På Marieborgs folkhögskola i Norrköping har kursen Leva, Bo, Växa hjälpt unga vuxna med autism och NPF-diagnoser i snart 25 år. Arkitekten bakom utbildningen, Ingrid Rauge, jobbar fortfarande kvar och möter varje år nya elever som hon och hennes kollegor hjälper in i samhället på nytt.

– Jag jobbade tidigare med samma målgrupp på gymnasiet och funderade redan då på hur man kan gå vidare och kom på idéen till den här kursen. Folkhögskolan är en perfekt skolform för dessa unga där de i lugn och ro får träna på allt de känner att de har svårt med. Tanken är att de ska komma vidare i jobb och det gör de flesta, berättar Ingrid.

Hur arbetar ni för att lyckas?

– För det första är det viktigt att vi är väldigt tydliga. Man får tänka mycket och lära sig mycket om sig själv och hur man kommunicerar. Sedan behöver så klart ha en stor kunskap om autism och NPF. Sedan jobbar vi med individen, vi arbetar med studieteknik, det sociala. Det kan vara allt från att lära sig passa tider, få ordning på dygnsrytmen, städa, laga mat, tvätta. Att göra allt sådant som man behöver kunna för att till slut kunna ha ett jobb och att göra det regelbundet. Det handlar mycket om att bygga upp självkänslan. Leva, Bo, Växa är en tvåårig utbildning och eleverna bor på skolan. Både ettor och tvåor går i samma klass och är totalt 14 stycken. Söktrycket har under de 24 år utbildningen varit aktiv varit högt.

– Vid våra besöksdagar kan det komma upp mot 30 personer och vi har alltid fler sökande än vi kan ta in. Det känns så klart tungt att inte kunna ta in alla, men många söker igen. Oftast tar det två ansökningar innan man kommer in, berättar Ingrid.

Vad är det som gör att er utbildning fungerar så bra?

– Jag tror det är hela miljön. Här får man vara den man är och slippa pressen att försöka passa in. Man får plötsligt vänner. Vi är som en liten familj med otroligt fin gemenskap, kanske jämfört med hur det varit tidigare i skolan för många hos oss där de har varit isolerade, ensamma och utanför gemenskapen. Vi har också möjlighet att jobba väldigt fritt. Vi utformar själva utbildningen utifrån vår kunskap och erfarenhet.

Har du någon kontakt med eleverna efter att de har slutat?

– Ja en del, för vi har haft så bra kontakt under studietiden. Vi har en före detta elev som ska få barn i år och då ringer man sin gamla fröken och berättar. Vi skulle gärna ha mer återkoppling men tiden och medlen saknas. Uppföljning är ju jätteviktigt.

Hur känns det att se elevernas utveckling?

– Det är fantastiskt så klart, och det är då man inser att man har världens roligaste jobb. Vi har elever som kommer hit och är väldigt inåtvända och när de sedan lämnar går de med huvudet högt och har ett otroligt självförtroende. Jag är väldigt stolt över att kursen gör så stor nytta.

Den här texten är framtagen i Attentions Arvsfonds-projekt Vägen vidare. Läs mer om projektet här!