Är detta värdigt Sverige? Frågan återkommer när läraren Maria Wiman talar om de 700 berättelserna från skolan som hon överlämnade till utbildningsministern. Hon beskriver skolfrånvaron och lärarnas samvetsstress som ett akut nationellt problem. En dag kommer vi att se tillbaka på vår tid och undra vad vi höll på med. ”Hur kan politiker låta detta fortgå?”

Maria Wiman är högstadielärare i svenska och SO i Huddinge utanför Stockholm. I boken Det meningsfulla klassrummet skriver hon om skokartongsskolan – om varför pojken hon mötte i korridoren kände sig instängd i en kartong hela dagarna. ”Man bara stängs in här i tretton år och det är trångt, mörkt, dåligt och inget ljus.” Som författare och krönikör frågar hon sig vad som händer med svensk skola, varför barnen mår så dåligt och vad vi ska med skolan till.

– Jag älskar mina elever, mitt yrke och min skola. Mitt skolengagemang ska inte misstolkas som att jag lider mig genom dagarna. Att vara lärare är underbart!, säger Maria.

– Jag påpekar systemfel, att tiotusentals barn slagits ur skolsystemet. Skolplikt gäller, annars erbjuds ingenting för att tillgodose barnens rätt till utbildning. Det får inte pågå längre, det har redan gått för långt.

700 berättelser

I december 2025 auktionerar Sveriges utbildningsminister Simona Mohamsson ut ”En dag som utbildningsminister” till förmån för Musikhjälpen och alla barns rätt att gå i skolan. Maria skapar en insamlingskampanj och vinner budet. Inför mötet efterlyser hon vittnesmål och samlar in 700 berättelser från föräldrar, elever, skolpersonal, forskare och andra. ”Det här är en ursinnig näve i luften. En skarp uppmaning att öppna ögonen. Det är valår 2026 och skolan måste – på riktigt – hamna på agendan”, skriver hon i ett debattinlägg före ministermötet.

– Ungefär en tredjedel av berättelserna kommer från föräldrar, där de flesta har barn med NPF. Skolsystemet saknar resurser att möta deras barn. Det har lett till fruktansvärda konsekvenser i form av dåligt mående och skolfrånvaro. Fyra berättelser handlar om barnen som inte överlevde.

Inkomna vittnesmål sammanställdes i boken Berättelser från skolan. En kärleksfull bok i nattsvart format, betonar hon.

– Kärleken är det främsta jag tar med mig, föräldrarnas kärlek till sina barn och lärarna som älskar jobbet. Den där kärleken blir en gnista och ett bränsle för den fortsatta skolkampen. Vi måste rädda svensk skola. Vi har inte tid att vänta.

Trasiga lärarsjälar

Berättelserna handlar om barnen som inte får plats i det skeva systemet. ”Om lärare som jobbat sina själar trasiga, om resursbrist, ökade krav och en karusell som snurrar fortare för varje dag”. Marias mål med mötet var att visa ministern svensk skolvardag, berätta om skolpersonalens arbetsvillkor och frånvaroproblematiken. Inför mötet meddelade ministern att den utlovade dagen blir en halvdag:

– Jag försökte maxa mina 50 minuter, som blev över efter hennes skolbesök i min klass. Det är en fruktansvärd skam för Sverige att tusentals barn är utslagna ur skolsystemet. Frånvarande skolbarn är frågan som brinner mest. De är så bortglömda, samtidigt som maktlösa föräldrar försöker samarbeta med en skola som inte riktigt har tid.

Kärleksgnistan och kampen

Hon beskriver ärligt att lärare är så pressade i den ständiga resursbristen. Det är svårt att uppmärksamma närvarande och frånvarande elever samtidigt:

– Det är skandalöst att inget händer. Det är ofattbart att politiker inte gått samman och frågat sig: Vad tusan gör vi? Hur kan vi förändra?

– Skolsverige förändras inte på en dag. Däremot var symbolvärdet med ministermötet viktigt. Att jag och de 700 berättelserna prioriterades bort för en pressträff och annat möte säger någonting, säger Maria.

Ministern refererade till reformer och utredningar som genomförs under samtalet:

– Hon menar att samtliga skulle hjälpa dessa barn. Det är lätt att säga. Vi får se vad som händer i praktiken.

”Kliande själ”

Maria Wiman har fått utmärkelserna Sveriges bästa lärare och Årets punkare i skolvärlden. Hennes engagemang handlar mycket om vikten av tydliga ramar men med mjuka värden, om att skolan saknar flexibilitet för att inkludera alla barn. Hon ifrågasätter skolans krav och efterlyser mer resurser för barnen som faller utanför normen:

– Skolan är otroligt viktig, jag kan inte bara sitta och se på. Jag har en kliande själ, är rastlös och dessutom uppvuxen med fyra äldre bröder. Jag fick inget gratis där, från uppväxten är jag van vid att ta min plats och det kanske har påverkat min frispråkighet.

Som skoldebattör blir hon kontaktad av lärare från hela landet. Hon beskriver att själen kliar extra när styrande politiker uttrycker att elever inte anstränger sig tillräckligt och att lärare inte kan ställa krav:

– Det är fruktansvärt och skaver i hela kroppen. Lärarnas samvetsstress är enorm för dessa frånvarande barn som kämpat så hårt. Lärare ställer inte låga krav, det handlar om att vi inte har resurser. Det är väldigt tufft att jobba med barn och inte räcka till. Lärare toppar yrken med högst sjukfrånvaro av en anledning.

Fatta beslut

Maria efterlyser ett maxtak på antal elever i klassen, stark elevhälsa och fler trygga vuxna. De fasta skolstrukturerna måste ruckas så att elever som avviker från den snäva normen får plats. Av alla akuta behov är det främsta att regeringen måste tillföra resurser till skolan och att skolfrånvaron hamnar högst på alla politikers agenda, konstaterar hon:

– En dag kommer vi att se tillbaka på vår tid och undra vad vi höll på med. Vi skäms och inser att det var tur att vi tog tag i det, säger Maria.

– De frånvarande och bortglömda barnen är en skamfläck för vårt fina land. Vi har statistik och vi vet konsekvenserna. Hur kan politiker låta detta fortgå?

Beslutsfattare i Sverige som sitter på budgeten måste pytsa ut pengar, fortsätter hon:

– Skolfrånvaron är ett nationellt problem som är akut! Utmaningarna kommer öka när dessa barn växer upp och ska försöka ta sig an samhället. Det kommer att bli enormt kostsamt, de personliga kostnaderna är ännu värre. Huvudmän, rektorer och lärare har ansvar, men lösningen i detta akutläge handlar om att regeringen måste fatta viktiga beslut.

Lärare motarbetas av systemet

Hon hänvisar till statistisk från föräldranätverket Rätten till utbildning och beskriver att dessa 19 000 barn och unga som slagits ur skolsystemet kräver enormt mycket tid och resurser. Hur mycket vilja, engagemang och intresse som än finns hos en enskild lärare, så räcker det inte. Dagen tar slut.

– Vi motarbetas av ett magert finansierat system. Vi lärare kokar soppa på en spik. I arbetet med de frånvarande eleverna gör vi allt med förutsättningarna vi har. Handlingsplaner, täta möten, kontakt med föräldrar, anpassad studiegång. Vi möter eleven på parkeringen, behåller relationen och sänder uppdateringar. Samtidigt väntar 25 eller 30 elever i klassrummet som också behöver uppmärksamhet.

Maria har jobbat som lärare i över 15 år. Alla barn hon mött har talanger, idéer eller något de brinner för. Hon önskar att lärare fick bygga relationer och lyfta barnens styrkor:

– Det är resursslöseri att inte se dessa barn som pressas in i mallen över vad vuxna önskar. Om vi kunde mota bort pressen av att allt ska dokumenteras, in i betyg och poäng. Det ska F-varnas och bli omprov, säger hon.

– Det är en snäv ram, alla klarar inte det systemet. Skolan är inte anpassad efter barns individuella behov. Det saknas utrymme för olikheter i denna hårt slimmade organisation.

Avgörande vuxenkontakt

Utöver de skolsociala team som införs i allt fler kommuner skulle till exempel en samordnare i skolan behövas för de frånvarande eleverna:

– Vi lärare ska finnas kvar och fortsätta att bygga relation till eleven, men vi behöver bli fler. Många skolor skulle behöva anställa en socialpedagog som enbart arbetar med eleverna som inte är på plats och avlasta lärarna. De frånvarande eleverna blir allt fler, men utökade resurser uteblir. Vi lärare förväntas bara lösa det, vilket bevisligen inte går.

Det krävs ett bra vuxet gäng som barn kommer till när det känns svårt eller när de behöver svar på sina frågor, beskriver hon. I hennes klassrum arbetar ofta två lärare tillsammans.   

– Då finns utrymme att sitta intill ett yrvädersbarn, prata och ta tag i uppgifter tillsammans. Den vuxenkontakten är avgörande för barn som kanske annars sprungit från skolan eller lagt sig över bänken och gett upp. Får man även vid behov sitta i liten grupp med två till tre elever görs framsteg.

Visionen och verkligheten

Utifrån hennes erfarenhet söker sig blivande lärarstudenter till utbildningen med visioner och mjuka och varma känslor inför sitt kommande yrke. Många drivs av att vilja ta hand om barn, lära dem allt, kanske vara någons förebild och ge barn förutsättningar att bli det bästa i livet, berättar hon:

– Sen hamnar du som lärare i ett skolsystem där det är bedömning och mycket kontroll. Väldigt tidigt ska barn passa i en smal norm för att hantera skolsituationen. Intentionen man har som lärare krockar med det snäva och tuffa systemet som skolan har blivit.

Skolans resurser minskar för varje år, fortsätter hon:

– Barnen som inte går rätt i ledet får inte längre plats. Lärare har inte förutsättningarna att satsa så mycket som vi önskar på barnen som inte är i skolan. Jag ser en stor uppgivenhet, oro och samvetsstress hos de lärare som inte når barnen som inte kan vistas i skolan.

”Är detta värdigt?”

Så vad ska vi med skolan till? Maria har reflekterat, debatterat och under lång tid ställt sig frågan:

– Skolan ska plocka in barn i alla dess färger och former in i vår skolmaskin. Efter skoltiden ska de känna sig redo att ta sig an världen. De ska bli världsförändrare och samhällsmedborgare som tycker det känns kul att ta sig vidare till nästa steg. I skolmaskinen ska de växa som människor och lära sig massa bra saker. Det är vad jag hoppas.

Hon återkommer ännu en gång till det akuta behovet av politiska beslut:  

– Jag vill att partiledare och utbildningspolitiska experter samlas efter att ha läst dessa 700 berättelser och därefter besvara frågan: Är detta värdigt Sverige? Jag tänker på de frånvarande skolbarnen, vårdnadshavarna och syskon som mår dåligt. Sen tänker jag på sockertoppen där besluten fattas. I framtiden hoppas jag att vi skämt livet ur oss och säger: Det här får aldrig hända igen.

För dig som vill läsa: Berättelser från skolan

Text: Caroline Jonsson Foto: Anna Simonsson