Ebba Skattberg är 24 år och bor i Stockholm. När hon var 20 år diagnosticerades hon med autism och ett par år senare även med adhd. Efter diagnoserna beskriver hon hur livet nästan har satts på paus, där det har varit svårt att upprätta en ordentlig vardag. Hon har dock hittat stort stöd i sin assistanshund Pelle.
– Jag är sjukskriven och har haft mycket problem med psykisk ohälsa, dessutom har jag en lungsjukdom som spär på det lite så det blir ännu jobbigare, berättar Ebba.
Hur har du upplevt vården och insatserna från samhället för att hjälpa dig i din situation?
– Det har varit mycket problem inom vården med tanke på mina diagnoser och jag har känslan av att man inte tar så stor hänsyn till dem, när de egentligen är en väldigt stor del av vem jag är. Det är svårt att vara ung och kronisk sjuk och få den hjälp man behöver.
Emma har den senaste tiden tränat upp assistanshunden Pelle tillsammans med en handledare. Pelle har blivit det trygghet och det stöd som hon inte har fått från samhället.
– Pelle hjälper mig att hålla en rutin, att komma upp på morgonen och att komma ut. Han kan larma när jag får mycket ångest, kan hämta hjälp om jag behöver det och är en stor trygghet för mig bara att ha med mig. Han kan mycket om mina känslor och reaktioner och gör så att jag aldrig är ensam, berättar Ebba.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag hoppas att jag med hjälp av Pelle ska kunna börja plugga och utbilda mig till sjuksköterska. Jag har mycket erfarenhet från vården och varit mycket på sjukhus och jag vill göra någonting av det, så att det inte bara blir ingenting av det. Sedan hoppas jag få möjlighet att resa lite i mitt liv och uppleva något annat. Man blir ofta fast i det här mönstret och jag vill hitta möjligheter trots de svårigheter jag har.
Hur fungerade skolan för dig?
– Skolgången var ganska upp och ned. Saker som jag har tyckt var roliga har gått jättebra och saker som jag tyckt var mindre kul har gått mindre bra. Min mamma var hemma mycket med mig när jag var liten, de visste inte riktigt vad de skulle göra av mig på förskolan. Jag ville inte vara med de andra barnen och var nog lite svårhanterad med mycket egna idéer.
Om du vaknade upp imorgon till en perfekt värld, hur hade den sett ut?
– Det hade varit en värld av mer förståelse från andra runt omkring mig. Där man har mer kunskap och förståelse. Många av oss tjejer med dessa diagnoser har andra symptom än vad killarna har, men det har inte forskats så mycket på det så vi får oftast samma behandling som killarna och ofta blir det inte rätt. Samhället förstår inte mina problem och räknar inte in dem när man behandlar mig, fast det borde vara en ganska stor och viktig del.
Den artikeln är framtagen inom Attentions Arvsfonds-projekt Vägen vidare.
