Det är valår. Politiker kommer berätta hur bra de varit på att förändra saker till det bättre, för att du ska ge dem din röst. Skolan kommer bli ett av de viktigaste ämnena i valkampanjen. Partierna kommer slåss om vem som gjort mest för eleverna. För mig som förälder till hemmakämpare är det helt ointressant vad de säger, för jag vet hur verkligheten ser ut. Och det är ingen vacker bild.
Barn med autism och adhd slås ut varje dag på grund av skolans hantering. Kunskapen om NPF och vad fel bemötande gör mot de här barnen är alldeles för dålig. Föräldrarna ber om stöd för sitt barn med funktionsnedsättning i åratal, från lågstadiet upp till högstadiet. Man går på möte efter möte, berättar om barnets funktionsnedsättning och hur de fungerar, utan att hjälp ges, vilket till slut innebär att måendet blir sämre och sämre, det blir omöjligt att ta sig till skolan och man blir hemma helt enkelt för att överleva. Det är inte ett val. Det är ett måste.
Skolplikt innebär att det viktigaste är att barnen är i skolan, inte att de lär sig någonting. Som förälder kan man få rådet att bära in barnet i skolan, för det viktigaste av allt är att barnet fysiskt är i skolan. Det kan sluta med att barn som inte kan vara i klassrummet blir placerade ensamma i en lokal där de inte får uppgifter, där de förvaras tills dagen är slut. Att plugga hemma, där man känner sig trygg och kan koncentrera sig, är inte tillåtet. Om man är bosatt utomlands, kan man få studera på distans på svensk skola, men inte om du bor i Sverige.
Allt ansvar för att få skolan att fungera läggs på föräldrarna, som orosanmäls när barnen inte kan vara i skolan. Den skola man försökt få att fungera i många år, anmäler alltså föräldrarna som anledningen till att det inte fungerar. Föräldrar till hemmakämpare tvingas gå ner i arbetstid, sluta arbeta helt, ekonomin kraschar, de blir utmattade, för det är oerhört slitsamt att leva i en situation där man har allt ansvar för att få saker att fungera, men du har ingen makt över situationen.
Man vill inte annat än att barnen ska kunna vara i skolan, men när skolan har krossat ens barn med sin okunskap, vad är det då tänkt att vi ska göra? Varenda dag är det barn i Sverige som inte får den utbildning de har laglig rätt till. De mals ner av ett system som är byggt på okunskap och fyrkantighet, där alla ska fungera likadant. När man inte passar in i mallen, så slås man ut. Ibland redan i lågstadiet. I värsta fall leder det till att barnet inte längre vill leva. Det finns det tyvärr otaliga exempel på.
Det är ett system som är ovärdigt ett land som Sverige. Den politiker som vågar lyssna på oss föräldrar, som vågar se vad dagens skolsystem gör med våra barn, och erkänner att det är ett stort skolmisslyckande vi lever i, kan möjligen få min respekt. Andra göre sig icke besvär. De har krossat oss och det är vi själva som får sopa ihop spillrorna.
Min dotter beskrev det bäst själv: ”Det är som att vi har orientering, jag går vilse och kommer bort. Men det är ingen som letar efter mig.”
/Lotta Lundh
Författare, mamma till två barn med autism och adhd som efter år av kamp med skolan blivit hemmakämpare.
