paus mellan lektionerna och att genomgångarna blev allt längre. Att få nya lärare som alla inledde med dessa genomgångar var jobbigt. Jag kämpade för att få betyg i alla ämnen och för att försöka vara som alla andra.

Väntan på paus

Känslan av att bli utpekad och känna sig annorlunda minns hon tydligt:

– Du känner dig fel och för högljudd. ”Nu är det väldigt stökigt”, sa lärare ofta. Sen riktades blicken mot mig, hela klassen stirrar. Känslan är att man inte hör hemma i klassrummet, allt blir jobbigt och jag kände mig verkligen utanför.

De inledande genomgångarna varje lektion återkommer när hon berättar om svårigheterna i sjuan:

– Att lyssna på långa genomgångar gör det svårt att fokusera, då påpekar lärare ofta att man ska sitta still och säger något om hur man är. Alla dessa små kommentarer sätter sig i huvudet. Jag har add, dyslexi och dyskalkyli, svårigheter att räkna och förstå siffror. När jag tappade fokus blev jag ofta den högljudda eleven, och jag upplevde att ingen lärare förstod eller försökte hjälpa mig. Lösningen handlade oftast om att jag skulle ut ur klassrummet.

Gav sakta upp

Hon önskar att lärare kunde ha agerat annorlunda i de situationerna:

– De kunde ha tagit mig åt sidan och försökt att prata med mig, ställt frågor så de förstod hur jag fungerar. De kunde försökt att förstå mitt perspektiv, hur jag kände och inte peka ut mig. Det hade hjälpt med en schemalagd paus eller att få rita under lektionen för att lättare kunna fokusera. En lärare pratade oftast hela timmen, men det fanns faktiskt en annan lärare som inkluderade pauser. Vi fick alltid ställa oss upp och köra några träningsövningar, det uppskattades av hela klassen.

Nelly fick ta pauser, men den överenskomna pausen dröjde ofta:

– Det var aldrig förutbestämt eller ens lätt att få en paus. Att ständigt be om lov gör också att man känner sig utpekad.

– Ofta fick jag vänta länge, innan jag fick gå ut och ta fem minuter. Lärarna förstår inte riktigt oss elever med diagnoser. I åttan orkade jag inte mer, sakta gav jag upp.

”Räddade mig totalt”

Höstterminen i åttan lämnade Nelly med 87 % frånvaro:

– Skolan är nästan hela ens liv, därför blev allt jobbigt när jag inte kunde vara där. Under en period låg jag mest i sängen. När jag kom till skolan enstaka gånger hade jag verkligen kämpat och var stolt över mig själv. Då möttes jag ofta av elever som kommenterade att jag kom ett halvår för sent, eller liknande. Jag kände till slut ingen mening med att gå dit.

Inför våren i åttan fick Nelly plats i en särskild undervisningsgrupp på samma skola:

– Jag var skeptisk, inte så trevlig och väldigt arg på allt och alla. Sen träffade jag gruppens ansvariga Thomas och Bengt, de räddade mig totalt både privat och i skolan. De gav inte upp på mig. Oavsett vad, stod de kvar. Jag vet inte hur, men de fick mig att känna mig förstådd och trygg i skolan. De kunde möta mina behov, det kändes som att jag hörde hemma här.

Ett andra hem

Relationen till socialpedagogen och resurspedagogen som var gruppansvariga för lilla gruppen i studion var nyckeln till vändningen, berättar hon:

– Relationen jag hade till studions pedagoger fick mig tillbaka. Det hjälpte även med deluppgifter och självklara pauser. De fick mig att vilja gå till skolan. Här behövde jag inte vänta 20 minuter innan jag fick lov att gå ut. ”Ta en paus, vi hjälps åt när du kommer tillbaka”, sa de. Det hade lärare aldrig sagt tidigare. När det var stökigt var de aldrig nedvärderande, de fick allas respekt. Studion blev som mitt andra hem i en gemenskap där jag aldrig kände mig utsatt eller utanför.

”Skolan är inte för oss”

Hon beskriver hur skolan får elever med diagnoser att känna sig annorlunda för att man behöver anpassningar utifrån sina behov.

– Skolan är inte skapad för oss som lätt tappar fokus och behöver vara aktiva, vilket är den största faktorn till att allt blir så fel och att frånvaron ökar när elever börjar må dåligt på riktigt.

– Jag tycker det är intressant hur många av oss som kämpar – vissa blir frånvarande men får inte någon speciell hjälp.

Nära relation till förstående lärare, korta genomgångar och pauser är några faktorer som gjorde henne trygg i skolan igen. Mest av allt önskar hon ökad kunskap om diagnoser till all skolpersonal:

– Lärare behöver utbildning om till exempel adhd, add och andra diagnoser. Kanske kan de bättre förstå hur vi faktiskt har det. Att vi inte är de här jobbiga och stökiga eleverna, det handlar om att vi faktiskt behöver hjälp. Det hade varit grymt om alla skolor hade mindre grupper. Även om jag kände motstånd till studion hade jag inställningen att våga testa. Mamma har såklart också hjälpt mig.

Arbetar på dotterns skola

Nellys mamma Linda har följt dotterns resa i yrkesrollen som speciallärare och vårdnadshavare:

– Jag jobbar på samma skola som Nelly gick på alla dessa år och instämmer i att man inte kan ha för långa genomgångar. Varken barn eller vuxna orkar lyssna och ta in information för långa stunder. Aktiva lektioner kan till exempel vara att elever roterar i grupper till olika stationer för att undvika stillasittande. Det finns arbetssätt och metoder som inkluderar fler elever.

Det är inte lätt för lärare att anpassa för varje enskilds individuella behov eftersom grupperna idag är stora, konstaterar hon:

– Däremot anser jag att alla pedagoger bör inkludera pauser och att de måste anpassa utifrån varje grupps behov. Det hjälper många som går i helklass, men det löser inte allt. Att bygga och arbeta vidare med relationer räcker väldigt långt. Jag är tacksam för att Nelly har kunnat säga ifrån när någon fällt elaka kommentarer, det orkar inte alla elever. Med tanke på hur ungdomar mår och hur de påverkas av skolan behövs politiska beslut. Politiker behöver kliva in i skolan och se verkligheten.

Avslutningsbreven

Nyligen lämnade Nelly grundskolan med bra betyg och stärkt självkänsla:

– Det känns superbra men ledsamt att lämna Thomas och Bengt, jag grät när vi skulle ta avsked. De fick varsitt brev från mig, jag skrev hur mycket de hjälpt mig privat och i skolan. De räddade verkligen mitt liv, genom deras sätt att bara finnas där och hjälpa mig. Det ville jag berätta och få dem att förstå.

Målet för Nelly har länge varit stylistyrket:

– Det har drivit mig att jag är så målmedveten. Jag var ju inte säker på om jag skulle klara grundskolan, men så fort jag fick hjälp och anpassningar kände jag att jag ville kämpa. På gymnasiet kommer jag att gå i ordinarie klass på hantverksprogrammet, men eftersom vi jobbar så mycket praktiskt känner jag lättnad. Klassen är mindre än i grundskolan och det blir fler praktiska ämnen där jag får vara aktiv och jobba med kroppen.

Text: Caroline Jonsson Foto: Privat