Blivande specialläraren Hanna Karlsson når med hundarnas hjälp elever med omfattande behov av särskilt stöd. Hon driver frågan om att införa mobila hundteam i hjärtat av kommunens elevhälsa. Tillsammans med Dio och de andra hundarna besöker hon eleverna som inte närvarar när läsåret inleds. Med små steg, korta promenader och hundtrix närmar de sig lärandet.

Hanna Karlsson arbetar på en nystartad resursskola i Halmstad. Som utbildad resurshundförare har hon fått ytterligare verktyg för att få fler elever att känna trygghet i skolan. Många kämpar med en växande klump för varje steg de närmar sig skolan, beskriver hon. En klump av för mycket ljud, för höga krav och en känsla av misslyckande:

– Ute på skolgården står hunden Dio och för en stund finns inga krav. Bara närvaro med en tass och en blick. Någon som inte vill att du ska vara på ett annat sätt än den du är. För några minuter försvinner det som känns jobbigt. Ibland är det just där lärandet börjar.

Hunddagis på skolbesök

Resursskolan samarbetar med Aleskogens hunddagis som under lång tid kombinerat tillsyn för hundar med meningsfull sysselsättning och arbetsträning för unga vuxna. Inom ramen för projektet Ung framtid, finansierat av Europeiska socialfonden, har skolan fått möjlighet att på försök låta hundar möta även yngre elever. Skolan satsade på hundinsatser när de öppnade för ett år sedan.

– Skolor kan inte fortsätta förbise att mötet med en hund är ytterligare ett verktyg för att skapa relationer. För vissa elever kan lärare ha försökt allt, men når ändå inte fram. Det handlar inte om att hunden löser alla problem eller ersätter pedagogik. Hundarna tillför ytterligare hjälp för att nå elever och är en framgångsrik resurs som skapar förutsättningar för lärande.

Femton resurshundförare med inriktning mot problematisk skolfrånvaro utbildades nyligen via vuxenutbildningen i Halmstad med stöd av kommunen. Hanna var en av dessa, som är särskilt utbildad i att arbeta lösningsinriktat och tillämpa positiv förstärkning.

– Hunden är där i egenskap av hund och sitt eget lilla jag. Dio är min privata hund, men samarbetet med hunddagiset erbjuder möten med andra. En dag kanske hunden Nisse kommer därifrån, en äldre herre. Då matchar vi Nisse med passande elev i dagens möte. Elever klickar ju olika med hundarna.

”Spända axlar sjunker”

Hundarna har olika personligheter, men med samma nyfikenhet, kärlek och öppna blick, säger hon:

– Det märks direkt på eleverna, spända axlar sjunker sakta ned och man visar vem man verkligen är. En sårbarhet många tidigare stängt undan.

Snart är hon färdigutbildad speciallärare, hennes elever går i fyran till nian. Vissa elvaåringar hon möter har varit hemma flera år. Under utbildningen genomförde hon ett projekt som inkluderade elever med problematisk skolnärvaro. Inledningsvis träffar hon eleven tillsammans med Dio utanför skolmiljön, ofta i hemmet, där hon skapar förståelse för elevens behov:

– Jag möts av tacksamma föräldrar som förbereder, får undan katten och gör allt för ett lyckat möte. Deras barn får aldrig bli en siffra i statistiken. Har vi fyra frånvarande elever måste vi göra allt. De är individer med framtidsdrömmar som vuxna aldrig får ge upp om. Hunden blir en bro för att skapa relation i ett kravlöst möte. Dio och de andra är bara glada att träffa eleven och bli klappade.

Hanna är även mellanstadielärare och har varit verksam klassföreståndare i ordinarie skola.

– Jag vill bidra till att skapa ökad förståelse för NPF, men skulle absolut inte bli lärare som mamma. Hon jobbade också med elever i behov av stöd, jag fick mycket anpassningar som barn. Men det dröjde till jag var 23 år innan jag fick min adhd-diagnos. Skolgången var katastrof, men jag har klarat mig. Som lärare har jag möjlighet att fånga barnen tidigt, hitta verktyg och skapa relationer.

Kartläggningspromenad

Som resurshundförare är Hanna den som analyserar situationen, elevens behov och hur hunden bäst kan stötta eleven. Dio står i fokus när de ses. Hon iakttar om eleven helst vill sitta och kela, eller om det är en aktiv elev som vill göra något tillsammans med hunden:

– Elever som inte pratar mycket gör det med en hund, eller pratar om hunden. Jag låter dem som önskar ta över hundtränarrollen. Därefter skräddarsyr vi en plan utifrån första träffarna.

En plan kan vara att tillsammans med hunden närma sig skolgården:

– Vi kanske börjar gå promenader och närmar oss skolan för att träna hunden i skolans grupprum. Det är ett stort framsteg för en elev som varit hemma länge, och kanske stannar hela dagen. Ibland bjuder jag in en annan lärare till hundmötet när vi tränar, så att allt fler trygga relationer skapas. Viljan att vara i skolmiljön förändras ganska omgående när Dio eller någon annan hund är där.

En dag i veckan är hundarna på plats. Vissa elever kommer bara till skolan den dagen, men sakta kan mönstret förändras. Hanna lyfter kartläggningar i samband med frånvaro som en situation där hundar är särskilt hjälpsamma.

– Det kan lätt förknippas med ångest att svara på vuxnas frågor. Hunden ett fantastiskt verktyg för att prata om jobbiga saker.

– En spontan kortpromenad med en elev gav mig mer information om hur eleven upplevde skolan, än vad vi hade lyckats få under fem månader.

Har vi råd?

Många elever har en erfarenhet av konstanta misslyckanden:

– När jag låter elever ta över tränarrollen lyckas de med att få Dio att utföra något. Även hunden blir glad av att lyckas, vilket smittar av sig. Små framgångarna kan snabbt bli stora. Jag har sett så många elevers ansikte skina upp när de får kontrollen och når ett mål tillsammans med hunden!

Hanna driver frågan till beslutsfattare och skolledare om att implementera hundinsatser, och uppmanar dem att utforska möjligheter och lösningar:

– Bortse inte från elever som gynnas av hundarnas hjälp, men skapa inte heller problem för elever som har allergi och hundrädsla. På min skola har vi mest varit utomhus för att tillgodose allas behov. Hundar är inte för alla, men den stora frågan är: Har vi verkligen råd att inte använda alla verktyg som kan göra skillnad?

Hon har även arbetat på en större skola med elevers närvaroproblematik där hundinsatserna blivit permanenta. Begränsade utrymmen, översyn av ventilationssystem och egen hundingång löser många utmaningar, menar hon.

– Ett systematiskt arbete, riskanalys och en vilja från skolledning att våga testa krävs. Det är läskigt att vara först och implementera hundar i skolan, men det går. Jag har kontakt med rektorn på en annan skola. De har satsat, ser resultat och är väldigt villiga att välkomna hundarna med vetskap om att det hjälper elever i nian att få grundskolebetyg.

Elevhälsans hjärta

Hanna drömmer om ett kommunalt och mobilt hundteam, som befinner sig i hjärtat av kommunens elevhälsa. Som kan hjälpa till på skolorna med olika insatser. Hon beskriver att det finns kuratorer, lärare och speciallärare i kommunen som även är utbildade resurshundförare.

– Det finns en otrolig samlad kompetens. Ett mobilt team kan besöka flera skolor. Insatser kan bli permanenta, men även införas i första skedet av ökande frånvaro eller som punktinsats i samband med kartläggning. Vi måste börja tänka större och mjukare, för att möta dessa individer.

Dio och de andra hundarnas närvaro har hjälpt många elever. Hanna har frågat dem om hundarnas betydelse. De svarar bland annat: ”Ibland kan jag ha svårt att komma till skolan men jag måste göra det för att hunden väntar på mig och vill att jag ska komma”, ”Man blir liksom bara glad och det arga försvinner”, och ”Hundarna känner av hur jag mår och förstår mig”.

– Jag ger mig inte förrän vi på något sätt har ett team där hundar når fler elever, precis som grannkommunen har permanent i sitt närvaroteam.

– Där finns tre lärare som arbetar med hundinsatser. Det handlar om att respektera allas behov. Många elever har hög frånvaro och kommunen saknar ett systematiskt arbete kring dessa. Det är upp till varje enskild skola att hantera.

Högläsning och gemenskap

Hundarna bistår även i undervisningen. I matematik återfinns problem med att hundarna behöver hundkex, hur många får dem? Elever med läs- och skrivsvårigheter läser även högt för hunden. Dessutom har Dio och de andra hundarna svetsat samman eleverna:

– Hundarna skapar en brygga mellan affekt och lugn, kaos och kontroll. Men det kanske mest värdefulla är hur hundarna öppnar upp sociala dörrar och en gemenskap. Elever som annars har svårt för samspel pratar med varandra om hundarna, skrattar tillsammans och delar upplevelser. 

Hanna ger ännu ett exempel på betydelsen av en hundinsats i skolmiljön:

– En flicka var väldigt låst vid en vuxen som var hela hennes trygghet i skolan. Personen medverkade vid första hundmötet, andra gången ville eleven klara sig själv. Det har aldrig hänt innan. Jag tror det handlar om det ovillkorliga mötet. Hunden dömer inte. Eleven känner inga krav, utan uppskattas av hunden för att just precis du är här.

”Tillsammans tog vi oss an livet”

Att leva med adhd har varit en styrka i yrket:

– Ibland kan det kännas tufft att sticka ut i samhället och inte funka som andra, särskilt som ung. När jag förmedlar att jag också har adhd, vet de att jag förstår. Vi kan snabbt knyta an och prata om saker utanför skolan. Jag var själv impulsiv och kämpade med allt socialt. En lärare uppmuntrade mig även att sluta komma på lektionerna, så skulle jag få godkänt. Tonårsperioden var tuff, jag passade inte in.

Hon beskriver sig som en kämpe för NPF-barnens rättigheter, där Dio hjälper henne.

– Det kändes som att jag svek NPF-eleverna i ordinarie skola. Tiden och förutsättningarna saknades. I resursskolan kan jag göra skillnad och hundarna hjälper våra elever att hitta tillit, lugn och glädje i en miljö som tidigare mest förknippats med misslyckanden.

Relationen till en hund växte för Hanna i en turbulent tid:

– Jag fick min adhd-diagnos och började förstå mig själv mer. Tillsammans tog vi oss an livet. Detta vill jag att mina elever ska få uppleva. Fokus skiftar från skolans krav, ger andningspaus och skapar lugn. Många säger att dagen med hunden ger motivation resten av veckan. Jag efterlyser en satsning och skam den som ger sig!

Text: Caroline Jonsson Foto: Privata