Unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) löper ökad risk att hamna i utanförskap och destruktiva miljöer, enligt en ny rapport från Attention. Rapporten pekar på att detta framför allt beror på bristande stöd i skolan, otydlig samverkan mellan samhällsaktörer och ett system som ofta inte fångar upp unga i tid.

Rapporten bygger på intervjuer med unga 10–16 år, deras anhöriga och yrkesverksamma. Den beskriver en komplex vardag där skolsvårigheter, psykisk ohälsa, otrygga miljöer och bristande stöd ofta samverkar.

– Det handlar inte nödvändigtvis om NPF i sig, utan om bristande förståelse, fel bemötande och avsaknad av rätt stöd, säger Sara Drevendal som är projektledare för Attentions projekt ”Ung med NPF i riskzon”.

Ett samhälle som förstärker sårbarhet

I ett samhälle präglat av högt tempo och snäva normer riskerar unga som fungerar annorlunda att snabbt hamna utanför. Många beskriver svårigheter i skolan, social isolering och en stark längtan efter tillhörighet.

För vissa leder det till tillbakadragande, för andra till utåtagerande beteenden eller att man söker bekräftelse i miljöer som kan innebära risker. Gemensamt är en vardag där stress, missförstånd och känslan av att inte bli sedd återkommer.

Statistik som refereras i rapporten visar att unga med NPF är kraftigt överrepresenterade i samhällsvård, vilket understryker behovet av tidiga och samordnade insatser.

Digitala miljöer – gemenskap och risk samtidigt

Digitala miljöer beskrivs som en central del av ungas liv. Sociala medier och spel fungerar ofta som viktiga arenor för gemenskap, särskilt för unga som har svårt i fysiska sociala sammanhang.

Samtidigt beskriver unga hur algoritmer, notiser och oändligt scrollande gör det svårt att reglera användandet. Flera kopplar detta till stress, sömnproblem och sämre mående.

De berättar också om jämförelser, näthat och exponering för våldsamt innehåll. Gränsen mellan trygg kontakt och riskfyllda relationer kan suddas ut.

Fritid och trygga mötesplatser som skydd

Tillgång till meningsfull fritid och trygga mötesplatser lyfts som en avgörande skyddsfaktor. När sådana saknas uppstår ett tomrum där behov av gemenskap kan leda in i destruktiva miljöer.

Ungdomar beskriver hur vägen in sällan är ett enskilt beslut, utan en gradvis process där relationer, grupptryck och normalisering spelar stor roll. Rädslan för utanförskap kan väga tyngre än riskmedvetenhet.

Samtidigt framhålls att rätt sammanhang kan förändra mycket. Aktiviteter som är inkluderande, flexibla och fria från prestationskrav kan skapa tillhörighet och minska risk.

Skolan – avgörande skyddsfaktor eller riskmiljö

Skolan framträder som ett av de mest centrala områdena i rapporten. För exempelvis 14-årige Martin, som lever med adhd och autism, innebär skolmiljön ofta överbelastning, social stress och en känsla av att behöva dölja sig själv.

Flera ungdomar beskriver bristande stöd och kortsiktiga lösningar som inte räcker i vardagen. Samtidigt visar berättelserna att rätt anpassningar – tydlighet, förutsägbarhet, mindre sammanhang och lyhörda vuxna – kan förändra hela skolupplevelsen.

Sociala relationer lyfts som särskilt viktiga: för många är vänner den främsta anledningen att orka gå till skolan.

Anhöriga – ett system under hög belastning

Föräldrar och anhöriga beskriver en vardag präglad av konstant oro och ett omfattande samordningsansvar.

Samira, ensamstående mamma till en 13-årig dotter med adhd och autism, arbetar två jobb samtidigt som hon försöker hålla ihop vardagen. Hon beskriver ett stöd från samhället som är splittrat och svårt att överblicka.

– I tretton år har vi haft massa möten, men det är bara prat. Det blir inget gjort. Alla pekar på varandra, säger hon.

Flera anhöriga vittnar om stress, sömnsvårigheter och utmattning. Samordningen mellan skola, vård och socialtjänst hamnar ofta på familjen själv.

Samtidigt finns en stark uthållighet och vilja att fortsätta kämpa för barnens rätt till stöd och utveckling.

Avgörande med trygga vuxna

En återkommande slutsats i rapporten är att relationer väger tyngre än enskilda insatser. Unga beskriver att de minns hur vuxna fick dem att känna sig – inte bara vad som gjordes. När vuxna stannar kvar, lyssnar och försöker förstå ökar både trygghet och motivation.

Attentions rekommendationer: tidiga insatser och bättre samordning

Rapporten föreslår ett brett paket av åtgärder för att minska risken för utanförskap.

Skolan föreslås stärkas genom bättre kunskapsunderlag om elever med NPF, nationell statistik och ett frånvaroregister som möjliggör tidig upptäckt av problem.

Specialpedagogisk kompetens behöver stärkas genom ett nationellt kunskapscentrum och ökad kunskap i skola och socialtjänst.

Tidiga och långsiktiga insatser lyfts som avgörande, liksom förbättrad samverkan mellan skola, socialtjänst och vård via exempelvis SIP.

Rapporten betonar också behovet av fler trygga vuxna i skolan, bättre stöd till anhöriga och stärkt tillgång till föreningsliv, kultur och idrott.

Ett gemensamt budskap

Trots olika berättelser återkommer ett tydligt budskap: utvecklingen går att vända.

När stöd ges tidigt, när vuxna orkar stanna kvar och när miljöer blir mer begripbara och trygga, ökar möjligheten för unga i riskzon att hitta en stabilare väg framåt.

– Ibland är det just det lilla som räddar det stora, säger Sara Drevendal.