Suado har vigt de senaste sju åren åt att lotsa föräldrar som av olika anledningar lämnat sina hemländer för ett liv i Sverige. Hon arbetar som kulturtolk på föreningen Tidigt föräldrastöd i Göteborg och som sådan ska hon vara en brobryggare mellan den ursprungliga kulturen och det nya svenska samhället.
Själv kommer Suado från Somalia men har fött och uppfostrat sina fyra barn i Sverige. Hon vet det mesta om att bli förälder i ett land där språket är nytt och kulturen mycket annorlunda från den man växt upp i. Och hon vet hur det är att må dåligt utan att kunna beskriva vad det är som skaver.
– Där jag kommer ifrån så finns det ett ord som beskriver allt som inte är normalt mående och det är galen, säger hon allvarligt och skakar på huvudet.
Suado ger ett eftertänksamt intryck. Hon lyssnar nogsamt på mina frågor och vänder blicken aningen inåt för att leta i minnet. Föräldrarna hon mött har varit så många, närmare 500 stycken. Och samtalen de haft i hennes föräldragrupper har handlat om allt mellan himmel och jord. Hur man mår är något som man inte direkt pratar om men Suado har ögonen med sig. Hon har genom åren sett när något inte stämmer, när en förälder inte orkar med sitt föräldraskap för att själen mår dåligt.
– Då tar jag kontakt. Jag frågar. Och många skjuter det ifrån sig och säger att allt är bra fastän jag ser att det inte är det.
Rykten som skrämmer
Hon beskriver att det ofta finns en stark rädsla för att ens barn blir omhändertagna om man berättar att man inte mår bra.
– Det går många dåliga rykten. När man flyttar hit så tänker man gott om Sverige. Att det är fredligt och ett tryggt land. Men när man möter de som kom hit före en själv, så får man höra att man ska akta sig. Att man måste vara försiktig när man pratar, att de kan ta ens barn. Och du kan tänka dig, när man står där med sitt lilla barn som man älskar mer än något annat och så får man höra det…
Jag och Suado enas om att man skulle bli skräckslagen och att det är fullt naturligt att man som förälder skulle tystna om sitt dåliga mående.
– Det sprids klipp på sociala medier där barn tas från sina föräldrar och barnet gråter och föräldrarna gråter och det ser våldsamt ut med poliser och allt. Men det är ju taget ur sin kontext. Man får inte veta vad som hänt innan.
Många av hennes somaliska vänner har idag valt att flytta tillbaka till hemlandet av rädsla för Sveriges socialtjänst. Det gör Suado frustrerad. Särskilt eftersom hon vet att de föräldrar som till slut sökt och tagit emot hjälp mår så mycket bättre idag. I Somalia ser hon få chanser till gott liv om man mår dåligt själv eller har barn som gör det.
Egen erfarenhet
Suado beskriver hur hon själv upplevde starka stress- och oroskänslor när hon fick sina nu vuxna barn.
– Det släppte efter tre månader ungefär men så har jag fått med alla mina barn. Jag har varit konstant rädd att något ska hända med dem och höll full koll när de kröp och började gå. I min hjärna fanns bara katastrofer. Men jag vågade inte söka hjälp för mina känslor och rädslor.
Hon försökte prata med sina vänner. Frågade dem vad hon skulle göra men fick alltid höra samma sak: ”Prata inte, de tar dina barn”.
– Jag träffade många mammor som hade samma problem men vi kunde inte trösta varandra. Jag insåg att de inte kunde hjälpa mig. Jag måste hjälpa mig själv.
Berättar om sig själv
Vad säger hon då till föräldrar som hon möter och som verkar behöva uppmärksammas?
– När jag ser mammor som inte mår bra, som har svårt hemma med mannen eller barnen eller som är i en depression så vet jag vad som måste hända för att hon ska våga berätta: jag måste berätta om mig själv.
Genom att beskriva hur hon själv haft det vågar vissa mammor öppna upp medan andra väljer att prata om sina problem i tredje person. Som om det handlade om en vän till dem. Men det genomskådar Suado.
– Då säger jag: ”Jag hör vad du säger men du pratar faktiskt om dig själv”. Om du inte är ärlig mot mig så ljuger du också för dig själv. Att inte prata och låtsas som att allt är bra är som att städa alla synliga ytor hemma men strunta i det som ligger under mattorna. Det blir aldrig riktigt rent. Jag säger alltid till mammorna här att de måste prata för att bli friska.
Tar gruppen till hjälp
När en mamma kommit till Suado med tankar och känslor som är svåra att hantera så brukar Suado lyfta det i gruppen med de andra föräldrarna. Hon säger inte vilken förälder det gäller men ”lägger problemet på bordet” så att alla får komma med idéer om hur man kan komma till rätta med problemet.
– Kvinnan det gäller sitter ju med kring bordet och får höra de andras tankar. Hon känner sig mindre ensam och kan få nya tankar av de andra föräldrarna.
Psykiatri och NPF
Efter sju år i Tidigt föräldrastöd så ser Suado stora förändringar hos mammorna som hon möter. De pratar och de vågar ta för sig av samhället. De jobbar och studerar och om de får problem så vågar de berätta. Men det är fortfarande inte självklart att prata om psykiatriska tillstånd som depression och ångest eller diagnoser som adhd och autism. Föräldrar som har barn där man kan misstänka NPF viftar ofta bort eventuell problematik och säger att barnet har mycket energi eller är lite extra busigt. Det är väldigt laddat att ha ett barn som det är ”fel” på.
– Det finns en status i att ha ett bra, ordnat liv med perfekta barn. Man kan in i det sista blunda för om ens barn har exempelvis adhd eller autism för skammen är så stor.
– Ansvaret för barnets beteende landar på mig som förälder. Det är jag som har gjort någonting för att barnet beter sig som det gör.
Minska stressen
För att inte avskräcka i onödan så pratar Suado och hennes kollegor om stress istället för depression. Hur man kan minska sin stress genom att sova ordentligt, ha ett städschema så att man har rimliga krav på sig själv och att man äter ordentligt och tar sina vitaminer. Och om hon märker att någon mamma eller pappa isolerar sig så lockar hon till Tidigt Föräldrastöds lokaler för träffar med de andra föräldrarna. Och hon uppmuntrar till vård- eller socialtjänstkontakt om behoven är stora och då kan hon även följa med. Det är tydligt att hon är delaktig i det mesta kring “hennes” föräldrar.
– Jag är också doula och jag jobbar i skolan. Jag är överallt, utbrister hon och skrattar.
– Innan jag började arbeta här så var jag inte engagerad i någonting. Jag kunde inte språket och jag kunde inte någonting. Jag var ganska rädd av mig och när jag fick mina barn så hade jag ingen vid min sida, förutom min man. Den chans som jag inte fick vill jag ge till andra kvinnor. Visst kan jag vara trött ibland men när jag ser vad jag kan ge till någon annan och vad det kan betyda så är det bara…wow.
På grund av Suados arbete på Tidigt Föräldrastöd och de känsliga arbetsuppgifter hon har så har hon valt att vara anonym i intervjun. Suado heter egentligen någonting annat.
