Maria Thysell ska bli författare och hon vill skriva om kvinnor som går över styr och som får nog. Som inte tar skit och som tillåts vara som de är. Efter ett yrkesliv som verksamhetschef och administratör, präglat av att behöva ta kontroll över det okontrollerbara – sina tics och sina tvång – har Maria själv fått nog av att låtsas vara normal. Vad det nu är.
Maria Thysell har sonika bytt inriktning i livet och börjat på Författarskolan i Stockholm. Missionen är att skapa karaktärer som får vara som de är, trots att de är annorlunda och trots att de är kvinnor. Behovet av att skapa hjältinnor som bryter normer kan hon med lätthet härleda till sitt eget liv.
– Jag var 40 när jag fick diagnoserna adhd och Tourette. Innan dess trodde jag att jag höll på att bli galen. Hela mitt liv har gått ut på att tygla mig själv. Det får vara slut på det nu, säger hon med eftertryck.
Idag är Maria 55 och när vi ses hemma hos henne för en pratstund över kaffe och generöst utbud av nyttigt fika så drar samtalet snart iväg i vindlande banor. Att leva sitt liv som avvikande, som kvinna med Tourette, är ett famlande i ett mörker som Maria målande beskriver under vårt samtal.
Folk tyckte hon var konstig
Just rädslan att bli ”galen” har varit stor. Kanske särskilt eftersom Marias mamma är bipolär och hennes syster schizofren. Marias egna tics, som hon inte hade förklaring till, ledde till såväl egen oro om annalkande vansinne som mobbning under uppväxten i Skurup. Ett litet samhälle med stark social kontroll där alla skulle vara som alla andra.
– Jag var den som hade den knäppa morsan plus att jag gick omkring och ryckte i korridorerna i skolan. Och då härmades naturligtvis folk. Alla tyckte att jag var konstig.
Maria förstod tidigt hur viktigt det var att trycka ner sina tics: Ansiktsryckningarna och de kompensatoriska rörelserna för att inte känna sig sned. Harklingarna och snörvlandet som när det är som värst river upp hals och näsa, och som länge gjorde att hon inte ville vistas ute av rädsla för att störa andra. Och hon tror att det finns en stor skillnad på pojkar och flickor när det kommer till behovet att smälta in.
– Vi tjejer fattar ofta det sociala spelet fort. Vi vet vad som krävs för att passa in. För mig som kvinna med Tourette har allt egentligen bara gått ut på att försöka vara normal, se normal ut, ticsa på toan, sitta på händerna. Lära sig spänna mage och fötter istället för att rycka i de synliga delarna av kroppen. Inte säga olämpliga saker.
Att vara kvinna och ha Tourette
Och hon beskriver också en känsla av ensamhet i detta att vara kvinna med tics och tvång.
– Jag tar del av i stort sett allt som kommer ut om Tourette, filmer och böcker, men jag ser nästan aldrig kvinnorna. Likadant på de möten och evenemang jag gått på. De kommer inte även om de statistisk sett borde finnas.
Och i jämförelse med manliga tourettare – som exempelvis Pelle Sandstraak och Eric Donell – upplever hon, utan att förringa de svårigheter de har, att de verkar ha en annan självklarhet kring sin diagnos.
– Jag upplever inte att de ifrågasätter sig själva som jag gör. Touretten är en accepterad del av dem själva som de kan skämta om. Som kvinna är ticsen så oförenliga med hur man ska vara – behagfull, vacker, ljuv.
Att leva i en kärleksrelation med Tourette tänker hon krockar med de traditionella könsrollerna.
– Om en man ticsar så har kvinnor ofta en förmåga att se vem han är under sina tics. Men om jag har massa konstigheter för mig så är det svårare att överse med. Det är nog lättare för en man med Tourette att möta en överseende, omvårdande kvinna, än för mig att träffa en man med samma inställning.
Men sedan viftar hon avvärjande med händerna och vill kanske ta tillbaka sitt påstående. Vill inte låta fördomsfull men vi enas om att låta det stå kvar. Det kan ju ändå vara så att hon har en poäng. Själv har hon varit gift två gånger. I första äktenskapet, som hon levde i innan diagnos, försökte hon dölja sina symtom.
– Vi hade det egentligen ganska bra men det går inte i längden att dölja en så stor del av sig själv för den man lever nära.
Jag är okej som jag är
I det andra äktenskapet var Maria öppen med sina tics men upplevde att det kunde vändas emot henne om det blev konflikter.
– Då fick jag höra att jag minsann hade ”adhd, Tourette och var allmänt galen”. Han var nog inget vidare empatisk, säger hon dröjande och rör eftertänksamt i sin kaffekopp.
Maria tystnar ett ögonblick och tänker efter. Det är tydligt att hon formulerar något som sammanfattar hennes budskap och till sist säger hon med ett självklart lugn:
– Det enda som jag egentligen alltid velat höra är: Ja, du är kvinna, du har tvång, du har tics, du har adhd – MEN – du är okej ändå. Att jag kan känna mig sned och med tics men ändå göra en uppläsning på bokmässan med en av mina framtida böcker och känna att det här är helt okej. Jag är helt okej.
Text: Cecilia Brusewitz