Arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden ligger mycket högt i Sverige, både internationell och historiskt. Återkommande rapporteras också om att efterfrågan fortsätter att vara hög, samtidigt som det är svårt att rekrytera personal. Bristen finns inte bara i storstäderna utan också i tillväxtregioner runt om i landet. Resultatet blir att Sverige går miste om viktiga investeringar och att samhällsekonomin påverkas negativt.
Trots detta fortsätter svårigheterna för personer med funktionsnedsättning att få och behålla ett arbete. Socialstyrelsen publicerade för några år sedan en registerstudie som visar att långt under 50 % av de vuxna med adhd har ett jobb. Även om vi saknar färsk statistik för våra övriga medlemsgrupper vet vi att många möts av stängda dörrar när de söker jobb. Alldeles för många arbetsgivare väljer bort arbetssökande som med bra inskolning och adekvat stöd skulle kunna bli en stor tillgång i verksamheten. Detta är ett gigantiskt mänskligt och samhälleligt resursslöseri som vi inte har råd med.
Att arbetslivet kan vara både svårt och utmanande för personer med NPF vet vi utifrån våra medlemsundersökningar. De visar att många har svårt att klara stressen och att arbeta heltid. På grund av oro att bli diskriminerad och ifrågasatt vill man ofta heller inte berätta om sin diagnos. Därmed få man inte del av de anpassningar som trots allt finns, vilket ökar risken för att man hamnar i en omöjlig situation som leder till sjukskrivning och en personlig krasch.
Dessutom har det blivit mycket svårare att få ta sitt första steg in på arbetsmarknaden. Det ställs allt högre utbildningskrav och många arbeten som var en bra väg in på arbetsmarknaden har försvunnit. Unga med NPF som haft svårigheter att klara skolan löper därmed stor risk för ett långvarigt utanförskap utan sysselsättning.
På pappret finns många olika stödåtgärder som ska råda bot på dessa svårigheter. En bred arsenal av såväl statliga som kommunala insatser i form av lönebidrag, SIUS-konsulenter, information, vägledning, utbildning, arbetsträning/praktik, arbetsmarknadsanställningar, arbetshjälpmedel som ska förhindra att dessa unga fastnar i långtidsarbetslöshet. Tyvärr är våra medlemmars upplevelse att insatserna är okända, svårtillgängliga och ganska sällan används. Myndigheterna talar dessutom ett språk som särskilt de unga inte förstår.
För att råda bot på detta krävs en bred samverkan mellan skolan, vården, arbetsmarknadens parter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Här behövs nytänkande om glapp som finns i systemet ska kunna åtgärdas och långtidsarbetslösheten knäckas.
Kraven från oss vänder sig också till arbetsgivarna som i en tid av brist på arbetskraft måste förändra sina attityder och tillämpa en modern syn på mångfald, där alla tillåts vara med och bidra efter förmåga. Vi befinner oss trots allt i en tid där möjligheterna att påverka sin egen arbetssituation hela tiden ökar. Egna hjälpmedel, flexibel arbetstid och individuella anpassningar blir alltmer självklart och används som ett säljande argument när man beskriver en attraktiv arbetsplats. Vi uppmanar er att se detta som goda investeringar som kommer att berika hela arbetsplatsen.
Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention
