Gitte Andersen arbetar för Iris och kartlägger bland andra UVAS arbetsförmåga. I sitt arbete träffar hon både unga vuxna med NPF-diagnoser och autism, samt deras föräldrar. Hon ser stora behov av ytterligare insatser från kommun och stat.
– När personerna kommer till oss är det många som aldrig har varit ute på en arbetsplats och vi ska försöka ta reda på vad de klarar av och vad de vill. Vi arbetar med studiebesök, föreläsningar och samtal varje vecka. Många vet varken vad de kan eller vad de vill göra och det är där vi får börja, berättar Gitte.
Vad är viktigt att tänka på när man arbetar med den här målgruppen?
– Att bemötandet ska vara så bra som möjligt. Det är viktigt att de känner sig bekväma och att de här insatserna ger dem något och att det sedan känns bra att komma ut i arbetslivet. Många som vi kommer i kontakt med har aspergers eller autism och då får man tänka på att ställa frågor, ge uppgifter som de kan ta med sig hem och fundera över och så vidare. De kanske har svårt att göra sig förstådda i samtal, men har lättare när de får sitta själva och reflektera.
Vilka möjligheter finns det för UVAS att komma ut i arbetslivet?
– Jag tror mycket på att man kan hitta vägar till varje person om man bara har ambitionen och viljan. Det är inte en homogen grupp så det är svårt att säga något generellt. Alla kanske inte kan eller ska jobba heltid, frågan är var de får plats på arbetsmarknaden. De flesta kan bidra på ett eller annat sätt.
Vilket stöd önskar du att det fanns mer av?
– Vi önskar att arbetsförmedlingen hade mer stöd att ge till den här gruppen. När vi väl har klargjort arbetsförmågan är det sedan bristfälligt vilket stöd man kan få med anpassade arbetsuppgifter. Man måste lägga ner resurser på detta för att inte riskera att de blir hemmasittare. När dessa personer kommer till oss ser vi inte direkt att de mår dåligt eller är i någon kris, men om den här första insatsen sedan inte leder till något finns det en risk att det försämrar måendet.
Gitte Andersen är också inne på att insatserna från kommunen och staten måste bli större. Den senaste tiden har utvecklingen gått åt motsatt håll, med minskade resurser nationellt och det är en utveckling som måste vändas för att kunna möta gruppen på rätt sätt.
– Jag tror att sociala företag skulle kunna ha jättestora möjligheter om regering och riksdag satsade mer på det. Man skulle ha fem verksamheter likt Samhall som fungerade bra, där man fick ett jobb och kunde jobba och inte bara gå runt i systemet. I dag är det ett jobb där man kanske får stanna ett år och många av dessa människor behöver något stabilt som varar över en längre tid. Man vet ju redan idag att den här gruppen behöver mer stöd. Varför ska man då vänta tills det har gått massor med tid och skett massor med misslyckanden? Det finns mycket mer att göra från både kommunens och statens sida.
Den är artikeln är framtagen inom Attentions Arvsfonds-projekt Vägen vidare.
