Vi står inför ett faktum som borde skaka alla skolans beslutsfattare. Våren 2025 saknade nästan 20 000 elever behörighet till gymnasiet. Bakom siffrorna döljer sig barn som gett upp hoppet efter år av stress. Det är dags att sluta se skolfrånvaro som ett administrativt problem och börja se det som ett akut rop på hjälp från barnen.

Riksförbundet Attention har, på uppdrag av Jerringfonden, genomfört en förstudie om skolsystemets hantering av frånvaro. Resultaten blottar ett oroväckande glapp mellan lag och vardag. Trots att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är kraftigt överrepresenterade vid hög frånvaro, saknar 62 % av rektorerna och skolcheferna tydliga gränser för när frånvaro ska räknas som problematisk. Majoriteten vet inte ens om frågan diskuteras i deras ledningsgrupper.

Barn med NPF är skolans ”lackmustest”

En skola som fungerar för ett barn med adhd eller autism fungerar bättre för precis alla. Ändå vittnar personal och rektorer i vår studie om att bristande lokaler, för stora grupper och en oflexibel läroplan skapar miljöer som barn bokstavligen flyr ifrån. Många barn undviker skolan på grund av rent fysiskt obehag – ljud, ljus och trängsel blir övermäktigt. Att vi tvingar barn in i miljöer de inte klarar av är inte bara ett misslyckande för kunskapsuppdraget, det är ett brott mot barnets rätt till utbildning.

Barn med problematisk skolfrånvaro lever ofta med en enorm press och en känsla av att ha misslyckats. När skolan svarar med ”anpassat schema” – vilket ofta innebär kraftigt minskad undervisningstid – cementeras utanförskapet. Barnet hamnar ännu längre efter, motivationen dör och vägen tillbaka blir lång.

Nio steg för att vända trenden

Vi kräver nu krafttag från er skolpolitiker:

1. Lyssna på barnet: Eleverna måste få bli delaktiga i valet av åtgärder. Utan deras röst saknas den viktigaste pusselbiten för motivation.
2. Satsa på relationer: Tillitsfulla band mellan personal och elev är avgörande. Ett barn som känner sig sedd vågar försöka igen.
3. Agera direkt: Vänta inte på total frånvaro. Stödet ska sättas in vid första signalen på olust.
4. Skapa tydliga lärmiljöer: Förutsägbarhet minskar stress och behovet av dyra särlösningar.
5. Nationellt samling: Ta fram ett frånvaroregister och en ”Lex-lagstiftning” som gör skolledningen skyldig att anmäla när skolan inte når fram till eleven.
6. Flexibilitet i praktiken: Tillåt anpassningar som faktiskt fungerar, inklusive periodvis distansundervisning i samverkan med hemmet.
7. Kompetenslyft: Riktade medel krävs för att ge alla lärare verktyg att undervisa elever med NPF.
8. Samverkan utan glapp: Rutiner mellan skola, socialtjänst och vård måste sitta. Ingen elev ska falla mellan stolarna på grund av byråkrati.
9. Stöd till föräldrarna: Vårdnadshavare till barn som kämpar är ofta nära utmattning. De behöver rådgivning och forum för erfarenhetsutbyte, inte ökad press.

Som politiker och annan beslutsfattare har ni ansvaret för att säkerställa att varje barn får det stöd de har rätt till. Skolans värdegrundsuppdrag måste likställas med kunskapsuppdraget.

Vi har inte råd att förlora 20 000 barn om året till ett framtida utanförskap. Vi förväntar oss att ni vill lämna ett system som exkluderar och istället vill skapa en skola som barnen faktiskt fungerar i.

Anki Sandberg, intressepolitisk sakkunnig, Riksförbundet Attention

Lisa Thorell, forskare och ledamot av Jerringfondens styrelse