Att sänka kraven och finna ett tillåtande sammanhang där hon får stötta andra hjälpte Linda att gå vidare efter tio års sjukskrivning. Hon är ordförande i Attention Skellefteå, lever i en NPF-familj och är förälder med egen diagnos. Gränssättning och medvetenhet om varningssignaler gör att hon hinner rädda sig själv nu. Efter flytten till Storkågeträsk brast allt, men till slut fann hon lugnet.  

När Linda Jakobsson efter många år som ”flyttmissbrukare” bosatte sig fyra mil från Skellefteå kunde hon inte längre fly från sin rastlöshet. Hon och hennes man flyttade tillsammans med första barnet till huset i Storkågeträsk för femton år sen där de fortfarande bor.  

–Lugnet intill huset bidrog nog till min krasch, att jag inte längre kunde flytta och fly. Jag kände mig fastlåst, samtidigt som jag ville ge mitt barn ett tryggt hem. Idag skulle jag aldrig flytta ifrån vår skyddade bubbla i skogen. Jag återhämtar mig i tystheten på altanen när jag ser ut över sjön. Även om livet kan vara för jävligt, så kan det vända.

”Lyset släcktes”

I tjugoårsåldern flyttade hon 25 gånger, jobbade jämt och gav allt till alla.– Mina fina föräldrar höll på att gå under av alla mina flyttar till Öland, Stockholm, Örnsköldsvik och andra städer. Jag flyttade ju även inom städerna. När första barnet kom insåg jag att jag inte kunde fortsätta med mitt flyttmissbruk.

Hon jobbade inom vården och engagerade sig i allt som passerade hennes väg. När hon ser tillbaka förstår hon att livsstilen var ett sätt för att slippa känna efter. I huset där de bodde med dottern kom stillheten i kapp henne:

– Jag tror att jag hade mått dåligt hela livet. Det var som att trycka på en lampknapp den där kvällen när allt brakade. Lyset släcktes.

– Min man skulle fara och jobba natt och det bara brast inom mig. Mamma fick mig till en psykolog på vårdcentralen som misstänkte adhd.

Gravid med bebis

Efter remissen till psykiatrin fick hon snabbt utredning som bekräftade adhd-diagnosen. Kort därefter blev hon gravid:

– Sonen föddes, även om livet var tufft funkade det ändå rätt bra. Men sen blev jag ytterligare oplanerat gravid när vår bebis bara var fem månader. Jag visade graviditetstestet och sa till min man: ”Det här går inte”. Men vi kämpade på, och det är såklart inget vi ångrar.

Linda tog hand om bebisen samtidigt som hon var gravid, utmattad och nyligen fått sin diagnos. När tredje barnet föddes brast allt igen:

– Jag blev deprimerad efter vår andra dotters förlossning. Mamma bodde nästan hos oss. Jag är tacksam för all hjälp jag fick från barnomsorgen med utökade timmar och psykiatrin. Dessutom har Försäkringskassan aldrig strulat, handläggaren var bra.  

Längtan till arbetslivet

Linda fick stöd under många år av en kurator inom psykiatrin. Hon återkommer ofta till att hon har haft tur med människorna hon mött och stödet från vård och omgivning:

– Kuratorn sa att det var lätt att hjälpa mig. Jag kan beskriva hur jag mår och vad jag behöver. Ingen har behövt dra orden ur mig. Sen var jag faktiskt inlagd också några gånger inom psykiatrin för att jag var så slut.

Hon hade varit sjukskriven väldigt länge när hennes handläggare på Försäkringskassan konstaterade att ingenting förbättrades. Hon behövde miljöombyte, komma bort ifrån vardagen hemma med barn:

– Vi hade bra kontakt, när handläggaren ställde krav på mig var det för att hon ansåg att jag blev sjukare av att vara hemma. Jag hade blivit uppsagd från tidigare arbetsplats, det var dags att hitta ett nytt sammanhang där jag kunde börja arbetsträna.

Efter några försök på olika arbetsplatser som inte fungerade sjönk självförtroendet. Längtan efter ett fungerande arbetsliv och vardag blev allt starkare. Hon hade alltid känt sig trygg i föreningen där barnen tränade taekwondo:  

– Min diagnos skulle inte få hindra mig. Jag började arbetsträna där, mina handledare krävde inget av mig och jag slutade att pressa mig själv.

– När jag hade dåliga dagar uppmuntrades jag komma dit och ta en kaffe. De människorna har jag allt att tacka för.

Fokus på funktionsrätt

Hon tog allt fler initiativ inom föreningen, använde sina erfarenheter och startade bland annat träningsgrupper efter skolan för unga med NPF och intellektuell funktionsnedsättning:

– Jag utövar inte själv, men vet att kampsport är jättebra för personer som behöver tydlig struktur. Ungdomsgruppen blev populär och vi startade nya grupper.

Efter några år blev det stormigt inom föreningen som till slut lades ner. Linda lämnade sin trygga arbetsplats och skulle för första gången efter sjukskrivningen söka ett ”helt vanligt jobb” på ett studieförbund. Hon hade aldrig varit på någon anställningsintervju. Efter vissa tvivel bestämde hon sig för att berätta om sin bakgrund och adhd:

– Min blivande chef sa: ”Vi har många med olika variationer här, det är inget konstigt för oss”. Jag fick jobbet och arbetar nu som verksamhetsutvecklare med fokus på funktionsrätt. Jag gör det jag brinner för, på gott och ont. Tidigare jobbade jag ihjäl mig, men nu känner jag igen varningssignalerna. Jag hinner rädda mig själv nu genom att sätta stopp i tid.

Ärlighet och gränser

Linda engagerar sig ideellt som ordförande för Attentions lokalförening och som ledamot inom Svenska Taekwondounionens Para kommitté, för att främja och utveckla taekwondon för alla utövare med funktionsnedsättningar.

– Det är allt eller inget för mig, men jag är ärlig med vad jag behöver till omgivningen. Jag säger nej och tar paus från ideella uppdrag vid behov.

– Jag tror starkt på att min öppenhet får andra att våga berätta och öppna sig.

– Jag ger inte konkreta råd, jag berättar om min resa och vad som har hjälpt mig i samtal och föreläsningar.

Att lyssna till sina behov och inte passera gränsen innebär även att pausa tidigare lyckade insatser, när orken inte räcker till. Förra året arrangerade Attention i Skellefteå en alternativ sommarfest för unga som inte kunnat befinna sig i skolmiljön och andra som inte gillar avslutningar med massa folk, krav på att sitta stilla och sjunga inför publik:

– Min egen son vill stå utanför när de andra samlas i kyrkan. Vår skolavslutning blev så lyckad, det var fullt med tårtor och ungdomar. Därför fanns förväntningar att vi skulle arrangera avslutningen i år igen, men även vi i styrelsen behöver anpassa livet. I år behövde vi pausa för att själva orka.

Kampen med maten

Att sätta gränser och sänka kraven har med tiden blivit naturligt för Linda. Inställningen efter tio års sjukskrivning är nödvändig för att hantera livet alla utmaningar med egen diagnos och barn med NPF:

–Vissa kvällar undrar jag hur jag kan stå upp när jag lever det här livet? Under en arbetsdag hade jag nyligen sju telefonmöten med olika kontakter till mina två barn med NPF. Det är inte mänskligt. Jag är tacksam för jobbet som möjliggör att jag kan vara förälder och anställd, men det är fruktansvärt med alla dessa möten.

Sonen med adhd fick sin ARFID-diagnos för ett år sedan, avodiant/restrictive food intake disorder som kännetecknas av ett mycket begränsat ätande:  

– Vårt liv är en kamp just nu med hans matsituation. Nu lever han på potatiskroketter och tacochips. Han avstår kalas och orkar inte vara med kompisar. När han är social några timmar kan han behöva vila i två dagar efteråt. Han går halvdagar i skolan med anpassningar, sedan åker han skoltaxin hem.

Sänkta krav

Sonen har kämpat i skolmiljön sedan förskoleklass. ”Ju längre upp i klass han kom, desto mer ont i magen fick han för att gå till skolan”. I perioder har han behövt vara hemma. När skolan meddelar att sonen varit frånvarande två veckor, svarar hon bara att det inte är möjligt just nu för honom att vara i skolan. Linda går inte i försvar eller skuldbelägger sig själv:

– Någon gång kommer han att lära sig engelska eller den där multiplikationstabellen. När hans dietist betonar vikten av rätt kosthållning, svarar jag att det just nu bara fungerar med potatiskroketter. Att sänka kraven på mig själv är nyckeln. Allt som spelar roll är att han mår bra och inte har ångest.

Kraven på gemensam semester med de tre barnen har hon också omvärderat, efter att sonen sagt att han helst ville vara hos hennes föräldrar på deras gård och arbeta.

– Han vill inte resa långt bort. Vi åker till fjällen tillsammans, sen är han okej med att vi andra kanske åker i väg en vecka. Man behöver inte göra allting tillsammans i en familj.

Ta emot hjälp

Hon uppmuntrar alla attta emot hjälp när man inte har kraften att berätta om sitt mående och sina behov. När hon själv mådde för dåligt bad hon sin mamma eller man att följa henne till läkaren och terapeuten för att förmedla hur hon hade det:

– Man kan även söka sig till Attentions lokalförening. Jag har följt med på skolmöten och till läkare när folk har sökt vår hjälp. Jag vill stötta och visa andra att det finns en väg ut. Samtidigt vet jag att när allt var som värst, då stack det i ögonen att höra om andras framgångshistorier. Det är en balansgång. Hennes vilja att finnas till för andra var tidigare även en flykt för att själv slippa känna efter hur hon själv mådde. Nu hjälper hon andra med hänsyn till sina egna begränsningar och behov.: 

– Genom att lyfta andra människor får jag energi och kraft. Flytten hit till Storkågeträsk var nog ett undermedvetet val. Både jag och min man mår bra av tystheten, att kunna välja mellan rörelsen i stan och stillheten. Även våra barn mår bra av miljön här.

Text: Caroline Jonsson Foto: Privat